Det borrar i mitt huvud.

Varför kan man inte bara vara som Jennifer Lawrence som är jättecharmig och som vinner en Oscar och som inte behöver jobba på ett vanligt jobb? Det verkar vara så himla mycket mindre magsårsframkallande än att vara en själv. I kväll har jag en andra intervju för samma företag som sist, denna gång med deras manager. Hoppas verkligen att det går bättre än den första intervjun för då kändes det mest som att jag babblade om massa konstiga grejer. Alltså verkligen babblade. När jag väl behövde svara något klokt som vad jag tyckte om deras vårkollektion så fick jag ur mig typ "öhh, kreativ och... inte som vad man har sett förut!" Nu när jag faktiskt har gått in och kollat på deras vårkollektion så kan jag konstatera att mitt svar kanske var lite diffust... Den är ju för fan i stort sett helsvart. 

Det har varit en hektiskt morgon. Okej, inte egentligen men jag var tvungen att gå upp vid halv tio eftersom en liten man skulle byta golv i vårt badrum. Vi ska be honom skruva åt badrumsskåpet, slå ner en spik i sovrumströskeln och titta på vårt dragiga fönster också. Här tar vi tjuren vid hornen! Annars ska jag inte göra så mycket mer innan intervjun utom att gå till gymmet och svettas ut all ångest. Ja kära planet; jag har börjat "gymma" som de kallar det. Helvetet fryses ned lite mer för varje dag som passerar.

Efter att mannen har slutat banka skiten ur vårt badrum så ska jag gå och köpa frukost och sedan ha ett maraton med någon bra serie i ett par timmar framåt.

Lite sjukt men väldigt fint.

Det känns mycket betryggande att veta att jag vill bli ett träd när jag dör. Med hjälpen av en så kallad bios-urna tänker jag bli en vis, gammal ek som folk gillar att sitta vid och läsa. De kommer gå till mig för tröst när de har bråkat med sin familj och rista in initialer för sig och sina kärlekar i min stam. Jag kommer vara lika uppskattat som tantträdet i Pocahontas. Okej, jag planerar inte att dö på länge men det här gav mig fan lite lugn. Jag är nämligen helt säker på att jag kommer råka vakna upp i kistan om jag blir begravd, vilket inte skulle fungera i och med min enorma cellskräck. 

Nu ska jag ut till tjejerna i köket och käka brunch bestående av knäckemackor.

http://bigthink.com/design-for-good/this-awesome-urn-will-turn-you-into-a-tree-after-you-die

rock stars have kidnapped my son.

Världens bästa film. 

Jag ligger och tittar på bootlegversionen med en halvtimmes extramaterial medan jag inhalerar min frukost. 

Snart måste jag dock börja transformera mig till någon slags respektabel person eftersom jag ska på arbetsintervju vid två. Så jävla vidrigt nervöst. I kväll kommer vår hyresvärd på inspektion av lägenheten och sedan ska vi på gratiskonsert. Det är allt jag har att berätta för tillfället!

GAAAH!

The Comeback!

Här har ni min första krönika (av förhoppningsvis många) för en ytterst fantastisk hemsida vid namn Moviefarm. Snälla ignorera deras logga där en ko med solglasögon florerar... De försöker ju bara vara originella.
Jag kommer skriva en krönika i veckan om allt går som planerat! Det är en liten grej men det är ju i alla fall en början.

Tack och adjö!

http://moviefarm.co.uk/2013/02/07/the-comeback/

Min och Londons Ettårsdag.

Vi har skrattat och gråtit, bråkat om oerhört mycket och kommit till sams med det snabbt efteråt. Du har bjudit ut mig så himla många gånger och gett mig en toppenkväll på stan. Jag har gett dig mycket av mina pengar och ännu mer av min kärlek. Du har presenterat mig för så många av dina vänner som nu har blivit mina också. Jag har fått se dina vackraste sidor och mörkaste platser och du har fått se mitt utseende förändras. Våra personligheter har också förändrats och vi har blivit både äldre och starkare. Du har världens bästa musiksmak och har delat med dig av så många låtar att jag inte kan räkna dem. Jag har inte alltid varit din trognaste partner men du har inte gett upp om mig. Du är så generös och jag vet att du älskar mig tillbaka. Om det inte vara något jag visste så skulle jag ha åkt hem till Flen för länge sedan.

London; jag vågar nog påstå att vi har det perfekta förhållandet. Låt oss hålla ihop i ännu ett år!

För exakt ett år sedan efter Nada Surf-spelningen på KOKO.
Jag var ensam och ny och oskriven men jag visste nog redan då vart jag hörde hemma.

Dessutom fyller min farfar år i dag! GRATTIS VÄRLDENS COOLASTE FARFAR! VATTUMANPOWER!

21! GAAAH!

Okej, min födelsedag var helt jäkla fantastisk. 

Jag och Mascha hade varit ute halva natten innan och druckit baileys och fått massa främlingar att sjunga för mig. Vi kom väl hem runt tretiden så det var en definitiv chock att bli väckt vid halv sju av mina wünderbara tjejor. Då fick jag presenter och frukost och tårta och mamma i Skype så jag kunde ju självklart inte hjälpa att gråta en skvätt. Resten av dagen hade jag en slags adrenalin i kroppen som vägrade att ge med sig så jag och en lite tröttare tysk sprang runt på stan och handlade födelsedagspresenter och käkade veggieburgare på eftermiddagen. I dag är jag inte lika adrenalinfylld kan jag säga. Men ja, kvällen inleddes med skypesamtal med mina fina farföräldrar följt av skypesamtal med mina fina hundar. Sedan hade tjejerna lagat mat till mig; quornfilé, potatisgratäng, sallad och vin och tårta med champagne till efterrätt. Vi fixade därefter till oss och florerade vidare till Soho där grabbarna väntade. En varsin tequilashot följt av timmar på en karaokebar där man hade ett eget rum och egen servitris under sin betalda tid. Världens bästa underhållning! Jag har fått se en video där jag sjunger "Sweet Caroline" såhär dagen efter... Min sångröst är seriöst helt jävla brutal men det är jag faktiskt okej med. Vi hann med en till bar efter det och avslutade sedan allt med varma mackor hemma i köket. 

Jag kände mig verkligen älskad och omhändertagen hela tiden och var så full av kärlek att jag hade kunnat kyssa en av alkisarna som säljer tidningar utanför tunnelbanan. Fick massa fina hälsningar online och telefonsvis också och jag ville ju bara dö av söthet varje gång. Dessutom hade jag på mig en blinkande brosch hela kvällen vilket liksom bara var jättecoolt. Åh vad jag aldrig kommer att tröttna på att fylla år, i alla fall inte tills jag fyller 27 (min nuvarande skräckålder).

TACK!

Dirty Water

Det är måndag och soligt och allt jag gör är att sitta vid min dator.
Insikt är det som konstant förvånar mig. Att jag har den, att den vill så väl och att jag faktiskt lyssnar till den. Jag har börjat inse att jag har börjat avsky mitt fulla jag. Hon som har så jäkla kul, är alltför generös och spelar på att vara levnadsglad. Delar med sig av för mycket historier och skämt och som inte vill lära känna människorna hon träffar. Jag har liksom min bas och min trygghet och jag orkar inte dela med mig av mig själv längre. Ibland känns det som att jag bestraffar andra genom att ge dem min uppmärksamhet. Ibland känns det som att jag har bipolära problem...
Men jag har börjat gilla mitt nyktra jag igen. Med nykter menar jag förståndig och inspirerad. Det är hon som ger sig ut i världen, är seriös och försöker bygga sin framtid. Hon som skriver, tänker och lyssnar extra mycket nuförtiden. Som saknar sin familj och längtar efter att få klappa på hundnosar. Hon vill hem ett tag, andas lantluft och köra bil.
Det får nog tyvärr vänta ett tag.

Min vecka ser relativt händelserik ut. I morgon anländer min vän Mascha i London och ska stanna över min födelsedag. Min födelsedag är på onsdag och jag vet verkligen inte vad jag ska göra av den, men så länge jag har bra människor runt mig så kommer allt att fungera. Jag kommer att bli publicerad (snart kommer en liten länk), handla födelsedagspresenter till mig själv och till min farfar som fyller 73 på fredag och förmodligen möta upp med ännu en själ jag inte har sett på ungefär ett år. Lite nervositet är alltid hälsosamt. Och på tal om hälsosamt så ska jag ta tag i mig själv nu. Om ens största problem för dagen har varit att ha tappat ner en morotsbit under sängen, är det dags att gå ut utanför dörren.
Det är alldeles för klyschigt att vara hopplös på en måndag.

Oh brother I have love for my mother
For good times, for music and my mates
Yeah I laugh, and live and I have love to give
But sometimes all you can do is hate