Nosapor.

Saknar mina bästisar mer än någonsin!

Mina roomies är sjuka respektive bakis så jag har passat på att springa runt och söka jobb i innerstaden i dag. Hoppas fan att någon jäkel nappar snart för jag är så himla trött på mig själv. 

Annars har jag inte mycket att säga utom att vi har ätit tacos och att jag ska spendera resten av kvällen med att titta på serier så att jag slipper begrunda mitt liv.

De stora blev stora av det svåra.

Jag har så mycket att tänka på och så lite att kunna stå för. Det tryggaste jag brukade ha är numera det som gör mig förtvivlad men det är ingens fel; inte ens mitt. Nu har jag börjat famla mellan att känna mig betydelselös och att vilja bli starkare igen, för min egen skull. Det har ju blivit så nu, att jag kommer behöva åstadkomma mycket för att inte falla ihop och ge upp om allt. Jag måste utmana mig själv konstant för att undslippa det förflutna och fortsätta att aldrig ignorera mina idéer, hur konstiga de än är. Min livslust måste vara jäkligt hög för att jag inte ska sova bort de här ungdomsåren som folk gillar att prisa så mycket.

Nu låter det som att jag är deprimerad, vilket jag inte är. Jag är bara arg och oförstående och skeptisk och svår att vinna över. Men det är alltid samma metoder som får mig på fötter igen. Jag har mina vänner, betryggande samtal med min familj, min iPod och coca cola. Så trots att jag har lätt för att bryta ihop och vilja sluta kämpa så har jag lika lätt för att börja om på nytt igen.
Det är därför London passar mig så bra just vid den här tiden i mitt liv; för att varje dag här är återställande. Vi är OK!

We all have our faults, mine come in waves

¨

På sistone har jag sovit dåligt och vridit och vänt på hela mig. Det finns förmodligen två anledningar till detta problem: den första är att min sängkompis Maria har varit utomlands i helgen, vilket har betytt att jag har sovit själv i vårt rum. Det är sjukt hur beroende jag har blivit av att sova med andra och att verkligen vara nära andra hela tiden. Sjukt att inse för både mig själv och för de som känner mig bra. Jag har alltid varit en ensamvarg. Alltid. Dock har jag aldrig kunnat sova utan mina djur. Helst ville jag ha alla tre hos mig; Zacke, Tore och Napoleon, som fick mig att slingra ner mig hos dem varje gång. Att riktigt anpassa min sovställning efter hur de ville ligga utspridda i sängen. Vad trivialt allt blev nu. Med trivialt menar jag jätteointressant. 

Den andra anledningen till att jag inte sover bra är för att mitt hjärta har börjat rusa. Och till det problemet finns det två till anledningar. Den första är att jag dricker alldeles för mycket cola, alkohol och kaffe nuförtiden, rör på mig för lite och är för understimulerad. Den andra är att jag hoppas på så mycket nu, och främst en grej som jag verkligen, verkligen hoppas på. Men ett fel med mig är att jag oftast tar ut saker i förskott så det ska jag inte göra nu. Eller, det har jag väl redan gjort förmodligen. Aja, det är en liten grej i alla fall och jag har redan fått lite positiv respons. Och det har gjort mig driven på det sättet som jag var vid den här tiden förra året.

Annars har jag inte så mycket som inspirerar mig nuförtiden. Varje dag så bakar vi scones och dricker te här i lägenheten och det är mysigt. Har inget jobb än men är lika positiv som jag alltid har varit. Men har nervositet inför februari. Kan det vara för att jag blir asgammal då? Herrejävlar, 21 år gammal. En 21-årig, arbetslös, oinspirerad, halvsliten, slarvig, tillfälligt kärlekssjuk ensamvarg som kan varken gå i klackar eller förstå algebra. 

Nej, jag har fortfarande 13 dagar på mig att hinna bli fantastisk.

Helhet.

“I actually attack the concept of happiness. The idea that - I don’t mind people being happy - but the idea that everything we do is part of the pursuit of happiness seems to me a really dangerous idea and has led to a contemporary disease in Western society, which is fear of sadness. It’s a really odd thing that we’re now seeing people saying “write down 3 things that made you happy today before you go to sleep”, and “cheer up” and “happiness is our birthright” and so on. We’re kind of teaching our kids that happiness is the default position - it’s rubbish. Wholeness is what we ought to be striving for and part of that is sadness, disappointment, frustration, failure; all of those things which make us who we are. Happiness and victory and fulfillment are nice little things that also happen to us, but they don’t teach us much. Everyone says we grow through pain and then as soon as they experience pain they say “Quick! Move on! Cheer up!” I’d like just for a year to have a moratorium on the word “happiness” and to replace it with the word “wholeness”. Ask yourself “is this contributing to my wholeness?” and if you’re having a bad day, it is.” — Hugh Mackay

Ja, jag är fortfarande arbetslös och rastlös. Men ibland måste livet vara extremt statiskt (tråkigt) för att något spännande ska kunna hända om ett tag. 

"Herregud, nu känns det som att Flen är ett svart hål som bara vill sluka mig och att det finns alltför mycket att sakna där. Sover på soffan i natt (obs! inte för att jag är osams med min sängpartner utan för att hon har en väninna på besök som förtjänade att få sova i sängen) och vill nästan skaka av ångest.
Gillar varken att vara för tydlig eller otydlig på internet men fy i helvete, nu känns det som att jag håller på att kvävas. Vill undvika onödig nostalgi och oförberedd saknad. Ånger för allt som fanns där men som har slutat att finnas nu. 
Usch, det är så skadligt att vilja få tillbaka något som redan har varit och att försöka tvinga andra att bete sig likadant som tidigare. Att gå igenom ord eller möten eller historik. Faktumet att det faktiskt fanns något som kom undan. Eller faktumet att du själv kom undan. Helt stört hur mycket man oftast ångrar ånger."

Citattecknen finns där för att det känns som att jag citerade någon annan nyss. Det ser så himla töntigt ut och jag är inte en tönt. Men allt det där kommer från en rabiat töntjävel som sover på en soffa i natt. Som behöver ett jobb. Och att få se det här i mars.

Black Rebel Motorcycle Club – Salvation
Black Rebel Motorcycle Club – Beat The Devil's Tattoo
Black Rebel Motorcycle Club – Conscience Killer
Black Rebel Motorcycle Club – Shuffle Your Feet
Black Rebel Motorcycle Club – Weapon Of Choice
Black Rebel Motorcycle Club – Mercy

Jag tar det som ett tecken.

De senaste par dagarna har varit mysiga och lugna. I går gjorde jag inte så mycket mer än att gå på promenad, söka jobb, titta på roliga youtube-klipp på vår tv och äta middag på Revolution med både rumskompisar och tillfälliga inneboende. Mitt tappra försök att få äta feta pommes indränkta i ost med champinjoner totalsabbades när de berättade att svampen var slut. "Jag tar det som ett tecken från Jesus" sa jag och tog en sallad istället. Skräll. Och en jävla tur eftersom jag har svurit på att äta nyttigt ett tag, alltså verkligen lovat mig själv. Men ändå, vem har slut på svamp på en restaurang?

Jag har letat jobb hela dagen. Med att leta menar jag såklart att sitta vid datorn och komma på arbetsuppgifter som inte skulle få mig att somna på arbetsplatser (ex: marknadsundersökare för tandläkare). Till mitt försvar, om någon nu skulle anklaga mig för att vara en förlorare, så har jag faktiskt blivit en riktig hejare på att hitta jobbmöjligheter på olika företags hemsidor. Mina ögon har börjat fungera som en radar där "careers", "work with us" eller "job opportunities" ger ifrån sig ett aggressivt pip. Jag har även blivit inspirerad till att skriva en utförligare text där jag sammanfattar hur man överlever att flytta till London. Så fort jag har fått ett nytt jobb kommer jag att förklara hur man ska göra för att inte förbli arbetslös i denna underbara men energistjälande stad. Så fort jag har fått ett nytt jobb och har firat det ordentligt.

Man antingen älskar London eller tycker att här är stressigt och rörigt. Men om man väl har börjat älska staden så är den verkligen värd att kämpa för - även när man tror att man redan borde ha gett upp.

I kväll är vi oändliga.

Marias födelsedagsfirande var så himla lyckat och jag kan inte beskriva hur tacksam jag är för att de här människorna finns i London. 

Nu sitter vi och tar det extremt lugnt, tittar på Victoria's Secret-snyggingar på tv och försöker bestämma vilken slags fet mat vi ska hämta hem. Och funderar på en eventuell utgång i kväll igen.

NYE

Min Nyårsafton var riktigt rolig. Efter några förberedande timmar här gav vi oss ut och räknade in det nya året på en klubb i närheten. Tack vare all champagne som hade flödat så köpte jag en silverhatt för 20 pund och kom hem vid halv fyra.