praying like a fool that just shot a gun

Här sitter jag och lyssnar till ljudet av ösregn utanför och Rob som sjunger passionerat i rummet intill. Jag känner ett visst välmående, trots att han sjunger extremt falskt ibland, och det eftersom jag trivs med hösten här i London. Jag har nyss tryckt i mig fyra mackor och ska nu starta ett seriemaraton. Men först ska jag sammanfatta min helg då det, intressant nog, är vad jag gör nuförtiden.

I fredags var vi på en bekant bekants födelsedagsfest i Chelsea. Det var kul och han bodde så oerhört fint; takterrass, två våningar, gigantiska fönster, träbalkar inomhus, världens sjukaste utsikt mot Themsen och till och med lyxiga rengöringsmedelsflaskor. Dock fick jag senare reda på att det var hans föräldrars lägenhet och att han bor med dem. Äsch!

Efter ett tag gick vi ut på en klubb som heter Embargos och min blick blev relativt jäkla suddig. Men som vanligt avslutades kvällen här hemma med tv-spel och skratt.

Resten av helgen har jag endast ätit oerhört onyttigt, sovit enorma mängder, tittat på film och umgåtts med mina amigos.

På tisdag kommer vår chef in till jobbet och då säger vi upp oss. Två veckors uppsägningstid och sedan är det Bye, bye Småland! Nepp, jag har inte hittat ett annat jobb än... Men oroa er inte, allt löser sig alltid. 

I'm letting myself off the hook.

Nu har jag uppdaterat mig själv så att jag även kan uppdatera min blogg. Den senaste tiden har varit riktigt bra och hösten här är helt wünderbaren.
Jag har jobbat dubbla pass på caféet eftersom Rebecka först var i Frankrike med sin mor och Malin nu är i Grekland med sin syster. Det har varit roligt eftersom man får träffa alla stammisar extra mycket när man börjar tidigare och jag tycker om dem så. I går till exempel så kom en italiensk man som vi kallar "Geten" ner  med ett par chokladmuffins till mig och Rebecka. Han hade köpt dem på matmarknaden nere vid floden till oss. Vi smälte. Jag antar att alla är så extra mycket trevliga mot oss eftersom vi har börjat berätta att vi ska sluta jobba där snart. Eller för att vi ger ut gratis kaffe till rätt många nuförtiden...
Jag har även så många positiva endorfiner i mig just nu eftersom mitt liv kommer att bli förgyllt av skönhet mycket snart. I november för att vara exakt. Jag ska se den geniala guden Jack White den andra och de utomordentliga mästarna the Killers den sjuttonde. Efter de datumen är jag säker på att jag inte kommer behöva kärlek från en person. Jag kommer inte behöva gifta mig eller skaffa barn. Jag kommer vara så himla fullständig! ÅH!
Dessutom kommer min Emma hit den trettionde november. Vi ska shoppa, gå ut och parta och bara ha det så allmänt jäkla trevligt!

I går efter jobbet gick jag och Reb ut. Först för drinkar i en bar nära, sedan för drinkar på Mahiki där Malin och Rebeckas rumskompis, Alex, nyss har börjat jobba, sedan för drinkar på en retro pub i Clapham och till sist för drinkar här hemma i Balham. Det blev många drinkar sammanlagt. Många.

Jag och Rebecka vaknade hos mig i morse, så torra i halsen att vi hostade damm. Vi åt pannkaksfrukost och fick till vår förtjusning se min granne utan tröja när han tog ut soporna. Bra start på dagen. Sedan gick vi till parken och låg och sov i solen i en timme. Jag grämde mig diskret för att jag lyckades bli övertalad av Glenn och Christy att dricka champagne i natt. Billig jävla champagne dessutom. Men ack så bra gårkvällen blev. Särskilt eftersom den avslutades med pizza, pommes och tv-spel hemma hos oss.

Nu ska jag gå och handla nödvändigheter för en tacomiddag och bege mig till Rebecka. Vi ska ut i kväll igen, förmodligen bara här i Balham denna gång, och jag ska inte dricka champagne. Inte billig champagne i alla fall.

De här låtarna är jag förresten besatt av för tillfället. De ger mig den värme jag behöver för att inte frysa till is av mina sjukt dåligt isolerade fönster här i sovrummet och för att dagens datum inte är ett jag vill koppla ihop med det jag kopplar ihop det med.
OneRepublic – Feel Again
Ben Howard – The Wolves
Paolo Nutini – Growing Up Beside You
Muse – Madness
Jason Mraz – Living In The Moment

"I wish I had like an obsessed woman stalker, atleast I'd know someone loves me for sure. There's always one person in a relationship that loves the other, and the other person who lies because they dont want to die alone."

- Mark, den mest cyniska men briljanta skotte jag någonsin kommer att känna.

klantjäkel

Jag är helt död efter denna dag. Den främsta anledningen är nog faktiskt att jag har spillt ut och tappat saker systematiskt sedan imorse. Jag har kastat en slev med tonfisk in i en låda, tappat ut miljoner sockerpaket på golvet, spillt ut en halv mjölkflaska över diskbänken och en hel kaffeshot över min underkropp (en mycket osmickrande look) och avslutade nu med att tappa en stol i köket hemma och hälften av min pastamiddag i diskhon. Killarna höll tidigare på och städade ur huset och rensade bort gamla saker eftersom det har sett förjävligt ut och varit fullproppat med gamla rumskompisars skräp i flera månader. Mitt tappra försök att hjälpa till slutade i att jag ju tappade den där jäkla stolen och skadade mitt ben på den. Så efter att Glenns menande citat "we don't really expect you to help, hehe", la jag mig i sängen istället. De klarade sig definitivt bättre utan mig och mina äcklade ljud som uppstod varje gång jag hittade något gammalt liggandes. Men den där uråldriga jordnötssmörburken var faktiskt inte fräsch... Utöver den så hittade vi även ett duschrum bakom ett skåp i tvättstugan. Slumpmässigt.

Hösten har börjat anlända här, eller i alla fall den krispiga luften. Det är hur jag bäst kan beskriva den. Den får mig att vilja byta jobb, flytta till ett annat hus, träffa nytt folk och att uppgradera mig helt enkelt. Jag har definitivt bestämt att jag ska ha ett nytt jobb innan nästa år och kommer förmodligen även ha flyttat in med tjejerna inom ett par månader. Jag älskar att bo med killarna eftersom de är så roliga men det är dags att gå vidare. Jag kan bara inte stå till på samma plats och med samma situation för länge, inte förrän jag har hittat rätt i alla fall.

Nu ska jag titta på The Office, dricka äckligt kranvatten och försöka ignorera vetskapen om att två enorma monsterspindlar härjar runt i köket och badrummet. De är verkligen helt sjukt stora. Jag och Christy har dock kommit fram till att de inte är dödliga, bara giftiga. Härligt....... Tacka vet jag http://www.termite.com/spider-identification.html#blackhouse

a hero can be anyone

Vi var och såg den nya Batmanfilmen igår; jag, Malin, Christy, Glenn och Rob. Fy i helvete vad bra den är. Man blev helt utmattad efter ett tag eftersom den var så jäkla intensiv! Batman var het och cool, Bruce Wayne var het och rik, Alfred fick mig att gråta två gånger, Banes röst var asläskig och jag spillde ut popcorn i knät en gång; SÅ BRA VAR DEN.
Om jag inte hittar ett bättre jobb än Småland Coffee snart så kommer jag nog tamejfan försöka slå igenom som superhjälte istället. Det var ju så mitt briljanta jag började, som Spindelkvinnan som sprang runt ensam i skogarna hemma och vars högsta önskan var att få spindelväv i handlederna eller att dinosaurier skulle börja uppstå igen. Det sorgliga är att många jag känner vet detta om mig eftersom jag vägrar släppa min fascination av vad som fascinerade mig som barn. Ja herregud, vad ska det bli av mig?