tomorrow keeps ya guessing

Det är Valborg och de enda planerna jag har är att äta makaroner. Men det har varit en lat dag överhuvudtaget då den började med frukost i sängen och fortsatte med att ligga på rygg i parken. Min största bedrift kommer att bli den planerade promenaden till affären för att införskaffa hörlurar och mjöl.

Livet är konstigt. Man vet aldrig vad nästa dag kommer att innebära. Kommer den att förändra något eller förtydliga något? Kan den göra en lycklig eller kanske till och med förtvivlad? Blir det sol eller regn?
Allt jag vet är att det är soligt i dag men att jag inte alls känner mig som vädret.

C-Side

Lorcan ringde mig i går med perfekt timing då jag höll på att dö av tristess hemma i lägenheten med världens finaste väder utanför. Så min gårkväll spenderades på en mysig pub-båt med två fina män. Vi skrattade, drack vin, lyssnade till fiskmåsars gälla skrik och delade med oss av konstiga historier. Ah, livet.

Smidigt.

Okej, tack vare min statistiksida så har jag märkt att några av mina vänner använder Google Translate på mina texter. Till min förskräckelse är detta ett exempel på hur det kan se ut för dem: "Right now I lie and pours out of me in bed after an hour of jumping mats". Vad i hela helvetet skulle det kunna betyda? Sorry about that!
  
Annars har jag väl inte så mycket att rapportera. I går åkte jag in till tågstationen en snabbis för att äta frukost med Ellen och sedan vinka av henne med en bister klump i hjärtat. Det är alltid jobbigt att göra.

På kvällen gick jag och Maria på bio och jag blev attackerad av tusen små händelser som eskalerade under filmens gång. Det började med att jag gjorde bort mig inför "den snygga biokillen" som alltid blir den som får serva oss med popcorn precis när jag inte känner för att prata med snygga biokillar. Det är som att ödet lever på att få se mig rodna och stamma och vägra att titta in i folks ögon när jag talar. Väl inne på bion tappade jag ner min mobil i vad som verkade vara ett svart hål. Jag fick panik och kunde verkligen inte hitta den då det kändes lite för intimt att krypa ner under folk och gräva runt kring deras privata delar i komplett mörker. Sedan välte jag ut min Twixpåse i hela stolen och lyckades på något sätt såklart att sätta mig på all choklad som efter ett tag blev väldigt varm och kletig under mig. Men jag kunde helt enkelt inte röra på mig, för mycket hade hänt och jag hade rört på mig i säkert fem minuter redan. Jag ville inte vara den där jobbiga personen på bion, ni vet? Den som går på toa fast den sitter längst in på raden, hostar för mycket, prasslar med sitt godis, eller i mitt fall; RÖR på sig hela tiden. Ungefär samtidigt gick en kvinna förbi och råkade sparka ut alla mina popcorn på golvet och allt jag hade kvar vid det laget var nog faktumet att filmen vi tittade på faktiskt var rolig. Och att jag och Maria fick en enorm crush på Cameron Diaz. Min stolthet hade jag lämnat kvar någonstans mellan biokillens frågande blick och den enorma chokladfläcken på bakdelen av mina byxor. Men ja, det var bara att knyta läderjackan runt midjan (på Marias uppmaning) och gå därifrån med huvudet högt.

I dag ska jag inte göra så mycket mer än att gå på banken, postkontoret och affären. Vuxensysslor liksom. Jag har även lite grejer att se fram emot denna vecka så det är alltid trevligt. Med "grejer att se fram emot" så menar jag att jag faktiskt har något planerat för en gångs skull.

"Jack Dawson står på balkongen!"

Vilka par dagar det har varit!

Min fruga Maria har kommit tillbaka från Spanien, brun och fräsch som fan. Jag har fått träffa Ellen igen och skrattat ihjäl mig som vanligt. Det hade gått fyra månader sedan vi sist sågs vilket är ett rekord. Inte okej... Hon, Anna och Saga är här över helgen och fan vad kul vi hade det i går. Jag mötte upp med dem på eftermiddagen för lunch på Café Rouge och sedan på kvällen för utgång i Camden. Jag fick äntligen gå på KOKO igen för första gången på typ två år. Igen; inte okej. Väl där inne stötte jag på gamla ansikten vilket alltid är trevligt och lite småsjukt eftersom man inser hur liten London kan vara.
Det blev en liten promenad och nattbuss hem utan iPod, vilket typ var det värsta jag har varit med om. Serbisk techno från killen bredvid och fulla fransmän fick förgylla mina öron istället. Men det var mysigt ändå eftersom jag älskar att åka igenom staden och särskilt på natten. Jag kom väl hem runt halv fem på morgonen och slocknade tryggt i sängen efter att ha väckt hela lägenheten och torkat av mig mitt ansikte. Ja, gårdagen var precis var jag behövde.

I dag vet jag inte vad som väntar. Just nu ligger jag och väller ut mig i sängen efter en timmes matshoppande och väntar på att inte känna mig så mör och likgiltig. Det är rätt fint väder ute och jag känner mig glad. Jag har även hittat både nya och gamla album att spela sönder vilket alltid är ett trevligt tidsfördriv.
Nästa vecka ska jag förresten göra något som förmodligen är det mest spännande och nervpirrande jag har gjort på ett bra tag. Jag känner mig komplett jävla skräckslagen och det är nog därför jag är på så gott humör. Man behöver komplett jävla skräck för att känna att man lever.

All my marbles gone down the drain. You could say I'm a lunatic.

Jag tänker inte ursäkta min frånvaro på bloggen. Eller jo, ursäkta min frånvaro förresten! Jag har varit alldeles för upptagen med att sakta men säkert förlora mitt förstånd. Och nu när förståndet är totalt förlorat så är det bara att börja skriva igen. Hur ska man kunna finna inspiration till något om man inte är lite galen?

London är fortfarande mitt hem och jag trivs jättebra. Efter nästan två månader hemma i Sverige i början av året, velande fram och tillbaka om vad fan jag ska göra med mitt liv, har jag bestämt mig för att stanna i England ett tag till. Jag har dock fått en helt ny kärlek till Sverige och tror att jag kommer bo där någon gång i framtiden. Jag har så mycket och så många där att sakna. Men London är fortfarande rätt för mig.

Det är inte bara min karriär som svajar och min framtid som hänger på en skör tråd; det känns även som att många personer har kommit och gått i mitt liv på sistone. Men jag antar att alla som verkligen vill vara kvar hos mig faktiskt är det på ett eller annat sätt. Vare sig det är på distans eller i samma hem.
Ja, jag är fortfarande singel. Nej, jag tänker inte skaffa Tinder. Än.
Jag ska dessutom flytta till en ny lägenhet om en månad. Detaljerna kring det är extremt luddiga men jag är positivt inställd till det hela. Clapham kommer alltid att vara ett av mina favoritområden i London men jag gissar att det är dags att byta Söder mot Norr nu. Det är nyttigt med nya miljöer.

Vad mer? Hmm. Jo, så har mitt nyårslöfte från 2010 i stort sett äntligen börjat gälla: jag tillåter inte mig själv att ta för mycket skit längre. Om ni visste hur svårt det är för mig att tänka efter vad jag mår dåligt av att höra eller vara med om så skulle ni bli stolta över mig. Min smärtgräns är fortfarande väldigt hög men sedan nås den och om någon jävel där ute försöker överträda den så säger jag ifrån. Står upp för mig själv och för mina nära och kära. Det är något jag har börjat värdera hos mig själv. Herregud vad det var på tiden att jag kunde hitta en kvalitet att vara stolt över. Livet är för kort och för hänsynslöst för att låta andra eller annat trycka ner dig i dina kängor.
Ja, det är ett säkert kort att påstå att jag lever i ovisshet. Dock skiljer det från när jag kände mig hopplös och vissen i Februari. Nu finns en drivkraft och glädje i mig igen och jag tänker inte ge upp bara för att allt inte går min väg. Jag måste lära mig att släppa taget om hur jag trodde att livet skulle se ut vid ett visst tillfälle. Annars kommer jag aldrig kunna ge plats åt det som egentligen ska hända. Visst så är jag 22 år gammal nu men jag har ändå löjligt höga mål och drömmar för mig själv. Tack gode gud.

Nu ska jag ge mig ut där det finns lite mer syre. Det är faktiskt vår i London nu!