runaways

Blonde hair blowing in the summer wind
 
A blue eyed girl playing in the sand
 
I've been on a trail for a little while
 
But that was the night that she broke down and held my hand
 
Teenage rush, she said, ain't we all just runaways
 
We got time
 
But that ain't much 
We can't wait 'til tomorrow

Jag vill köra bil och lyssna på musik som får en att känna sig som en slutscen i en film.

En slags förlamning.

Nostalgi är min värsta fiende. Det får mig att aldrig vara nöjd med min nutid och att känna att det som har varit alltid kommer att vara det enda rätta. Det får mig orolig och rastlös och ledsen i samband med en igenkännande lycka. Om något är bitterljuvt för mig så är det nostalgi och de minnen som väcker mina känslofulla cravings. Kastar jag bort allt så fort det har passerat? Vissa av mina bästa personer hör jag inte ens av mig till längre, vilket har fått dem att följa samma spår. Det gör så ont att titta på foton nuförtiden. 
Jag vill inte strö runt alla i mitt liv som strössel på en jävla glasskula eftersom relationer och att konstant få nya bekantskaper alltid har gett mig trivsel. Det är bara svårt att vara tillgänglig och att verkligen visa hur mycket jag bryr mig om alla som jag någonsin har brytt mig om. Men det gör jag och det mer än någonsin.  
"Nostalgia - it's delicate, but potent. Teddy told me that in Greek, "nostalgia" literally means "the pain from an old wound." It's a twinge in your heart far more powerful than memory alone. This device isn't a spaceship, it's a time machine. It goes backwards, and forwards... it takes us to a place where we ache to go again. It's not called the wheel, it's called the carousel. It let's us travel the way a child travels - around and around, and back home again, to a place where we know are loved."


De goda nyheterna för tillfället är väl att jag imorgon ska boka biljetter hem om ett par veckor. Och att jag har upptäckt att vi har en snygg granne och att mitt badrumsfönster möjliggör full vision mot hans duschfönster. Obs! Det är ett halvkroppsfönster; inte helkropps.

Skatebarn, jag vill vara en i gänget...

... främst för att ni inte behöver färga era utväxter. På er ser det ju bara coolt ut.

Nattord.

Nu har jag skrivit om denna text fyra gånger och det börjar kännas oerhört löjligt. Jag har noll inspiration till allt och en envis amatörbränna som under de senaste par dagarna har blivit en sidrätt till alla kunders kaffe som jag serverar. Vill du ha socker i ditt kaffe? Nej tack, att få påpeka hur jävla röd du är räcker som sötningsmedel för mig. Cheers! Men det är lugna puckar; jag har en självdistans som heter duga. Och After Sun-lotion.

Igår hade vi husvisningar här eftersom en av våra rumskompisar, Maria, ska flytta tillbaka till Spanien på torsdag. Inom omloppet av en timme hade sju snubbar och en tjej gått in och ut genom vårt behövligt nystädade boende och inspekterat och tittat på och observerat allt som går att se med blotta ögat. Utom mitt rum då, det höll jag stängt på grund av en massiv klädhög som minst sagt påverkade symmetrin där inne. I fredags hade jag passande nog (på vår veckotraditionella after work-runda) samtalat med en kaffekund/bekant om att han var hemlös och att vi behövde en ny inneboende. Så när han tittade förbi och charmade mina halvnördiga rumskompisar med sitt helnördiga skratt var det ju klappat och klart. Jag känner på mig att han och Glenn kommer starta en intensiv bromance inom endast ett par veckor då de båda jobbar med... Ja, datorgrejer. Tror jag. Så han kommer flytta in i helgen och jag känner mig lite som ett helgon då jag ordnade detta. Karmapoäng, come to mama!

Idag hade jag en välbehövlig och glädjeberikande skype-session med farmor och farfar som nu har flyttat till ett nytt hus en bit bort från var jag är van att ha dem. Det är sorgligt men samtidigt oundvikligt att sådant måste hända. Att saker måste ändras. Men vilken jädra värld skulle vi egentligen leva i om den inte ändrades och utvecklades? Ja, dinosauriernas värld antar jag. Hur fantastiskt skulle inte det vara i och för sig? Fan att saker måste ändras. Men deras nya hus är fantastisk fint och de förtjänar en så himla stor lycka och den finns i det huset.

Imorgon ska det tydligen bli mer än 30 grader och i vanliga fall skulle det göra mig överlycklig i juli. Men nu är det så att jag måste jobba hela dagen och därav smälta ihop till en slemmig, vattnig kötthög där inne i caféet. Och i tunnelbanevagnen... Glamouren i mitt liv är nästan överväldigande... På kvällen ska jag dock ha BBQ här hemma med grabbarna och Malin och Rebecka så det blir nog en bra avslutning på vad som verkar bli Londons varmaste sommardag på en mycket lång tid. 

Och här är bilder på min superba affisch, onaturligt placerade grejer på mitt nattduksbord och min röda nuna. Den har blivit mycket mindre hummerlik sedan igår kan jag berätta. Det förvånar mig att vi ens fick folk att nappa på husvisningarna då med tanke på hur jag gick runt och såg ut. Likt en blank, röd julkula rullade jag runt där och försökte le mellan varven.

Bonsoir - bara för att allt låter så himla mycket mer dramatiskt på franska.

Om att klyscha var ett verb...

Jag vill kunna titta tillbaka på mitt liv, eller till och med min vecka, och känna att jag var exakt den personen jag ville vara. Att jag gjorde det jag ville göra och att jag aldrig glömde bort det och dem som var viktigt för mig. Är väl inte riktigt där än förmodligen.


Jag jobbar på ett café. Jag tjänar hälften av det jag skulle få tjäna som minst i Sverige, enligt lag.
Jag har inte en pojkvän. Jag har jättefrissigt hår naturligt. Jag kan inte gå upp i tid och ofta inte komma till viktiga saker i tid. Jag är jätteklantig. Jag gör misstag. Jag har lämnat min familj i ett annat land. Jag är rätt barnslig och älskar fortfarande superhjältar. Jag kan inte alltid stå upp för mig själv men kan tack och lov alltid borsta av smuts från mina axlar. Jag har jättestora stortår och jättesmå lilltår. Jag trillar eller spiller ut eller tappar saker varje vecka. Jag kan få mig själv att må sämre för att andra ska må bättre. Jag är mesig. Jag har använt ordet "jag" för ofta i detta inlägg. Jag kan inte gå i klackar. Jag skrattar som antingen en höna med en kudde i halsen eller Jabba the Hutt (beroende på situationen). Jag kan få panikångest och isolera mig likt en snigel i ett skal eller en banan i ett skal eller vadsomhelst i ett skal. Jag gråter precis när man ska gråta till filmer. Jag kan vara rätt jävla värdelös. Men jag är i alla fall på vägen till något som är större än vad jag själv är.

De tröttnar på dig när du finns i krokarna och förbannar dig när du inte finns till hands så du kan bara inte vinna. Om trygghet får dig att utvecklas ska du självklart omfamna den men om det inte räcker ända fram ska du fasen inte känna dig skyldig. Du älskar det du älskar och det kommer aldrig att ändras; särskilt inte i och med att du inte får vara nära dina kära lika ofta längre. Det blir ju för i helvete en motsatt effekt; du älskar allt och alla mer. Du följer kanske inte nödvändigtvis de drömmar du hade som 12-åring (än) men du sitter i alla fall inte hemma och skriker som en 3-åring för att du inte gör något med ditt liv. Gör vad du vill och låt inte andras blickar och tankar och ord påverka så himla mycket. För vem fan hjälper det? Dig? Dem? Lasse Berghagen? No, sir!

Om något ska blekna ska det fan inte vara en själv; det ska vara ens begränsningar. Det är skrattretande hur mycket jag retar mig på folk som är i ett oseriöst förhållande med sig själva. Jag menar inte att de är kära i sig själva; det ska man väl nästan vara för att kunna stå ut med sig själv? Jag menar att de är som en slags hemlig älskare till sig själva. De är så upptagna och tagna av det som attraherar dem till sitt egna sätt att gå igenom livet att de inte går att rubbas. De går bara inte att rubbas. Den bästa responsen de får kommer från egen mun och hjärna, medan den ifrågasättande oftast inte når fram. Ibland gör den dock det.
Om man vill ha en betydande relation med sig själv ska man inte vänsterprassla med sina egna begränsningar. Rykten säger att de inte är bra för en. Och att de i sin tur har en affär bakom ens rygg. Sla**or.


Okej, klockan är halv 8 och jag ska upp till jobbet om en timme. Jag ska servera kaffe och roliga anekdoter till folk hela jäkla dagen. Men det är vad jag gör och Gud eller Djävulen hjälpe den som säger att det inte kommer vara värt något i slutändan. Min halvsjaskiga vaniljlatte eller insjunkna cappuccino kommer verkligen inte vara det som har definierat mig.

the road is life.

Ett försök till att vara ett Ljushuvud.

Jag saknar och älskar min familj. Jag saknar och älskar mina vänner. Och Sverige. Och Flen och all trygghet och säkerhet som finns där.

Men London är vad jag är just nu. På något sätt är det ett ljus. Allt är obestämt och rörigt. Om jag bara kunde hålla min käft stängd ibland och inte tro att det man säger högt slutar att gälla efter ett tag så skulle allt vara så mycket lättare. 

Det här är vad jag gör nu. Jag bor här och strävar här, och för att saker ska kunna röra sig framåt så måste jag ironiskt nog stanna upp ett tag. Här. 

Allt det betyder är att jag äntligen har börjat ha mina tankar i åtanke, inte att jag har slutat tänka på alla (alltför många) personer som jag tänker på varje dag. Självklart vill jag vara hemma och att allt ska vara som det brukade, trots att det inte har varit som det brukade på en mycket lång tid. Så som det var är ju faktiskt inte längre.  
Man har inte alltid tid att kliva åt sidan, för då kan man tappa bort inspirationen som fick en att gå i vägen till att börja med.

Att döda en Spindel.

Den här texten kommer att bli förlöjligad och fnyst åt. Jag ska försöka att inte få den alltför skämtsam och ge den en satirisk ton. Jag dödade nyss en spindel och det var hjärtskärande.

På sistone har jag slutat att döda insekter. Visst, jag är vegetarian och visst, jag dras till många fredscitat. Men visst fan borde jag väl döda insekter ändå? Visst borde jag kunna slå ihjäl en fluga med en ihoprullad tidning eller stampa ihjäl en myra? Självklart händer det att jag råkar döda en insekt ibland, men det är inte längre med flit. Jag kan inte och jag vill inte.

Hela kvällen har jag legat i min säng och tittat på Youtube-klipp. Allt från Backstreet Boys till tv-tabbar har fått mig att underhållas under dessa ineffektiva timmar. Allt var frid och fröjd tills något kittlade till på min arm och jag till min fasa upptäckte att det var en spindel som gick runt där. Jag fick en sekunds panik och strök aggressivt bort den från armen. Inte ska väl den vara där? Jag såg till att lokalisera den på golvet innan jag sedan fortsatte med min intelligenslösa aktivitet.  

Ungefär fem minuter senare hade den lilla tappra spindeln tagit sig upp i min säng igen och var tillbaka på min arm, och jag fick panik än en gång. Man ska ju liksom vara rädd, eller i alla fall reagera passande för spindlar som kryper runt på ens kropp. Så jag eliminerade den från mig själv igen, men efter denna gång skulle spindeln inte kunna trakassera mig igen. Jag hade skadat den. Min insikt var att lägga ifrån mig datorn, ta en mugg och ett papper, och med hjälp av de redskapen kunna ta ut spindeln ur mitt rum efter denna omtumlande kvart. Men spindeln låg på golvet och kravlade nu; den hade förmodligen brutit sönder sig i och med mitt slag och fallet ner till marken. Jag hade skadat den så mycket att den inte kunde fortsätta leva. Jag tog en joggingsko och mosade den. Den dog inte direkt utan jag var tvungen att ge det ett par försök.

Det här är inte en "why can't we all just get along?"-inspirerad tanke. Det är bara en "varför dödar vi individer som är mindre och har fler ben? Egentligen?"-inspirerad tanke. När jag såg den lilla spindeln med endast hälften fungerade ben ligga på rygg och ha slutat kämpa så grät jag så häftigt att det lät. Jag gråter till och med nu när jag skriver detta, med "Mad World" viskandes i mina hörlurar. Jag mår verkligen jättedåligt för det här, för den var liksom ett eget litet liv. Många jag känner dödar insekter varje dag, främst eftersom de antingen är rädda för dem eller blir irriterade på deras närvaro. På senare tid har jag som sagt slutat att göra det eftersom det har känts fel att avsluta någon bara för att jag kan och borde. Jag har haft en viss rädsla för spindlar ett tag eftersom de kan vara så jävla impulsiva ibland och hur töntigt är inte det?  

Jag kan lova er och mig själv att efter ikväll, då jag såg en spindel ligga precis framför mig och andas och vänta på någon slags början eller slut, så kommer jag aldrig slå ner en och döda en igen. Fy fan vad jag ångrar mig. Tragedi. Jag sa ju att den här texten har all möjlighet till att bli förlöjligad. Men tänk efter nästa gång ett litet liv bara försöker ta sig från en plats till en annan och er arm är en stig. Ja, tragedi.

Morgon. Blä.

Kom hem för en stund sedan efter ännu en övernattning hos Reb och Malin. Vi har spenderat hela helgen tillsammans ända sedan vår after work i fredags kväll. Där drack vi vin och pratade ambitioner med affärsmän ett bra tag innan vi vinglade hem till Balham igen. Vi har även ätit bakislunch, fransk brunch, mer mat, tittat på serier, promenerat, förföljt kunder på facebook och youtube (ja, vi fick nyss reda på att en av våra kunder är en föredetta brittisk popstjärna), gråtit, skrattat och ätit lite till. Nu är de på jobbet och jag ligger i min säng och ska försöka sova lite till innan jag också drar mig dit. Men det känns dock jävligt svårt eftersom min excentriske rumsgranne tydligen inte har märkt att hans alarmsignal gick igång för ungefär sju minuter sedan.

Battl↯born

JAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJ. Bara ja'n och aj vad det gör ont i mitt hjärta för att denna video är så vacker på alla sätt och vis.

Tankar i en Tunnelbana.

Jag åker till jobbet varje vardag vid tio-snåret. Att gå till tunnelbanestationen från mitt hus tar ca fyra minuter, eller ja, en låt. Jag gillar att ta tiden genom låtar. Att åka tunnelbana tar ca 20 minuter. Kan inte ens räkna ut hur många låtar det är.
Oftast är jag munter när jag åker tunnelbana; om jag får antingen en sittplats eller en bra ståplats det vill säga. Och om ventilationen inte suger. Och om det inte är barn i vagnen. Barn eller snuskgubbar. Okej, jag är oftast inte alls glad när jag åker tunnelbana. Jag ogillar det rätt rejält faktiskt. Fy i fan.
Ni som känner mig och ni som dagdrömmer om att känna mig vet förmodligen att jag är en relativt glad person. Glad som i, ja, glad. Jag gillar att le, skratta och att få andra människor att känna likadant. Så det försöker jag uppnå i stort sett varje dag. Men saken är den att ibland slår det fel. Med "det" menar jag mina inre tankar och åsikter; att de liksom inte går att hejda. Ja, låt oss säga att jag ibland vill strypa alla runtomkring mig utan en egentlig anledning... Imorse på tunnelbanan slog det fel och jag skrev ner mina ocensurerade tankar i min Blackberry... Enjoy!


Hur kommer det sig att tåget alltid åker förbi alla snygga män men stannar vid snubben som ser ut som pedofilen i "Little Children"? Man bygger upp sina förhoppningar; "nämen vad söt", "oj, vilken pudding", "herregud, är det såhär det känns att ha nått Nirvana?" för att sedan få en vuxen karl som knappt har verkat nå puberteten och med gamnacke och armar rufsiga av hår framför sig. 


Och alla dessa jävla artighetsmoment. #1. Du blir förbisläppt och får gå in först i vagnen. Vad i helvete. Jag kan väl för i fasen gå in efter dig? Det är inte så att jag kommer få en sittplats i vagnen ändå eftersom alla är fullproppade av äldre och yngre och gravidare och mesigare. Kan du inte gå in först och knuffa undan en gångväg till mig istället? Det skulle uppskattas tusen gånger mer. #2 Du delar "hållplats" med någon annan. Hållplats som i metallstången du håller i för att inte trilla och bryta nacken när tunnelbaneföraren vägrar köra försiktigt för att han eller hon (oftast han; this is England) inte tycker om människor. Man snuddar vardagligt vid varandras händer och helt plötsligt så har man börjat beblanda kroppsdelar hej vilt med varandra. Det blir som en mix av stötar och ursäktande blickar om och om igen, på ett mycket uttröttande sätt. För några veckor sedan hände följande; tåget saktade in och jag tryckte in mitt ansikte i en killes bröstkorg. I kanske tre sekunder som inte låter som så mycket men som är alldeles för länge för en sådan situation. Jag kunde inte stoppa det som skedde. Och hans tröja var stickig mot min näsa.
#3 Du började åkturen med en ledig plats bredvid dig (om du har turen att få sitta ner) men ser en typ närma sig den efter den aktuella hållplatsen. Typen sätter sig på din jacka och ska inte av före dig. Typen får ett brutalt, ofrivilligt men framtvingat kalsong- eller trosryck när du ska av och sliter åt dig din jacka. #4 Du vill vara en god samarit, medborgare och person och vet att man ska låta funktionshindrade och äldre sitta ner i en jävla tunnelbanevagn. Det är som en bergochdalbana för dem och man bör sitta ner i en bergochdalbana! Så man ställer sig upp för att lätta på både sitt eget samvete och de äldres bördor men vad får man tillbaka? Som bäst får man en nedlåtande blick följt av en halvskakig nickning av det negativa slaget tillbaka; som man inte alls vet hur man ska tolka. Men förlåt för i helvete, jag hade läst att man skulle göra såhär! Okej, detta har faktiskt inte hänt mig på en personlig nivå (kanske främst för att jag inte längre låter andra ta min plats i vagnen om jag väl får sitta ner) men jag har sett det hända andra stackars satar. Nyss till exempel; en trevlig, ung man med moppemusche fick sin artiga bakdel sparkad av en sur gammal gubbe som tydligen hade sin stolthet kvar. Den unge mannen satte sig ner, helt förkrossad, efter detta skeende. Jag suckade och tänkte "ja men det var väl själva fan".


Och sen stöter man ibland ihop med människor som är alldeles för rika för tunnelbanan (och sina egna bästa). Vad gör de där? Vad är deras motiv? Vill de förbättra sina karmapoäng genom att dela begagnad luft med oss tattare i en kommunal sardinburk? När det var Drottningens jubileumsvecka här så såg jag en liten förnäm dam i samma vagn som mig. Hon var uppklädd från välpermanentad topp till välmanikerad tå och jag trodde seriöst att det var Drottningen själv som ville beblanda sig med den simpla människan. Men det var inte hon. Tror jag.
Och snälla, låt mig inte börja om barn i vagnen. Från åldern 0 till 18 borde man inte få vistas i underjorden. Take that, Fritzl. Nej, skrev jag det där? Oj, kan inte sudda.
Nej men det jag menar är att barn skrämmer mig och lika lite som jag vill ha en jävla mördarclown i vagnen eller att vagnen ska fyllas med jord (mina största farhågor är clowner och att bli levande begravd) vill jag att det ska vara barn i den. De skriker och hoppar runt och dreglar och slåss. De har jätteroligt eftersom de inte har insett alla irriterande detaljer som tunnelbanan har att erbjuda än, så de skriker ännu mer. Ofta är det hela skolklasser som är på G in mot centrum och jag vill bara  sätta mig ovanpå tåget när jag ser detta skräckfenomen närma sig min vagn. 
Och pervona då. De är inte så mycket bättre heller. Om ni vill upptäcka en sådan individ mellan tusentals andra, vanligare individer i en vagn (det finns oftast en till två pervon i varje vagn) så har de följande utmärkande kvalitéer; 

• råstirrning 
• lömska leenden
• fysiska ryckningar
• hudproblem
• för korta byxor
• strumpor i sandaler 

  Och ja, sen var jag framme i Waterloo. Mina Blackberryfingrar värker så inåt helvete.

Tunnelbanan, du är en värdig motståndare.

Godnatt.