Bygones

Det har redan hunnit vara ett sinnessjukt år. Några händelser är för jobbiga att skriva om såhär och har förändrat väldigt mycket. Andra händelser är småaktiga och mindre väsentliga. Det finns till och med trevliga händelser som har lyckats klämma in sig mellan allt det hemska och det kan jag tacka vänner och familj för.

Min födelsedag var fabulös och för en kväll var vi alla normala tillsammans. På jobbet har de behandlat mig väldigt väl och det har blivit bevisat hur viktigt det är att alltid vara ärlig och att faktiskt känna tillit till människor man har runtomkring sig. Jag har varit hemma på fina Norrtorp i snart en vecka, längre än vad jag hade planerat men jäkligt behövligt, och åker tillbaka till London om ett par dagar. Vaknade upp igår med en nackspärr från helvetet och låg och grät och skrattade om vartannat medan mamma stod bredvid och försökte besluta om jag behövde morfin eller inte. Fan, att jag inte fick testa det. Nästa gång kanske.
Jag är även fånge i mitt eget land - därav en längre visit än planerat. Jag har nämligen inget pass för tillfället. Eller, jag har ett men det är på väg att bli tillverkat. Så jag är relativt papperslös just nu och gör allt för att hålla tillbaka från att dra ut och begå massa brott som jag alltså lätt skulle komma undan med. Inga papper, inga spår? Jag nöjer mig dock med att hålla mig lugn och legal här hemma med hundarna och mamma och pappa tills jag åker tillbaka.

Jag var tvungen att titta när jag sist skrev i denna jävla blogg och det var alltså i somras. En del har ju hänt sedan sist alltså. Jag började jobba på Urban Outfitters i September, slutade på min praktikplats kort därefter och lärde känna många bra människor i slutet av året. Vi har bott i lägenheten i snart ett år och har ingen jävla aning om vad som komma skall. Men jag tänker inte låta det stressa ihop mig till en stressklump. Mitt mantra är att allt kommer att ordna sig, såsom det konstant har gjort hittills.

Det som har varit får vara och det som inte har hänt än kommer att hända - så simpelt är det. Jag tänker vara hoppfull och bete mig precis som jag själv behöver bete mig för att kunna gå vidare.

I put some whiskey in my whiskey

Nu är jag äntligen relativt frisk (fysiskt) och redo att börja leva som en "vanlig" människa igen. Det vill säga: att äta, att skratta och inte hosta upp sina inälvor varje gång man försöker göra det, att umgås med folk istället för att bara titta på True Blood hela jävla tiden och att pressa ut det sista som den här sommaren har att erbjuda en glad prick som jag själv.
Rebecka är tillbaka från sin minisemester i Sverige och i går bestämde vi oss för att "ta en öl eller två" med vår vän Glenn. Det blev mer än två öl kan jag berätta. Fast om ett halvt dussin cocktails räknas som två öl, ja, då tog vi två öl. Det resulterade i att det verkade som en bra idé att ta en taxi till Hoxton där vår kompis var på en dejt - och invardera den totalt. I början så tyckte han kanske inte att det var en lika bra idé som vi gjorde men det blev ändå en väldigt trevlig kväll.

I dag har jag inte gjort så mycket mer än att beställa biljett till The Hives konsert i Brixton i Augusti! Har alltid velat se deras energi live så det här kommer att bli mycket, mycket bra.
På måndag börjar jag min praktikplats på ett musikföretag som heter A&G Sync Music. Det är relativt svårt för mig att sammanfatta vad de gör i endast ett par ord men de står i stort sett för produktionsmusik; alltså fixar de musik till film och reklam etc. Tror jag. Jag får återkomma. Men jag är väldigt, väldigt exalterad! Man måste börja någonstans för att komma någonstans. Am I right?

Nu ska jag försöka sluta att blicka in i Alcides Herveaux bruna varulvsögon genom min datorskärm i ett par timmar och ge mig ut i soliga London!
Hejhej.

Jag tror bestämt att vi tog 1000 så kallade selfies i går. Tur att resultatet blev så himla perfekt!

Free Fallin'

Ja, så ligger jag här och är sjuk trots att jag var jättepigg häromdagen. Precis som förra sommaren. Det är som att min kropp väljer att stänga ner så fort som jag verkligen njuter av sommaren. Äh.
Dessutom så trillade jag ur min säng natten till i går. Nej förresten, jag trillade inte; jag flög. Det var en väldigt surrealistisk situation och jag var tvungen att säga "oj, herregud" högt för mig själv i mörkret för att verkligen bekräfta att jag var vaken. Men så går det när man har långa ben och rör sig som en swingdansare i sömnen. Får hoppas att jag inte väckte den, faktiskt söta, grannbebisen som sover ovanför oss men mitt fall kan fan inte ha låtit värre än när jag och Maria sjöng karaoke den där kvällen...

Så nu i ett par dagar framåt kommer jag försöka att ligga här och återställa mig själv med gott samvete, trots att det är världens finaste sommar utanför dörren. Sträckläsa böcker, sträcktitta serier och filmer, knapra piller, dricka iste och trycka i mig isglass som min kära fru köpte åt mig i går.
Men på torsdag har jag faktiskt något inplanerat så I'll be DAMNED om denna process inte är över vid det laget.

Dessutom så saknar jag min familj och mina vänner och Flen. När jag inte kunde sova i morse så tittade jag igenom massa gamla bilder från Sverige. Man blir nog lite extra sentimental när man har feber. Men det är tur att jag har en liten familj i denna stad också som tar hand om mig när jag tycker synd om mig själv.

Sånger och Sideffekter

Jag har inte rört fläcken sedan Maria åkte till jobbet för några timmar sedan. Det nog förståeligt med tanke på hur mycket Pimm's vi drack i går och hur högt vi sjöng till min karaoke-app. Vår förfest började lugnt då vi gjorde oss i ordning med musik i bakgrunden men den spårade snabbt ur. Jag skulle vilja säga att det började gå åt pipsvängen i samband med att vi tog oss an Cher's gamla dänga "Do you believe" och bytte ut lemonaden i vår Pimm's-kanna mot sodavatten. Inte okej.
Det som resterade av den varma kvällen spenderades på Embargo - en klubb som är känd för att lyckas få mig att dansa varje jäkla gång jag är där, vilket är lite av ett förunderligt mirakel. Jag ramlade slumpmässigt in i ett par gamla jobbkompisar från AllSaints och Maria fann en ny vän i Porrstjärnan Pete. Vilken kväll!

Nu ska jag antingen gå ut på en promenad vid floden med min iPod som sällskap eller fortsätta mitt påbörjade True Blood-maraton och käka kakor. Jag vet inte vad som låter ensammast.

Med denna bild så skulle jag nog vilja påstå att jag var i mitt esse i går. Och även att vi borde organisera i vårt skafferi eller skaffa någon slags gardin till det...

Äntligen Frudag!

I dag är det fredag och jag och Maria har en så kallad "frudag". Vi har försökt göra allt för att inte smälta bort i den 30-gradiga hettan som har varit olidlig men härlig. Dagen spenderas vid en pool och nu drar vi ut i sommarnatten och dansar.
Vem behöver en pojkvän när man har en fruga?

Riptide

Trots att jag har spenderat halva förmiddagen med att få en ny frilla, och jag numera känner mig som en slags spion som har gått undercover för ett toppviktigt uppdrag, så känner jag mig tillfreds med min tillvaro.
Det är fint väder ute, jag har nyss svullat i mig min favoritmacka från Sainsbury's och min iPod är fylld med ny musik. LIVET.

Gårdagen skulle bli en produktiv en hade jag bestämt. Det gick snabbt fel. Jag lyckades sova ut i tusen timmar istället för att gå på en morgonpromenad, fastna i sängen med Maria och skratta till "Vänner" istället för att uträtta ärenden på stan, få en manikyr istället för att veckohandla mat och dricka rosévin med Maria och Viktor istället för att... Jag vet inte, försöka leva ut mina ambitioner? Men det gjorde mig inget.

Nu ska jag däremot ta tag i mitt liv lite grann och ge mig ut i denna värld. På återseende!

Den fina tavlan är in courtesy of Gallery Kolsmyr! @Gallerykolsmyr på Instagram.

Nyckelpiga

Jag tror att London är en sådan stad som folk flyttar till när de vet att de vill göra mycket men inte exakt vad de vill göra. Jag minns inte ens vad eller hur jag tänkte när jag bestämde mig för att flytta hit. Det har behövt gå ett par år innan jag har kommit på ens vilken industri jag vill jaga efter och nu har jag ställt in mig på det valet. Dock har jag ingen som helst aning om när jag väl kommer kunna få mitt genombrott men jag måste komma ihåg att det inte är så jävla bråttom egentligen. Inget är skrivet i sten, jag har liksom haft femhundra drömmar och mål under hela mitt liv, men nu känns det bra att faktiskt ha riktlinjer. Även om jag måste jobba med något som jag ser som mindre åtråvärt innan dess eller hitta annat att passera tid med så ska jag inte klaga. Man ska inte se ner på den tiden då man inte vet något. Tänk om ett tag när man vet precis vad man kommer att göra varje dag? Det skrämmer mig nästan mer.

I går var jag och Rebecka ute på en promenad i parken. Jag såg en röd nyckelpiga på gruset och tänkte såklart inte mer på det, utom att det var den första jag någonsin hade sett i England. Sedan kom vi hem och jag satte mig på sängen för att vila mina bultande ben. Vad ser jag då på mina oceanblå IKEA-lakan? En liten jävla nyckelpiga. Jag plockade upp den lilla rackaren och lät den krypa runt på min hand ett tag tills Rebecka blev rädd för den då jag påpekade att den hade mycket mindre ögon än vad jag trodde att nyckelpigor hade. Så jag släppte ut den på min fönsterkarm och googlade såklart vad detta kunde betyda. "Såklart?" undrar ni säkert då. Well, Rebeckas mamma Catarina var här på besök förra veckan. En dag så skulle hon tappert ge sig ut genom dörren och möta världen, och vad händer? Hon snubblar nästan på en PÅFÅGEL. Låt mig tillägga att vi bor i London och inte i New Delhi så hur ofta ser man en påfågel lunka runt utanför sin lägenhet här? Jag bestämde mig för att kolla upp vad en påfågel kunde betyda som ett så kallat totemdjur eller "spirit animal" eftersom jag antog att det är vad man gör när ett lite ovanligare djur korsar ens väg. Eller? Vi båda blev i alla fall chockerade när vi såg hur passande det var att just en påfågel skulle korsa hennes väg.

Så ja, för att runda av min långa historia... Jag kollade "såklart" upp vad en nyckelpiga kunde betyda och det gjorde mig faktiskt lättad. Dess huvudsakliga mening är lycka och att lämna bakom sig det som har varit.
Jag har varit omringad av mycket negativt den senaste tiden men jag kan nog mest skylla allt det på mig själv. För det behöver inte vara negativt så länge jag inte tillåter det.

Jag må vara "flummig" som min syster säger och "redo att läggas in så snabbt som möjligt" som min psykolog påstår men jag har i alla fall kvar min positiva syn på detta fenomen som vi kallar livet. Jag har även humor och gillar att skratta och det tror jag fasen att man kommer långt med. Mina föräldrar har lärt mig att det inte finns något hos sig själv som man inte kan skämta om så länge som man tar sig själv på allvar innerst inne.

Stryk det jag skrev i mitt förra inlägg. Det är dags att släppa taget om det negativa och det gör jag. Det kan inte nå mig längre.

Jaha.

Efter en dag av många steg, svensk fika, chocktillstånd, suktande blickar och ett nytt par skor så är jag helt jävla utmattad. Vad hände med min outtröttlighet? Så går det när man försöker skära ner på koffein i sin vardag.

Varför är det så att det inte spelar någon som helst roll hur bestämd man är på en sak; om en person har makt över en annan så förblir den andra stackars personen fast i ett evighetsmönster. Man kan sluta bry sig, intala sig själv att det är dags att släppa taget och hitta tillbaka till sin gamla stolthet. Man låter tiden gå, man tänker mindre på saker som har varit och man ser framåt med en ny energi. Sedan får man en fras eller en blick kastad mot sig och allt är tillbaka till sitt patetiska förflutna.
"Det kommer att hända grejer med dig nu" sa hon ju och jag tror henne fan. Men jag är trött på att vänta. Jag vill inte vara den personen för det är inte min grej. Det har aldrig varit min förbannade mening och jag tror inte att någon vill att det ska vara det heller.

I morgon är en ny dag och jag tänker göra allt annat än att vänta. Jag kommer förmodligen att köpa ett nytt duschdraperi också.

Sov gott era jävlar.