Det kommer aldrig va över för mig

Vi äger ju.

this is a song about innocence lost

Allt är bra. Jag mår bättre än på länge och känner att livet är fint, trots att det ska regna i morgon...
Hemska saker har hänt på sistone och jag har inte riktigt förstått hur jag ska ta itu med dem trots att jag har tillåtit mig själv att försöka förstå det. Men om man inte vet hur man borde gå igenom särskilda saker så får man helt enkelt göra det på sitt egna sätt. Mycket har verkligen förändrats på ett par månader men jag känner mig ovanligt positiv. Min negativitet smälter i solen som oftast är framme nuförtiden.

Jobbet är fortfarande trivsamt, om än lite slitigt ibland. Jag har verkligen fått ta tag i min arbetsmoral nu och bita i det sura äpplet oftare än förr. Har fått många arbetskompisar som förgyller mina dagar. Det är bara att inse att Londons modeindustri är hänsynslös och särskilt när man är en av robotarna som säljer den varje dag. Jag tvivlar på att jag kommer stanna kvar på detta jobb längre än till i höst men jag vet inte riktigt. Vi ska förlänga vårt hyreskontrakt i morgon för ännu ett år så en fast inkomst är ju en trygghet jag behöver. Mina långa dagar har börjat göra det svårt att ha tid för vardagliga saker som att tvätta och laga mat och det känns som att mina prioriteringar these days ligger i att inte säga upp mig varje gång väckarklockan ringer, att jag ska hem nästa vecka till pappas 50-årsdag, att hitta ny musik och nya äventyr och Instagram... (isabellabange, följ mig! den suger verkligen men följ mig!)
Jag har egentligen väldigt mycket att berätta men jag vet inte ens vart jag ska börja, finna en mitt eller sluta. Det är samma princip som det har blivit med mina vänner, både i Sverige och här. Vi hörs inte så ofta längre och jag mår väldigt dåligt över det. Det är en blandning av att växa upp och flytta ifrån sin hemstad och att vara dålig på att hålla kontakt med viktiga personer i ens liv.
Däremot måste jag nog säga att det får vara nog med skuld och införas mer medkänsla i detta livsöde och då menar jag en stor del från mig själv. Det man känner angående min usla kontakt känner jag själv en miljon gånger starkare. Jag inser verkligen hur konstigt det måste kännas när en person flyttar till ett annat land och försvinner inte bara fysiskt men också psykiskt. Men min kärlek för er är starkare än någonsin och min saknad blandas med självhat eftersom jag vet hur lätt det är att även visa det istället för att bara känna det. Men jag har varit ur fokus ett tag, hoppas att ni förstår.
I lördags när jag flög hit från Sverige hade jag en jätteintensiv nära döden-situation på G. Det var så himla mycket turbulens och under en sådan lång tid att jag var SÄKER på att vi skulle krascha. Helt hundra. Så jag försökte hitta en passande låt till min iPod att dö till men misslyckades. Antar att det är en bra grej dock; att inte kunna tänka sig ett bakgrundsspår att avlida till.

Jag har, på tal om det, hittat två nya fantastiska band som jag vill dela med mig av; The Head and The Heart och Father John Misty.

Och nu vill jag sova.

Min syster fyllde förresten 24 i dag. TJUGOFYRA. Herregud vart har tiden tagit vägen? Du är ändå min lilla bebisstjärnsyster.
Och på den här bilden har jag på mig en vit, stickad poncho och ett dött uttryck. Den ultimata kombinationen.

Godnatt.