en av mina bättre fredagar.

Jag började kvällen med att sitta på arenagolvet och äta choklad men avslutade den med att känna mig mer levande än på länge.

The Killers. Guld värda.

Kan någon bara säga vad fan vi ska göra.

Herrejesus vad jag avskyr att vänta. Särskilt när väntan endast skapar en inre konflikt hos både mig själv och mina allierade.
Just nu handlar det om ett absolut velande. Det är ett lyxproblem vi står inför. Vill vi ha det vi kan få eller vill vi ha det som eventuellt är vårat men som är på en helt annan nivå. Kontrasterna alltså. Jag räknar ner minuterna tills vi får veta en till detalj så att vi tillslut kan bestämma oss. De här senaste dagarna har varit helt störda. Helt, helt störda.

Dessutom blev jag väckt i morse av en skrikande Malin och en spindel rusandes mot mitt huvud. Och i kväll ska jag se the Killers levande mitt framför mig. Egentligen vill jag bara skrika, för det skulle i alla fall ge mig en slags lättnad. Får göra det i kväll på konserten då jag kommer kunna komma undan med det på ett diskret sätt.

Jag tänker inte rekommendera att bli vuxen till ett barn. Kid, gör dig redo att känna dig yngre än någonsin vid tjugo års ålder. Jag menar inte att du inte ska vilja växa upp, var bara redo på att fatta beslut som kan definiera ditt liv i ett och halvt års framtid. Just sayin'.

ord som får en att höra musik.

The indian summer is better than nothing
Burn the sun in my skin
Bleeding bells of inner guilt
Salvation rays are thin

I say to myself
You don't need anyone
This world is fucked
Just as you have become

I stand as a man who's seen many things
My youth has made me strong
I see the fraught of the words I have said
Got nothing for anyone

The words that I speak
Are like the clinging hell
The songs that I sing
Has been poisoning your well

... Jag behöver flytta; detta hus kväver oss för tillfället. (Både bildligt och bokstavligt talat - höll på att hosta ihjäl mig i natt.)

Ropa inte hej förrän hyresvärden accepterar dig.

Det är helt sjukt hur många känslor och händelser man kan gå igenom under ett dygn i den här staden!

I går var vi på jobbmöte hos ett marknadsföringsföretag i kontorsbyggnaden bredvid Småland Coffee - the Tower Building. Det bara skriker makt och klass över byggnadens titel och vart man än vänder så går det runt män i kostym och med viktiga dokument i händerna. Själv hade jag på mig en röd kavaj likt varje powerkvinna borde ha på sitt första viktiga möte, vilket självklart var ett vinnande koncept.Vi fick platser på ett projekt som ska hålla på i en månad och det börjar någon gång nästa vecka. Så länge jag har en inkomst innan jul så blir jag nöjd för stunden. Vad är projektet undrar ni förmodligen? Ja, det är i stort sett att ringa till svenska tandläkare och fråga dem vilken tandkräm de rekommenderar. I kort så är det inte direkt raketforskning jag kommer hålla på med. Men jag kommer få mitt egna skrivbord och headphones så det väger ju upp en hel del.

Efter mötet åkte vi runt till olika våningar i byggnaden och hälsade på de kunderna vi faktiskt saknar att få se varje dag. Det var jätteroligt och de flesta berättade att de har börjat köpa kaffe på Caffé Nero sedan vi slutade jobba där. Finns det något bättre än lojalitet?

Vi åt sedan en snabb lunch och begav oss mot ett par mäklarkontor i Clapham; området vi vill flytta till härnäst. Det fanns väldigt mycket fint att se måste jag säga... Vi hittade en drömlägenhet som nästan var som ett hus, med separat tvättrum (!) och uteplats med bord och solstolar. Ah, så kär jag blev. Vi hade i stort sett låst dealen och var hur lyckliga som helst men fick besked i morse om att hyresvärden inte vill ha fyra personer i en byggnad med två sovrum. Vilken jävla idiot alltså. Det är så himla vanligt att gå från en extrem känsla till en annan nuförtiden och det är nästan lite skrämmande. I onsdags var jag oerhört deprimerad och ringde mamma och grät i telefonen. I går var jag euforisk och ringde farmor och farfar och skrattade i telefonen. I dag är jag mest tom men känner mig i alla fall levande.

På kvällen mötte jag upp med en ny vän på en tapasbar i Waterloo. Vi åt och drack alldeles för mycket och jag är förundrad över att jag lyckades ta mig hem lugn och säker efter det.

Nu sitter jag här och har bokat in fler husvisningar för oss i morgon. Håller tummarna så hårt att de håller på att knöglas sönder och gå av. I kväll ska vi nog ut och försöka ha kul, men inte för kul eftersom allvaret börjar om igen i morgon. 

Drömköket...

Tapasbaren som för övrigt inte hade någon ketchup
men en mycket trevlig trubadur.

valvalval

Konserten i fredags var helt sjukt bra. Han är en så himla genuin musiker och så jävla talangfull. 

Resan dit gick lätt och jag hann till och med bli lite lullig på en mugg öl innan allt började. Han spelade både nya och gamla låtar och halvvägs in i spellistan så blev jag övertygad om att jag kände hans basist. Han vägrar att erkänna att det var han men jag är som sagt övertygad... Fortsättning följer. 

Willy Moon var förband och atmosfären var perfekt. Jack White är fan min hjälte.

I lördags var vi och fönstershoppade med Paul (det suger att vara arbetslös när man är endast några meter från Topshop) och gick sedan ut i Clapham på kvällen. Innan dess avfyrades det raketer på vår ytterst lilla bakgård och jag och Rebecka gömde oss i badrummet från Rob i en vit mask. Slumpmässig kväll.

I söndags var vi och såg den nya Bondfilmen. Herrejisses vad bra den var. Daniel Craig ser verkligen längre ut på bioduken än i verkligheten kan jag säga. *winkwink*

Nu sitter jag i vårt dåligt isolerade hem med Malin och Reb. Vi har ätit spaghetti för den fjärde dagen i rad och har spenderat större delen av dagen på Starbucks. Jag har i stort sett fått två jobberbjudanden i dag men tänker vänta tills i morgon med att fatta något slags beslut. Vi har även börjat fundera allvarligt på att flytta till en lägenhet innan årsskiftet. London är mitt tidvatten.

Och just det, i dag är det presidentval. Om Obama inte vinner så river jag fan av mig frillan.

Sweet Jackie, let us touch your hair.

Tro, hopp och kärlek har jag för denna man. Om några timmar får jag se och höra honom på riktigt.
Hallelujah säger jag bara! Trots att resan dit kommer ta mer än en timme...

Tack Bob.

Än en gång sitter jag på Starbucks och försöker komma på vad jag ska göra med mitt liv. Jag sitter verkligen och varvar att stirra ut genom fönstret och på Malin och Rebecka som sitter mittemot. Min blick är dimmig och förvirrad, jag andas tungt och försöker att hålla paniken utom räckhåll. Jag vill inte behöva börja gråta här inne, det skulle vara enormt jobbigt. Min lunch bestod av en konstig falafelsallad och det sitter en obehaglig, stirrig man med sandfärgat hår bredvid oss. Men nej, paniken är fasen inte välkommen än.

Jag har kommit på mig själv med att börja gå tillbaka till de tankar jag hade innan mitt förra jobb; vilja dra mig mot sådana arbetsplatser jag ville ha för åtta månader sedan. Det suger lite på ett sätt men samtidigt så är jag ju faktiskt bara 20 år gammal och med endast en gymnasiumexamen att skylta med. Allt jag borde ha i åtanke är att en inkomst är extremt nödvändig för tillfället... Mina drömtillfällen kommer väl när de kommer. Min syster (www.ramlad.blogspot.com, just saying) har inom omloppet av några sekunder lyckats fixa en wünderbar Stockholmslägenhet och sitt ideala jobb. På något sätt så ger väl det lite hopp till hennes lillasyster med trassligt hår och berövad motivation. Jag antar att man inte ska oroa sig så mycket för då kan man råka vanvårda det som ger en trygghet i livet. 

Dessutom ska jag på konsert i morgon så jag kan ju inte vara annat än accepterande av detta liv jag har lyckats hamna i på sistone.

Okej, nu började Three Little Birds att spela i caféets bakgrund, bara sådär. Man kan ju inte annat än att känna att den var riktad till denna förvirrade dam.