Tillbaka på Elmfield Road.

Allt känns bättre nu, precis som jag förmodligen anade att det skulle göra hela tiden. Hela min söndag gick åt till att deppa och ha ångest över att åka tillbaka till London. Grät sönder kinderna när jag sa hejdå till hundarna och vinkade hejdå till Norrtorp, ville springa efter mamma och pappas bil på Skavsta; kunde inte minnas lyckan jag känner här i England.

Men ja, nu sitter jag här på Starbucks (av alla ställen) med Maria och en halvdrucken kaffekopp som jag ska spara hela eftermiddagen så att de inte kan fösa bort mig. Lyssna här; jag glömde min mobil i Sverige och vi har inget internet här i huset. Så nu får jag suga livet ur denna kaffejättes trådlösa internet tills saker har blivit fixade. Typiskt mig. Min snälla mor ska dock posta mobilen i dag så jag hoppas allt att den når mig snarast och att brevbäraren inte använder upp mina internationella gratisminuter innan dess...

Jag och tjejerna har mejlat några av kunderna som hade gett oss visitkort nu. Håller tummarna att någon ska vara intresserad av våra skarpa sinnen och kanske ber om vidare kontakt eller erbjuder eventuella jobbmöten. Annars får jag börja leta på annat håll, värre än så är det nog inte.

Familj och vänner, jag saknar och älskar er! Men jag har det bra här, är aldrig ensam och som Peter Jöback sjunger så vackert; jag kommer hem igen till jul.

Mia Wallace...

... Försökte jag föreställa igår. Vårt Halloweenfirande blev mycket lyckat enligt mig. Saknade några ansikten ute men överlag var det fasen en mycket trevlig kväll.

På återseende Flen, jag kommer att sakna dig.

och det minnet är allt som är kvar

Både Gustaf Fröding och Mando Diao kan sina grejer alltså. Fyfasen.

Hos farmor och farfar.

I går var jag, Lina och Axel hos farmor och farfar för Halloweenmiddag. Vi åt pasta, fruktsallad och drack vin. Sedan skedde den årliga skattjakten som innebär att farfar har satt ut ledtrådar i huset och vi små barn får leta efter presenter. Det är så jäkla kul! Jag fick en ny vinterjacka (!) och annat smått och gott. Ja, mina farföräldrar är fan coola. Sedan sov vi över där och åkte hem i morse efter en jättefin frukost. Älskar att man kan få vara ett barn ibland istället för att behöva koncentrera sig på räkningar och dålig rygg och huslån och annat som man tänker på när man är vuxen...

När jag kom hem förut så var jag ute och lekte med hundarna och syster ett bra tag och blev självklart jättetrött. Så nu ligger jag och relaxar lite innan det är dags att börja transformera sig till någon annan. Sedan bär det av till Ellen där några vänner och fördrinkar innan Amazon väntar. Hoppas bara att min peruk inte börjar klia alltför mycket i kväll.

Mystorsdag

Min dag har bjudit på en hel det trevligheter. Först åkte jag till Eskilstuna och träffade Emma. Vi strosade runt, fikade och pratade om allt som har kommit i vår väg de senaste månaderna. Sedan styrde vi kosan, under snöig himmel dessutom, mot Henke och Rocky i Mellösa. Vi åt pasta, drack kaffe och var bara allmänt imponerade över hans nya egna (!) hus. Inte illa för en tjugoåring. Åh, mina vänner håller verkligen på att växa upp. Det är väl fan på tiden att jag börjar inse att vi inte är femton längre.

I morgon är det ju faktiskt fredag och då hoppas jag verkligen på en perukleverans. Den meningen har jag nog aldrig skrivit förut... Men ja, det är Halloweenfirande i Flen i helgen och jag har verkligen engagerat mig den här gången. De senaste par åren jag har klätt ut mig för denna högtid har utstyrseln varit halvdan och tveksam. Vad tusan har jag försökt föreställa egentligen? En vampyr utan tänder fast med lila, långa ögonfransar och skyhöga lackskor och Brigitte Bardot som mest såg ut som en desperat biblotikarie eller till och med ännu värre... Nej, denna gång ska jag inte misslyckas! Ni ska få se... Ni ska alla få se!

Nu ska jag titta på The Amazing Spiderman och dricka multivitamindryck med Zacke bredvid. Precis som jag vill ha det.

korall.

Nu har jag varit hemma i Sverige i mer en vecka och allt känns så naturligt. Jag tänker knappt på London och mitt liv där, bara då och då. Jag har hunnit träffa mina vänner och ska se till att träffa fler under min tid här. Dessutom har jag bokat om min biljett så att jag stannar över helgen också. Det kändes bara fel att jag skulle åka hem på fredag, nästan panikslaget. Men nu har den ångesten alltså blivit utredd.

I går var jag och Lina på drift. Först åkte vi till farmor och farfar i Strängnäs för pannkakslunch för att sedan shoppa loss (nästan enligt budget) i Eskilstuna. Jag köpte skor som glappar i hälen men som jag ändå kände att jag behövde ha i min ägo. På kvällen var vi på bio med Ellen - Paranormal Activity 4. Den var väl rätt läskig men mitt adrenalin började inte pumpa ordentligt förrän vi kom hem igen och sprang genom mörkret in i huset.
I dag har jag inte gjort något alls utom att krångla med konsertbiljetter och åka på en kort färd med Lina där jag åt chilinötter medan hon berättade om sina livssynder. Det var självklart mycket intressant och lärorikt.

Och vad gör jag nu då? Inget intressant alls. Precis som detta inlägg. Min hjärna har för tillfället blockerat allt som är roligt. Men jag har i alla fall en ny Batmantröja och en chihuauakompis så det är alltid något.

Flen.

Nu åker jag hem i tio dagar! Livet och dess besvär kan vänta tills jag kommer tillbaka för nu ska jag fasen bara leka med mina hundar, krama på människor jag tycker om och glo på tv med fötterna på bordet och en cola i handen ett tag.

Hej mina små söta bebisgrisar!!!

Kedjereaktioner

När en händelse sker i ens liv, sätter den igång flera andra händelser. Det är som att man sitter i ett ensamt rum och väntar på något och så helt plötsligt kommer allt på en och samma gång. Livet överraskar en alltid när man går runt i mjukiskläder och äter chokladpudding till frukost.

Häromdagen tittade jag och Malin på The Notebook. Världens mest romantiska film, inte sant? Ett hus blir byggt för att få tillbaka en förlorad kärlek och en bok blir läst för att den inte ska bli förlorad igen. När jag såg den filmen såhär på lite äldre, arbetslösa dagar så blandades mina känslor runt i en liten emotionell mixer. Rebecka och Malin har flyttat in i huset och vi delar numera ett jättemycket mindre rum på övervåningen än det jag hade tidigare själv. Rummet är stökigt och vi orkar inte packa upp allt. Vi har sagt upp oss från jobbet utan att ha nya jobb låsta och klara. Paniken försöker krypa sig på men jag tillåter det faktiskt inte än. För trots att allt är osäkrare än någonsin nu så känner jag mig rätt trygg. Det jag tillåter mig själv att gråta över är saker som tynger mig och som har gjort det ett bra tag nu. Inte tillfälliga problem. Här i London har allt valts av mig och allt jag tar mig an är på grund av mig själv. Mina problem här är självframtvingade och det känns bättre än det jag inte har kunnat kontrollera tidigare.
Jag är arbetslös. Jag är arbetslös. Men det får mig inte att ge upp något alls. Jag har fått visitkort och handskrivna kort av våra numera förra kunder och de vill hjälpa mig med framtiden. Jag hatar att ta emot hjälp från folk, jag gillar det verkligen inte, men i detta fall känns det okej. Mitt nästa jobb kommer inte att vara mitt drömjobb men det förväntar jag mig inte heller eftersom jag inte kan definiera mitt drömjobb än. Förlåt om mitt naiva, lugna tankesätt irriterar men allt löser sig alltid och det är vad man måste intala sig själv varje dag för att inte bryta ihop på diverse sätt.

Jag har skickat iväg ett gäng texter till en av våra förra kunder. Texter som jag skrev mitt sista år i skolan och som han sa, på vår avskedsfest, att han ville läsa. Bara för att. Jag var ju som sagt rätt känslomässig den där kvällen och om jag minns rätt, trots en slags vinhinna över mina ögon, så lyssnade han faktiskt på vad jag hade att säga. Och även om det jag hade att säga var trams så var det nog faktiskt trams som jag ville få ut. Så nu är de texterna befogade till hans befogenhet. Några av dem är löjliga och handlar om så oerhört små saker som matvanor men att jag delar med mig av något jag själv tydligen bryr mig om och har skapat kan ju inte vara en dålig grej? Han jobbar inte med skrift eller något sådant alls, men jag tycker fan att det är kul att någon utom min syster och engelskalärare vill ta del av det.
Okej, jag försöker verkligen inte höja mig själv till skyarna här. Jag är en arbetslös tjugoåring som delar rum med två andra i ett hus med sex andra, förlitar mig helt på folk som har köpt kaffe av mig tidigare och som alltid har varit alldeles för naiv. Jag har alltid trott på att man ska drömma mer för att komma någonvart. Så jag kan ta bort mig själv från min lilla, lilla hemstad och förflytta mig till en världsmetropol men jag kommer alltid vara lika bestämd när det gäller att ta mig lite längre. Så visst, allt har ändrats nu och liknande har hänt tidigare, men det betyder ju att något nytt och spännande kommer att hända snart.
JAG GILLAR,

Början är över.

Okej, så nu har jag slutat på Småland Coffee. Ja, vi alla har gjort det faktiskt. I fredags hade vi en jättetrevlig liten avskedsfest med några av kaffekunderna på en bar vid jobbet. Jag ville gråta mest hela tiden, dels för att jag blev så rörd över alla som kom dit och dels för att jag inte visste hur jag skulle kunna tacka dem. Folk kommer nog faktiskt att sakna oss. Vissa hade köpt presenter och skrivit kort. Andra bjöd oss på vin och drinkar. Ja, den där kvällen gjorde mig riktigt jävla ödmjuk. Och nu är jag arbetslös. I London.