Rocking Horse

Rod Stewart & the Small Faces – Stay With Me

Nyheterna som svindlar runt i mitt huvud idag är följande;
1. Min kärlek Jack White släpper ett soloalbum (!) i april. Inte med The White Stripes, inte med The Raconteurs och inte med The Dead Weather... Detta album kommer vara hans. "These songs were written from scratch, had nothing to do with anyone or anything else but my own expression, my own colors on my own canvas." Gillar.
2. Jag måstemåste få grepp om min kondition. Herregud, ja! Igår var jag på en relativt lång promenad med Emma och våra hundar och fy i helsike vad dålig jag var på att gå och andas samtidigt. Kunde knappt föra en konversation med henne och sluddrade mer än någonsin. Gillar inte.
3. På fredag ska jag bjuda hem några amigos på middag och hålla den i vårt gästhus (vår jättelilla stuga utan fungerande värme) så jag måste verkligen rusta upp där inne rejält innan dess! Och försöka hitta en fungerande värmekälla så att vi inte fryser ihjäl innan utgången i Nyköping. Hmm...

Annars händer inte så mycket med mig. Läser frenetiskt klart massa böcker så att jag kan ta med mig mina nyinköpta böcker till London sen med gott samvete. Vill inte att mina andra böcker ska känna att jag lämnade dem olästa och bara drog... Vad mer kan jag berätta? Ja, att min senaste matglädje är Rhode Island-dressing! Och att jag vill bli superblond igen. För en blond person brukar skifta mellan att vilja vara "naturligt" blond; alltså färgad såklart men på ett naturligt sätt, eller blond så inåt helvete. Och jag vill nog vara blond så inåt helvete. Kan nog fixa en färgningstid hos Berry eftersom han ändå ville att jag skulle komma in och säga hejdå innan jag flyttar. Ja, så är det när man bor i en jätteliten stad. Även frisören vill ha ett farväl!
Tack för mig.

Oh, Jack.

Sista sucken.

The Black Crowes – She Talks To Angels

I helgen har jag återigen varit på bio, denna gång med Henke som sällskap och Mission Impossible - Ghost Protocol som film. Jag satte mina popcorn i halsen lite då och då för att den var så nervkittlande och för att herr Cruise hade muskler på de rätta ställena trots sina 50 år. Jag har ätit thaimat tusen (två) gånger och druckit flera tusen liter äppeljuice. Min syster har kommit hem på en överraskningsvisit från Sundsvall och har lämnat mig helt chockad när hon travade in i mitt rum efter att jag hade kommit hem och trodde att jag var helt ensam på övervåningen. Det var en bra tidig födelsedagspresent. Jag har haft en mindre lyckad Amazonutgång där jag inte kände igen hälften av partygästerna och där den andra hälften fick "farväl min vän ty snart flyttar jag till ett land långt, långt borta"-tal från mig. Dock var förfesten hos Thom rolig med mycket folk och konversationer så det vägde väl upp det hela lite. Efter en bra stund med dubbla promenader och en taxiresa övergick natten till gryning hos Axel där vi tittade på en halvdan skräckfilm och jag moget nog skrattade sönder det som skulle vara läskigt. Vid halv 6 haltade jag och Ellen hem till henne för några välförtjänta timmars sömn.

Veckan som kommer blir min sista hela vecka i Sverige; för att vara exakt är det tio dagar kvar tills jag drar.  Under tiden som finns kvar ska jag försöka träffa så många människor jag hinner och orkar med, gosa oerhört mycket med mina djur, ta in ljuden av min familj som skrattar och pratar i vårt hem, ligga upp och ner i min säng och lyssna på musik med fötterna lutade mot mitt snedtak, fira min och farfars födelsedagar; de två vattumännen i familjen, sovasovasova, ätaätaäta och bara göra sånt jag har gjort i 20 trygga år nu.

En ytterst onödig känsla.

Led Zeppelin – That's the way

Ja, jag har börjat lägga in en låt till varje inlägg. Tycker att det är lite småmysigt sådär. Att man kan sätta igång låten och sen läsa mitt inlägg med den i bakgrunden? Eller?

Ack, vilken jäkla intensiv ångest jag har haft de senaste två dagarna. Jag har varit helt apatisk och konstig. Har vägrat svara i telefonen när mina vänner ringer och sedan berättat för dem att jag inte orkar prata på det sättet, förmodligen det mest använda sättet, då man använder sin mun så att det kommer ut ljud ur den som formar ord. Jag har legat i min säng och lyssnat på de mörkaste av mörka låtar som jag har på mitt iTunes; sådana man tar till när ens hjärta är krossat. Men saken är den att jag tror att mitt hjärta är lika helt som det brukar vara, därav förstår jag inte varför jag ignorerar det faktumet. Jag har tänt ljus, ställt dem i mitt fönster och tittat ut genom fönstret med deras små sken i min ögonvrå. Jag har gråtit inför mamma och beklagat mig inför farmor och farfar och varit så likgiltig att det inte har känts nödvändigt att gå upp och starta sin dag, inte ens vid lunch.
Igår kom min konsertbiljett hemlevererad till dörren; den som har gjort mig så lycklig i flera veckor nu. Jag fick en släng av endorfiner i mig när jag öppnade det hårda kuvertet, det medger jag. Men ja, jag vet inte... Det här svarta hålet, som inte ens Han Solo skulle kunna styra sitt rymdfartyg ifrån, är något jag måste ta mig ur genast. I helgen står det ju utgång på Amazon med mina polare på schemat, så nu får jag allt ta och skärpa till mig.

Förresten så föreslog en kär vän att vi ska dra till Bali i höst där vi ska meditera, äta ris och ha på oss luftiga saronger hela dagarna. Om allt med London skiter sig och jag vill flytta hem igen så har jag alltså en rätt fantastisk Plan B att förlita mig på hehe!

Mitt rum.

The Beach Boys – In My Room

Tänk så trevligt man kan ha det i sitt rum där böcker man inte har läst än travas i högar på golv och skrivbord och där man kan finna pussmunnar både på väggar och dörrar. Där bilder på vänner och familj ler åt en överallt och där gitarrer med för få strängar väntar på att få bli helade. Ibland sitter man där helt ensam på golvet och biter på naglarna utan någon som berättar för en hur bra man är, men så plötsligt dyker ett par små vänner upp och pussar en i ansiktet. Mitt rum må vara stökigt ibland men om något där skulle bli förflyttat ens ett par centimeter, skulle jag märka direkt. Eller ja, tills jag tittade på det tinget som hade blivit förflyttat såklart. Allt här inne är en trygghet, en nostalgisk bekvämlighet och en symbol för lycka. Tänk hur många gånger jag har dansat runt här inne med vetskapen att endast mina hundar kunde se mig. Inte fan kommer jag kunna göra likadant (i nyktert tillstånd) i en lägenhet med en städskrubbs storlek i London sen! Eller, kanske... Vet inte än, det beror nog på vilka rumskompisar jag får. Kommer de vara religiösa extremister som ser dans som en förfärlig synd? Kommer de vara astråkiga och se mig som ett hiskeligt freak? Eller värst av allt; kommer de vara professionella dansare och bedöma mig med en knapp trea efter mina framträdanden? 

Ja, herregud vad jag kommer sakna mitt rum när det inte längre är något jag kommer få vistas i varje dag.  

Cry-Baby

Rachel Sweet – A Teenage Prayer

Dagens höjdpunkt har varit lunch på thai med Ellen och att de har börjat känna igen oss där för att vi helt enkelt är där och äter lunch hela tiden. Vi är som en enda, stor familj där hälften av familjemedlemmarna är jättebra på att laga vårrullar. 

Igår såg jag som bekant en film där en ung Johnny Depp i läderjacka spatserade omkring. Den var ytterst udda och fylld med musikaliska inslag men ändå så jäkla värd att se. Män som gråter kanske inte är #1 på min lista, men vafasen, män måste väl också få visa känslor ibland antar jag? Förövrigt har jag börjat bli besatt av äppeljuice och har jättemycket ångest inför att både fylla 20 och att flytta om cirka två veckor... 

Vart fan tog min ungdom vägen?

Tröst?

Johnny Cash – You Are My Sunshine

Precis som jag lovade igår så blev min söndag väldigt lugn och otvungen. Jag har tacklats med dåliga nyheter som var förfärliga för mig men tyvärr ännu värre för andra, nästan läst ut min bok som jag började med vid lunch, ätit en god pastamiddag och sjungit med till diverse Abba-låtar i ett par timmar. Dock gjorde jag ingen av mina aktiviteter med full inlevelse, utan mer halvhjärtat. Det som återstår av denna onödiga dag är att titta på en film som har en ung Johnny Depp med läderjacka i sig, dricka äppeljuice och läsa klart min väldigt roliga bok. Imorgon blir det förhoppningsvis lunch med Ellen. Att sitta i en osig, liten restaurang och snacka om vad som helst i ett par timmar är precis vad jag vill göra.

När dåliga saker händer bra människor känner man sig både ohjälpsam och hjälplös på samma gång. De ord man vill dela med sig av till dem och den värme man vill förmedla känns bara pjåkig. Men ni blir tänkta på från alla hörn idag ska ni veta! 

Snabbspolning fram och tillbaka.

Jag är så vidunderligt trött för tillfället så en halvtaskig genomgång om vad jag har haft för mig på sistone är det enda jag orkar få ur mig.

Igår partajade jag med några fina tjejer och några manboys. Vi startade kvällen på en buss; Becca, Tessan och jag, och fortsatte den i en lägenhet med Julia som tillskott. Trevligt som tusan! Ett tag under kvällens gång befann vi oss i en bil där nära-döden-jagärförungförattavlida-upplevelser, desperata lokalsinnesrubbningar och skönsång från framsätet förgyllde vår tid. Men vi avslutade även kvällen i en lägenhet så cirkeln blev alltså sluten; och frågar ni mig så är det är alltid skönt med symmetri här i livet! Idag har jag varit relativt alert, bortsett från en nödvändig powernap under eftermiddagen, och spenderade min kväll med Emma och Daniel i Etown. Vi åt middag på Akropolis, min vegetariska planka var dessvärre halvdan snarare än fantastisk, och följde sedan upp det med bio; vårt andrahandsval av de aktuella filmerna då den rullen vi hade i åtanke inte hade tillräckligt med platser kvar. Men den vi såg hade ett par pinsamt sköna repliker som vi gillade och möjliggjorde även två timmar i 3D så det var en helt okej situation! 3D är ju faktiskt så mycket bättre än det verkliga livets synsätt, eller hur? 

Och ja, imorgon är det söndag; dagen då man antingen bör begrunda sina synder hemifrån eller gå till kyrkan och göra det, men jag har bestämt mig för att bara vara imorgon. Vara lat alltså. 

Mina vänner och de jag känner.

Min onsdag var väldigt bra denna vecka. Den började med finbesök av Emma, vilket såklart var katalysatorn till en bra dag. Vi satt och snackade i köket medan jag tryckte i mig världens tjockaste smörgås, var i stallet och donade, hämtade ut ett paket böcker från ICA och hade det bara allmänt skittrevligt. Sedan for jag på middag hos farföräldrarna; pasta med quornfärs och sallad och bröd och frukt och choklad - hell yes! Efter det och en kvick inbjudan av Julia så begav vi oss till en lägenhet där många bra personer, en galen frågesport med en orättvis domare och välfyllda glas var vad som gällde. Min sängfösare blev en uppfriskande promenad hem till Ellen där jag tillslut somnade lugnt på min favoritmadrass.

Och som kontrast till gårdagen så gäller inget utom vila för mig ikväll.

Your lack of faith disturbs me.

Ja, nu har även jag upptäckt denna gåva sänd från nördarnas himmel. Jag vill numera kunna hantera ett lasersvärd, vara i ett halvseriöst förhållande med Han Solo, besitta samma förmåga att få smink att sitta kvar under hela dagen som Prinsessan Leia och ha R2-D2 som vän/slav så att han kan hämta ett glas vatten till mig varje gång jag är törstig. 

Showgirl

Denna eftermiddag har jag en stor lust att springa ner till sjön, borra ett hål i isen och sedan hoppa i det hålet. Vid fem i morse smög jag in genom ytterdörren efter att ha släppt av min vän vid sitt hus och sedan kört hem genom ett stillsamt och ovanligt vackert Flen. Det är som med småbarn; när de är vakna är de irriterande och stjäl energi från en men när de sover är de nog det finaste som finns. Att köra runt i sin lilla hemstad, nattetid, är något alla borde göra innan de flyttar ifrån den.

Min lördag blev en mycket social sådan. Först gick jag på bio med Ellen, en jättebra film måste jag säga, och åkte sedan hem till Anna vid åtta för att fortstätta hetstitta på Skilda Världar. Den stillsamma (men dramatiska och väldigt givande) aktiviteten avbröts dock lite tidigare än förväntat av en inbjudan till några rätt coola dudes. Där stannade jag hela natten och halva gryningen, varvade att dricka apelsinjuice och H20, vilket inte är en ny drink utan vatten, lysnade på machosnack i en soffa och hade deeptalks om allt och inget på en pinnstol. Bra kväll! 

Nu måste jag fortsätta tortyrmetoden som är att rensa min garderob.  

Fredag, fina fredag.

Jag har haft en ytterst trevlig eftermiddag hos mina farföräldrar och ska snart ha en ytterst trevlig kväll hos Anna. Vi ska äta fattiga riddare och titta på den omåttligt populära 90-talsfavoriten Skilda Världar. Haha ja jag säger då det... Undrar om jag fortfarande kommer tycka att Tom är söt och att Lillemor är skitjobbig? Obs, SPOILER: Och att Daniels och Sandras kärleksförhållande inte är så farligt, trots att de är tvillingar...? Man resonerade inte så mycket kring incest när man var fem.

Imorgon ska jag och Ellen på bio; My week with Marilyn. Vi var på bio förra helgen med och nästa helg ska jag förhoppningsvis på bio med Henke också! Ja, jag gillar att gå på bio. Jag trivs där i mörkret med en gigantisk duk framför mig och en ännu större mugg med cola i handen. 

Okej, det här blogginlägget sög. Men jag lovar att mitt skrivande kommer att bli fylligare när jag flyttar. Så ni oerhört många läsare (Mamma?) får stå ut med att läsa om fattiga riddare några veckor till.

Miss Pamela

Efter att ha läst hälften av hennes fantastiska böcker kan jag härmed konstatera att det finns få människor som har levt sina liv lika drömlikt som Pamela Des Barres. För att sammanfatta henne snabbt så var hon en av världens mest kända rockgroupies under 60- och 70-talet. I brist på välkända rockfans nuförtiden är hon såklart fortfarande den främsta inom sitt område men även en  helt underbar författare. 

Att ens få befinna sig i samma byggnad som de musiker hon kände skulle förmodligen bli min död; mitt hjärta rusar lätt, men det var något hon ofta gjorde. Och ska man tro hennes egna ord, vilket man ska, gjorde hon mycket mer än så under sina ungdomsår... En vanlig tisdag innehöll förmodligen strosande på the Sunset Strip och letande av äventyr.

Idag är hon väl runt 60 men oj vilken cool dam hon är. 

Awwww Yeaaaaa

Jag vet inte hur allt gick till men nu har jag bokat flygbiljett, hostel för fem nätter och konsertbiljetter inom omloppet av 45 minuter. Jag är jättelycklig och jätterädd och jätteledsen på samma gång men jag antar att det är precis så jag ska reagera inför detta. Nu finns det ingen återvändo! Eller jo, det är klart att det gör... Men det känns inte som det.

Dessutom spelar det ingen roll vad jag känner just nu för jag kommer hinna vara helt jäkla schizofren tills dess då jag väl åker. Min familj och mina vänner kommer ha många tårar att torka, många ångestattacker att dämpa och många strypande kramar att överleva i en månad framöver!

Svarta Nycklarna

Åh vilket stort problem jag står inför! Och med stort menar jag relativt litet och alldeles onödigt. Det är så att ett av mina fina, fina, bästa favoritband har spelningar i London några datum i februari. Som den hängivna groupien jag är har jag börjat fundera kring om jag kanske borde se dem en utav de dagarna och därmed flytta iväg lite tidigare än beräknat. Men den minde hängivna sidan av mig, den som hänger sig åt sunt förnuft, kommer då med små åsikter kring min tankegång. Den säger att det är löjligt att låta ett band avgöra när man ska flytta hemifrån. Att det är dumt att göra det tidigare än beräknat för att få gå på en konsert, då man dessutom säkerligen kommer få behöva gå på den själv.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta... Jag vet bara att de är så himla bra och att få se dem live står med på min "fan om jag inte har gjort detta innan jag dör"-lista. Ja, ibland är det skönt att få ha ett riktigt litet i-landsproblem att ta upp sin tid med. 

Tendenser

Förutom saft med en suspekt men god smak och min ytterst spännande chick lit-bok så blev min kväll igår förgylld med ett viktigt telefonsamtal. Med "viktigt" menar jag inte ett jobbsamtal eller ett från myndigheterna eller liknande, utan ett rätt kort men väldigt befriande ett med en liten väninna. Vi pratade om allt och inget och mycket och lite, såsom vi alltid gör. Och såsom så många gånger förr sa hon saker som fick mig att inse att jag inte är ensam i min ensamhet. Att sättet jag kan se saker som oerhört jobbiga på, faktiskt inte är helt galet. Att jag inte är ett slags känslokallt monster helt enkelt!

Jag har en tendens att tänka på små detaljer, vända och vrida på dem och nöta ut deras egentliga meningar. Jag kan få världens minsta skitgrej att vara mitt Mount Everest. Något jag har framför mig som jag måste ta mig an och som förmodligen kommer ta kål på mig om jag väl gör det. Det kan alltså även liknas vid en hungrig sabeltandad tiger... Det kan vara något som inte alls är värt min tid men som jag på något sätt lyckas försköna ändå. Jag skulle fan kunna få ett tandläkarbesök och den inte alls långa åkturen till folktandvårdens byggnad att låta som ett dramatiskt filmmanus om jag så ville.

Nostalgi nämndes även i samtalet med min vän och vi kom fram till att det inte är något vi egentligen vill vara bra på; att vara nostalgiska. Om jag fick en dollar för varje kväll jag har fått panikångest och känt pressen att höra av mig till diverse personer dagen efter, skulle jag vara en hel del rikare än vad jag är nu. Det gör ont när jag tänker på folk jag har mött, delat ögonblick med och sedan inte behållit kontakten med efteråt. Jag hatar känslan av att man strör människor omkring sig, trots att det förmodligen är så det fungerar här i livet. Man ska kanske bara ha vissa människor i sitt liv vid ett visst tillfälle. Men en stor del av mig undrar hur jag ska kunna flytta till ett annat land och lämna allt och alla kvar, om så bara för ett tag, när jag knappt kan se mig själv i spegeln om jag tänker på hur många jag saknar just nu.

Jag måste få förklara mig.

Jag vet inte riktigt när jag bestämde mig för att flytta till London. Jag vet att jag bestämde mig för att flytta när jag var runt 12 år, men att det var till Los Angeles, New York eller vilken amerikansk stad som helst som jag någon gång hade sett i en film.
I oktober förra året följde jag med min vän och hennes föräldrar till just London. Vi hade det så himla bra där; skrattade hela tiden, gav oss ut på äventyr och var med om störda saker som alltid kommer vara minnesvärda för mig. Trots att jag mest följde efter min vän och lät henne leda vägen genom de olika tunnelbanorna som mer såg ut som labyrinter för mig, kände jag att något klaffade.

När jag väl hade kommit hem till min kära lilla hemstad igen så försökte jag söka ännu ett par jobb genom smöriga email och fick precis lika lite respons som för de tidigare jobben jag hade sökt efter studenten. Dessutom hade jag börjat sväva ut rejält i mina jobbsökningar och jag tror bestämt att jag även hade börjat hitta på egna jobb för att jag var så desperat. "Assistent på ett bokförlag" var mitt senaste försök; en ytterst diffus position som "inte fanns tillgänglig för någon utan rätt utbildning" eller som förmodligen inte fanns till att börja med. Okej, jag hade kanske inte engagerat mig i alla jobbmöjligheter som jag borde ha kollat upp men när allt från krönikör till paketerare på ett klädlager inte blev, började mitt otålmodiga jag att se förbi mina tidigare idéer. Nu hade det gått snart fem månader sedan studenten och jag kände mig mer än värdelös.

Som sagt minns jag inte när jag bestämde mig för just London, England, men nu sitter jag i alla fall här; jämför priser på Ryan Air och klappar min hund för att jag redan saknar honom. Det finns så oerhört mycket tvivel kring mitt beslut, både från mig och mina nära och kära. Herrejisses, om jag skulle gå fram till en främling på ICA (inte för att det finns så många främlingar där egentligen) och berätta om mina planer så skulle även den tänka "Ja, oj vilken naiv liten flicka det här var då! Ha!" Men saken är den att jag förstår alla tvivel och jag tar till mig dem. Jag lyssnar på allas åsikter och rädslor till det yttersta. Jag bryr mig och blir rörd över att folk i sin tur bryr sig om mig. Däremot måste jag göra något med mitt liv nu, innan 2012 rinner iväg ifrån mig; domedag eller inte. Om det betyder att jag måste slänga mig ut för ett stup med huvudet före och en grymt taskig landningsplats så låt gå. Jag har inte ett jobb och jag har inte ett hem i det där livet än men det är ju det jag ska försöka ordna för mig själv nu.

Egentligen ogillar jag konceptet med att just jag ska ha en blogg då jag ogärna delar med mig av mitt liv alltför mycket, men vafan; jag måste ju låta mina personer veta antingen hur grovt jag kommer misslyckas eller hur triumferande mina beslut kommer visa sig ha varit om ett tag. Jag är nog rätt känd för att vara naiv och lite för positiv men jag antar att det tillhör min natur som gillar att underhålla andra. Det kommer vara jävligt pinsamt om jag kommer hem igen med svansen mellan benen och ett klent sparkonto men jag kommer skämmas så oerhört mycket mer om jag inte ens försöker.