Nästa år är fasen välkommet.

Än en gång är jag tillbaka i London Town. 

Det känns riktigt bra att sitta här i lägenheten med musik i bakgrunden och ett glas cola på bordet, särskilt nu när vi har fått internet till hemmet. Mina brudar har fixat mat, vodka och champagne tills i kväll och jag ser verkligen fram emot allt. Vi ska börja med att äta middag här ett gäng och sedan dra ut i vinternatten i Claphamområdet för att möta upp med fler folk. Vid tolvslaget blir det nog bara jag, Malin och Rebecka på takterrassen med ett varsitt glas i handen! 

Jag har en del förhoppningar för nästa år, dumt nog. Mycket har förändrats och åstadkommits under det här året men jag vill bara vara med om ännu mer år 2013. Det skulle vara extremt trevligt att komma på vad jag vill jobba med eller helt enkelt sysselsätta mig med och hur jag ska göra för att komma in på det spåret. Jag vill även bli lite starkare som person eftersom jag ser mig själv som stark. Inget mer velande och inga mer "ja men självklart!" om jag verkligen inte kan stå för det. Alla ja'n ska bli mer betänkta och fler nej ska bli introducerade i mitt liv. Man kan ju faktiskt inte gå runt och tänka på alla utom en själv den större delen av sin tid. Att sätta alla andra, folk som inte ens förtjänar det, framför sig själv kommer bara göra att man inte får kraft till att ta hand om dem som behöver det. Jag ska även börja skapa mer - vare sig det gäller att börja skriva mer och ta fler foton eller att laga mer mat eller att helt enkelt tänka mer; något av det ska jag i alla fall göra oftare. Inga ursäkter! (Om jag mot all förmodan inte skulle ha klarat av alla mina små förnyande idéer när nästa år är slut så kommer jag dock inte hålla det emot mig själv. Det är något jag kan lova.)

I går innan flyget så åkte jag in till stan för att sola med Ellen, bara för att få lite nyårsfärg liksom. PRECIS efter vår alltför långa solsession, när vi var som mest rödflammiga och svettiga, blir vi stoppade av en journalist som vi faktiskt har blivit tidigare. Lokala kändisar är vad vi är. Han frågade vad vi hoppas på för det kommande året. Lilla fina Ellen svarar något så lättsamt och bra som "en fin sommar" medan jag brer på med denna fras. Det var väl menat som ett litet skämt men samtidigt så hoppas jag fan att jag får en slags riktlinje snart. Bara ett tecken som knuffar in mig mot något spännande.

Gott Nytt År säger denna platta, röda karaktär!

Saknar alla för allt detta.

Den här lördagen har varit min sista dag i Sverige. I morgon vid 5-tiden kommer jag vara i luften och på väg till mitt andra hem igen. Det känns rätt konstigt och ovant på något sätt men det sjuka är att det alltid känns annorlunda att resa mellan de här två platserna och livssituationerna. Ingen gång känns likadan och nu känns det extremt jobbigt men ändå nödvändigt. Något utvecklande måste ju fan hända i mitt liv igen.

Jag har haft det så bra hemma den här tiden och har träffat både gamla vänner och vänner jag inte har sett på evigheter. Jag har träffat min lilla mormor och mina små farföräldrar och de är ju så himla genuina allihop. Alla mina möten under detta jullov har varit mycket välbehövliga faktiskt, främst för mig själv. Min familj har tagit hand om mig och har som vanligt gjort allt för att jag ska ha haft det mysigt hemma. Mina djur har varit gosigare än någonsin. Ja, jag lyssnar på Jeff Buckley medan jag skriver det här och funderar på om att fälla en tår vore alltför klyschigt.

Det är så oerhört jobbigt att pendla mellan Flen och London. Det är som att jag alltid måste må dåligt över mitt livsval för att inte känna mig som ett hjärtlöst monster. Som att varje flygbiljett gör mig skyldig till ett tårfyllt farväl av mitt jag här och någon slags uppgörelse med både mig själv och allt knasigt jag någonsin har gjort eller sagt. Svårt att förklara men det är vad jag behöver varje gång för att kunna resa tillbaka med ett lugn. Det viktiga är att jag aldrig glömmer hur mycket jag har börjat älska staden jag själv har valt att bo i; allt jag har där gör ju liksom allt värt allt. Och jag har inte valt bort mitt liv här, jag tror bara att det är enormt viktigt att man inte lever samma liv hela tiden. Det jag behövde som barn och ungdom fanns där och gav mig en fantastisk uppväxt. Nu behöver jag äventyr och motgångar för att inte bli apatisk i nästa del. Om ett tag kommer jag att behöva mer stabilitet och planering. Trygghet är något jag alltid har behövt men den kan jag få av att veta att jag lever mitt liv på ett nytt, ovant sätt. Jag menar verkligen inte att man måste flytta iväg från det som en gång var för att bli lycklig. Gräset är verkligen inte grönare på andra sidan i varje fall. Men att stanna kvar på en plats för att minnena där finns runt varje hörn är inte hälsosamt. Inte heller är rädslan för en ny plats och dess utmaningar en anledning till att inte följa sina idéer. 

Jag är ingen jävla expert men jag tänker såhär: lev flera tiotals liv om du nu har chansen och var för tusan inte feg.

Robert Mapplethorpe

 

För den här gången är det såhär jag känner

"Jo men det är jättebra med mig, verkligen. Ja, nu har jag en lägenhet ja. Nej, jag är arbetslös för tillfället. Men det kommer ordna sig! Nej, jag har inte panik, så jättemycket. Men hur är det själv?"

Juldagskvällen i går var egentligen som förväntad. Det var jättebra hos Emma innan utgången; vi fick god mat, baileys och kaffe. Vi spelade jenga och pratade och skrattade massor så det var helt enkelt mycket trevligt. Väl på Amazon träffade jag på fler sådana där människor som jag verkligen saknar. Mitt humör sjönk tyvärr rätt rejält efter ett tag; det var en trötthet blandat med irritation. Jag kan inte riktigt förklara varför jag blir så jäkla trött på allt ibland. Så himla otålmodig och ifrågasättande. Dessutom slets en söm i mina paljettbyxor upp. Som grädde på moset.

Höga förväntningar gör bara att man ser fram emot något som aldrig riktigt blir något. Tvärtom så blir det mest fel och lämnar en med den oundvikliga tomhetskänslan och frågor i huvudet. Men det är sådant man får ta när man väljer att flytta ifrån sin hemstad där man hade sina ungdomstryggheter förut. Om man inte vågar ta ett steg kan man inte förvänta sig att andra ska göra det heller.

Det är mitt fel för att jag lämnade och mitt fel för att jag i stort sett alltid förnekade. Men det är inte mitt fel att jag inte kan släppa allt utan att ha en slags förståelse för åtminstone en del av det. Eller att folks liv fortsätter och förändras trots att jag inte är i närheten av dem.

Kanske är det rätt tid för mig att inte bo nära min hemstad nu, för kanske är det så att jag måste få distans. Jag älskar att vara hemma hos min familj och få träffa mina för evigt bestående vänner och prata med dem om det som betyder något för just oss. Att få komma hem är något jag alltid behöver för att kunna förstå lite mer av mig själv. Men däremot så har nostalgin och minnena blivit en för stor börda och det är därför jag inte borde vilja återuppliva saker igen. För att klumpigt nog försöka ställa en diagnos på denna röra så är det nog så att jag faktiskt ska bo i ett annat land och försöka lyckas med något där för att inte ångra det jag inte har lyckats med hittills. Eventuellt.

Den tjugofjärde.

Julafton för mig var riktigt mysig och bra. Vi åt så himla mycket, umgicks och öppnade julklappar; som de flesta förmodligen gjorde.

Vi började dagen med att pynta hästarnas boxar för att sedan äta jullunch med farmor och farfar. Kalle Anka var på i bakgrunden ett tag när vi startade den första julklappssessionen men jag var för ofokuserad för att kunna titta på det. Sedan åkte farmor och farfar hem till fina Strängnäs och resten av oss började ladda inför nästa session som skedde runt sjutiden. Jag är verkligen nöjd med det jag fick för min familj är fan duktig på presenter. Det är jag med oftast trots att jag detta år gav min syster bland annat en pall, vilket kanske var lite slumpmässigt.

På kvällen åkte jag över till Ellen (julrim) och drack vin och åt massa ost för att avsluta julaftonen med lite extra glamour. Vi pratade oerhört mycket om oerhört mycket; det är lite sjukt att vi alltid har så jävla mycket att prata om. Sedan slumrade vi in i vinternatten och lät julmaten sakta smälta. Tack gode gud att det är så kroppen fungerar!

Ja men årets jul var väldigt lyckad och lycklig.

Uppesittarkväll

Dagen före Aftonen har varit mysig och jag har rent ut sagt asgarvat mig igenom den, tack vare min ytterst störda syster.

Vi har hunnit handlat det sista till julbordet, åka på julpyntssightseeing i halva Flen, ätit mosbricka i bilen (spännande), bevittnat en död råtta i stallet (och jag fick bevittna Linas gälla skrik likt aldrig förr, blev rätt chockad faktiskt), skapat pappas väldigt starka glögg, städat, delat ut julklappar med Axel, spelat bingolotto (jag vann nästan en nyårslott!) och diskuterat konceptet med en "Herman"-surdeg. Jag är väldigt förvirrad av det fenomenet, det verkar lite obehagligt på något sätt...
Om ett tag ska vi titta på Tomten är far till alla barnen och förhoppningsvis få smaka på mammas skink(kålrot för mig)mackor. Äntligen har jag fått julstämning och den kommer fan inte en dag för tidigt.

Senare ska jag ägna mig åt mig egna jultradition; att titta på Breakfast at Tiffany's natten innan Julafton. Och jag gråter i slutet varje jäkla gång. Mixen av frukost, borttappade katter, ingraverade ringar och regnkyssar är tydligen min gråtkatalysator. Men  jag omfamnar de tårarna, för de har inget ont i sig alls.

Miss Atomic Bomb

VACKERHET. De misslyckas aldrig, inte ens med tecknade inslag.

Dag noll.

Okej, vi överlevde.
Trots allt tvivel (logik vs. uttråkning), all förträngd oro (paranoida nunnor i media) och osäker rädsla (än en gång; uttråkning) så hände inget. Jag minns när jag först fick veta om den fruktade Mayakalendern; det var i sjätte klass i min spanskabok. Jag fick fråga min lärare Kerstin vad fasen denna underliga text handlade om och hennes svar fick mig väl inte att hoppa av lycka direkt. Tolv år gammal och skräckslagen. Sedan fyllde jag tjugo och helt plötsligt var domedagen här. Om den hade varit på riktigt så hade jag alltså spenderat min sista kväll av att finnas till med att äta stuvade makaroner och titta på Love Actually. Snacka om att sluta när man är på topp.

Jag hade försvunnit från denna yta utan att ha uppfyllt ens åtta saker av alla tusen saker jag vill hinna vara med om. Utan att ha kommit på alla saker jag vill vara med om. Utan att ens veta vad man kan vara med om. Jag hade inte fått äta min vegetariska julskinka (en kålrot) som mamma ska fixa till mig i helgen. Eller fått bo i ett strandhus och ett hus i öknen med stora fönster och stängsel för att hålla borta prärievargar. Eller fått uppträda på en scen (såvida man inte räknar med keyboardgruppen i grundskolan eller fyllekaraoke i äldre dagar). Eller haft en första kärlek, eller ett första uppbrott. Eller haft min egna trädgård där jag odlar charmigt fula grönsaker och frukter. Eller skrivit en bok som aldrig publiceras och ett manus som aldrig blev film. Inte heller hade jag besökt Frankrike, räddat ett djur från ett djurhem, målat en tavla, kommit på om jag vill tatuera mig, lagat middag till en grupp vänner, haft en snabb och intensiv affär med en rockstjärna och låtit honom skriva en låt som tydligt handlar om mig, inspirerat någon till mod (vad jag vet), surfat, lärt mig teckenspråk, sett hur jag klär mig som 35-åring (är inte superexalterad inför det) och vad mitt huvudsakliga yrke tillslut blev, stått upp för någon på riktigt, ägt en röd tamburin, dekorerat ett eget hem eller druckit kokosmjölk direkt ur en kokosnöt. Vem vet, om ett tag kommer jag förmodligen bara vilja checka av ett par saker av allt jag tror jag vill göra nu. Jag kommer antagligen inte heller uppfylla hälften av dem. Den där röda tamburinen verkar faktiskt svår att komma åt. Men det är bra; det är för att man växer och förändras, trots att man är densamma.

För i dag var inte slutet på vår existens eller början på en ny tidsålder; i dag var faktiskt ingenting särskilt enligt mig. Dock har alla en möjlighet att välja när de vill avsluta sina gamla liv och börja om igen. Och för det behöver man varken ett nytt år eller en 5,126 år gammal indian.
Hoppas att alla inser och uppskattar ironin med att jag har skrivit denna text innan den 21:a december är över. Den har knappt börjat faktiskt. Men jag har alltid gillat att ropa hej innan domedagen är kommen.

Och skammen är på andra sidan.

Det här inlägget tillägnar jag alla missanpassade, onormala, onaturliga, oförstådda, galna, hänsynslösa, fria, konstiga, modiga jävlar där ute.
Till alla som inte går på äggskal eller rättar sina tankar efter andras ord. Till alla som vill, har eller har försökt finna sig själva och som inte väljer att inte utmana sin trygghet. Till alla som sjunger högt i bilen med rutorna nere och som ser ut och klär sig precis som de vill. Och som ser andras frågande blickar som bränsle.
Människorna som talar sanning och som även är ärliga med sig själva. Personerna som brinner för vad just de tror på och som inte viker sig såvida de inte väljer att göra det. Själarna som brinner.

De som finner inspiration i andras sagda meningar men som senare finner styrka i sina egna. De som skapar egna talesätt som låter vackra i huvudet och som ofta kommer upp där. De som lever snabbt men som planerar att stanna kvar ett bra tag till utan att behöva ångra det. De som föredrar att sitta längst bak eller att inte räcka upp handen varje gång de vet svaren. De som är blyga bland folkmassor men rockstjärnor bland vänner. De som klipper lugg på sig själva och ångrar det men ändå inte.

Lyssnar på musiken, läser böckerna, tittar på filmerna, märker av omgivningarna, tar in uttrycken, börjar tänka själva och väljer metod för att få sina utlopp. Och håller tyst när det är onödigt att uttala.
Låtsas att de är vardagshjältar och att det de gör betyder något. Tillslut kommer det betyda något.
Låter folk gå igenom sina iPods utan rädsla. Är intresserade av onödig lärdom och andras livshistorier.
Går ut på krogen och dansar som de dansar i sitt rum men stannar hemma och pratar med sina hundar om de inte vill gå ut och dansa. Tittar sig i spegeln och ställer sig på vågen utan att känna ett påtvingat hat. Om de ändå känner ett hat sätter de igång David Bowie och glömmer hatet för en stund.
Tatuerar sig utan att det blir osmakligt och onödigt. Likaså när det gäller att yttra sig.
Väljer sina egna vänner och klipper av sociala blodsugare. Dricker cola i en grupp av kranvatten. Har på sig vilka jävla skor de vill. Vet att världen är full av idioter men har sina egna idiotiska inslag i bakhuvudet då de faktiskt har främjat en icke-idioti. Inte är skadeglada men blir extatiska när de själva lyckas med något de vill klara av. Är ödmjuka och vänliga mot folk som förtjänar det. Och tar absolut inte till sig vad dumhuvuden säger. Om dumhuvudens ord ändå råkar bli tilltagna, ser de sina liv som en film och sig själva som huvudrollen. Nollorna kommer att bli mosade av ett mentalt piano som faller från skyn.
Vet att de inte är bättre än andra men att de alltid har varit något mer än vad vissa någonsin kommer att förstå. Tar till sig sanningen i att de kan bli något jättestort. Tillåter sig själva att forma ihop en hopplös degklump till en hoppfull degklump. Varför inte till en sten?
Tar kontroll över sina åsikter och läser på om vad de vill veta för att faktiskt kunna ha de åsikterna. Är säkra på sin sak och är smarta när det gäller den.
Drömmer högt och långt och tonar ned sin inre realist. Lär sig klyschorna och tittar ut genom fönstret.

Till alla som har börjat uppfatta att vissa är fast, att andra är framme och att många är på väg. Världen skulle vara värdelös utan alla som ifrågasatte den.

Rädsla.

Clowner, buktalardockor, lite väl tjocka spindlar, trånga utrymmen, Balhams glassbil,
att inte hinna leva innan man slutar leva, hat, oförstånd, skada, kärleksförlust, kärleksbrist, arrogans, blindhet, naivitet, att fatta fel beslut, att inte våga fatta rätt beslut, att nöja sig, att sluta gå sin egna väg, bortskämdhet, förnekelse, tillit, olyckor, människan, döden.

Det finns mycket att frukta i sitt liv. Rädslor som sitter kvar sedan barnsben och rädslor vars skeende man bara väntar på eftersom man vet att de måste infalla. Aggressiva rädslor som ger en adrenalin när det sticker till i bröstet; en sådan känsla som går att motverka rätt direkt. Och långvariga rädslor som växer sig starkare i och med att man matar dem med sina egna tankar, erfarenhet och paranoia.
Jag brukade vara rädd för mörker när jag var liten, såsom många andra barn och vuxna är. Man vet inte vad som lurar i mörker och därför känner man sig inte trygg. Nu är jag inte ett dugg rädd för mörker; tvärtom så trivs jag bra i det. På sommaren brukar jag ta långa, nattliga skogspromenader med endast min iPod som ljuskälla. När jag var liten och mörkrädd så hade jag, ironiskt nog, en clownlampa i mitt fönster tänd om nätterna. Nu är jag livrädd för clowner istället. Vet inte om det är sammankopplat på något sätt.

Såhär på äldre dagar har jag alltså mina ytliga rädslor; de som jag kan sova igenom. Men jag har även de riktiga rädslorna som sätter skräck i mig på djupet; de som har med verkligheten att göra. Jag har alltid tänkt att när det gäller oron och ångesten så är det viktiga vad man gör med den, inte vad den gör med en själv. Dock lyssnar jag inte alls på den filosofin när jag ligger sömnlös och känner att allt ont som har hänt har varit så himla förkrossande och att det som kommer att hända kommer att vara omöjligt att klara av. Det är så himla giftigt att försöka förbereda sin mentalitet för sorg. När den sorgen väl anländer så läggs alla korten på bordet och det som du övade på att känna gills plötsligt inte. Du kan inte gissa dig fram till hur du kommer att må och handla för att inte skrika rätt ut. Orättvisa är att uttrycka sig milt för det går inte att förklara varför vissa saker händer vissa människor. Man har inte ens orken att förklara hur fel det är, inte passionen att uttrycka det. Att ligga i fosterställning och gråta räcker inte till, tröst från andra dämpar men tar inte bort det onda. Det som har hänt har hänt men det slutar liksom inte att finnas. Det definierade ditt liv, formade din framtid och förminskade dina lyckligaste stunder. Vad gör det om allt var annorlunda en gång i tiden? Nu är det ju ändå förstört. Nu har det hänt men ändå tillåts andra smärtor att komma fram vid sidan om. Ett jävla machetehack i revbenet är vad det är.

Man går från att vara en inspirerad rebell till att gråta i en famn och det bästa man kan göra är att vänta på gottgörandet som man vet att man förtjänar.

Isa, ung. Isa, gammal är inte alltid lika orädd och positivt iskall.

burn, burn, burn.

They danced down the streets like dingledodies, and I shambled after as I've been doing all my life after people who interest me, because the only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes "Awww!"

Do you have anything dangerous in your luggage?

Nu är jag hemma i fina Flen igen. Hittills har jag inte hunnit med så mycket, utom att småsova i onaturliga ställningar i soffan med hundarna bredvid, titta på romantiska Hugh Grant-filmer, dricka litervis med multivitamindryck och äta thaimat med min vän Ellen.

Resan hem gick smidigt och snabbt. Det enda jobbiga var som vanligt flygplanets trånga jävla sits men vad mer kan man förvänta sig av Ryan Air? Farmor påminde mig om att de har pratat om att skaffa ståplatser i sina plan och jag skulle nog fasen hellre stå där än att sitta i deras pygmestolar, tror jag. Om jag fick något att hålla fast mig i, som en klätterväxt av något slag.
När man checkar in ett bagage på en flygplats så kan man ju få frågan om man har något olämpligt där i. Dumt tycker jag, vem i helvete skulle svara "ja, hoppas att det är lugnt" på det? Den här gången frågade en trevlig liten dam med en röst som var alltför pigg för den tidiga timmen; har du något farligt i ditt bagage? Jag skrattade till och sa att "nej det får vi väl inte hoppas, hehe" och inser såhär efteråt att det kanske inte var så klokt formulerat av mig. Förra gången minns jag att jag svarade "en tandborste, hehe"; jag måste sluta skämta på flygplatser. Men det gick bra i alla fall, hon skrattade till tillbaka och lät mig gå därifrån utan att bli förhörd i ett av de där små båsen av män med kulsprutor och skyddsvästar. Dock fick den frågan mig att koppla vidare, vilket jag älskar att göra. "Har du något farligt i ditt bagage?" Nej det har jag väl kanske inte men jag har allt en del tunga grejer som jag gärna skulle kunna vara utan. Flera års bagage som tynger ner trötta axlar.

Om jag började gå hos en terapeut så skulle jag förmodligen inte få mer klarhet än vad jag kan ge mig själv. Det är så himla svårt att känna samma känslor och att vara på samma humör under en längre tid och ärligt talat så gör det mig galen. Jag kan gå från att vara så glad och uppåt till att sitta och stirra in i en vägg. Från att känna att min värld håller på att rasa samman till att världen inte är så farlig ändå. Oftast så är det musik som hjälper mig ur sånt men det är mest en snabb fix. För mer permanent tröst har jag mina älskades ord men ibland så är de svåra att ta till sig.

Jag kan bara inte definiera mig själv nuförtiden, särskilt inte när det gäller att komma på vad jag ska göra med mitt liv. Jag vet att jag vill bo i London ett bra tag till men att det även är svårare än någonsin att inte få träffa sin familj varje dag. Visst kanske man inte ska göra det när man är tjugo år gammal men det är fan svårt att inse. På sistone, i sisådär två månader, har jag tappat greppet om mig själv. Helt.
Jag är inte lika självständig eller modig som jag brukade vara, vilket jag avskyr då det var vad jag gillade hos mig själv förut. Jag gör inget kreativt med mitt liv överhuvudtaget. Förut brukade jag åtminstone försöka att lära mig att spela gitarr och sjunga, fastän det lät off, att måla kolskisser, fastän de blev obegripliga som fan, att skriva korta texter om ingenting, att ge mig ut i naturen och se färger och liv och att tänka på vad jag vill försöka uppnå. Jag höll lågan uppe. Nuförtiden känns det ärligt talat som att jag kväver lågan med mina fingrar, bryter av veken och spottar på stearinet varje dag; allt för att jag inte ska trivas med mig själv.
Men det är inte lätt och trots att jag hatar att klaga så blev inte livet som man hade trott när man var liten och gick runt i spindelmandräkt.

Jag har druckit en och en halv liter multivitamindryck i kväll. Det står att den innehåller 30% fruktsaft, 9 olika vitaminer och +1 Provitamin. Det står inget om alkohol men jag börjar nästan undra i och med min brutala uppriktighet. Innehållsförteckningen är i och för sig på tyska så jag kanske bara har missat något.

Godnatt. Och Glad Lucia!

Lite irriterad på mitt Jag.

Okej. Nu har mycket hänt, igen.

Vi har flyttat från det mögliga huset med galopperande tarantellor, ostängbara fönster och konstiga lukter till en helt fabulös lägenhet i Clapham. Den har stängbara fönster och hittills noll mördarspindlar inom synhåll.

Vi har jobbat på det där marknadsundersökningsprojektet (ringt och stört tandläkare som HATAR oss) i tre veckor nu och det är nog det tråkigaste jag har gjort i hela mitt liv. Men det tar slut på fredag, tack gode Jesus. 

Emma har varit här på besök och det gjorde mig extremt lycklig.

Jag har bokat biljett hem till jul och drar nästa onsdag vilket är passande då jag saknar ihjäl mig efter familj och vänner och mitt lilla, lila rum. 

Jag har insett att jag besattar (verbform) över vissa saker alldeles för mycket ibland. Skärp dig, Isabella!

Jag har börjat känna mig riktigt vuxen (läs: gammal) men samtidigt rätt oansvarig (läs: vrång) vilket kanske, eventuellt har börjat reflekteras i mitt beteende. Men jag lovar att jag ska bli bättre och försöka att hitta tillbaka till den drivna person som faktiskt flyttade till London helt själv för tio månader sedan och som fann trygghet i att tänka, vara självständig och att gå på rockkonserter var och varannan helg. 

Allt handlar om att ta tag i sig själv, inse vad man vill uppnå och vad man ska vara tacksam för. När man har ett fint hem, trogna vänner i två olika länder och en söt jävla familj som alltid kommer att stötta en så ska man inte klaga. Jag gillar att klaga till en viss mån; på saker jag tycker är oinspirerande och att jag inte har uppnått vissa mål än, men efter ett tag blir jag himla trött på mig själv, för att inte tala om äcklad. Vem fasen vill bli äcklad av sig själv?

Så som sagt, nästa onsdag kommer jag hem. Det ska bli skönt att få komma bort från storstaden ett tag men det kommer även att saknas lite. Det är ju vad man har blivit van vid liksom. Dock vinner varma små hundöron, mammas och pappas skratt, att ta bilen hem till olika vänner, töntiga bråk med Lina, lussebullsbakning hos farmor och farfar och promenader i skogarna just nu. Man återställer sig själv när man får komma tillbaka hem och tänka sina ursprungliga tankar.