Mr Bugg...

...var fantastisk!

Han är så himla liten och söt och har världens coolaste stämma. Han log mot publiken när vi sjöng med och körde flera akustiska låtar vilket gjorde allt mer intimt. Jag är kär. Och på tal om publiken så var en del av den rätt jävla jobbig. Folk i mitten började hoppa runt och slåss och dansa i ring (vilket jag kanske kan tycka är lite opraktiskt i ett tätt folkhav?) och skrika och göra mig allmänt irriterad. Vid ett tillfälle var jag nära att be killen bredvid mig att hålla mina örhängen medan jag skulle hoppa in i kaoset och slå ner några jobbiga jävlar men jag lyckades till sist hålla mig lugn. Jag fick allt en smäll i ansiktet under min favoritdel av "Trouble Town" men det är ironiskt nog smällar man får ta när man ska gå på konsert. Allt som allt var det en fabulös upplevelse och ett mycket bra sätt att spendera sin fredagskväll på.

Och ja just det! Jag har i stort sett kommit på vad jag vill göra med mitt hopplösa liv nu ett tag framåt. Booyah!

Friday night, bringin' the freaks out

Nu ska jag kila iväg och få uppleva Jake Bugg live! Fan vad "fräsigt" som min mamma skulle ha sagt.
Lightning Bolt
Two Fingers
Trouble Town
Note to Self

Ickeironiskt glädjerus!

Gårdagen var så himla bra och lycklig och härlig på alla sätt och vis. Jag, Maria och Malin strosade runt i vad som kändes hela London på olika ärenden. Vi gjorde allt från att prova Halloween-dräkter, svänga förbi mitt jobb (hade glömt mitt bankkort i skåpet, snyggt jobbat) äta sushi och besöka Miss Monica; vilket jag förstår låter diffust men det gör inget. Sedan blev det filmkväll med svenskt godis och sedan däckade vi. Och allt var så jävla underbart. Älskar hösten! Och att vara ledig. Fyfan.

Jag är ju alltid så himla fotogenisk. De flesta bilderna är förresten courtesy of Maria (mariaklockare.blogg.se/) Heh.

Glädjerus

Nej den här dagen blev det inte mycket av. 

Ett sms väckte mig tio minuter innan jag egentligen skulle vakna vilket inte kunde räknas som en bra start på morgonen. Det var den första timmerbiten i min helveteslåga. 

Kommer till jobbet, äter yoghurt, fyller på kläder på affärsgolvet, gör min grej. Får en jobbig jävla uppgift ungefär fem minuter innan vi ska öppna. Begår ett mindre slarvfel och får göra om allt. Gråter blod. Äter en halvtaskig lunch. Vrickar tummen och har redan vad som känns som ett vrickat mellanfinger. Kanske är det för att jag har pekat finger i smyg åt för många kunder på sistone? Eller ja, "flipped the bird" som britterna så artigt skulle lägga fram det. Tappar min talförmåga både på engelska och svenska och börjar sluddra runt fyratiden. Blir yr och vill gråta åt vardagliga saker som att jag inte får sluta i tid och lämna jobbet samma sekund som jag borde sluta. Går hem och äter min kroppsvikt i mat och kakor istället för att gymma och gå ut för fabulösa drinkar efteråt. Kollar på Svenska Hollywoodfruar med tjejerna och låter Gunilla P:s fantastiska mimspel runda av denna halvdana dag. Avslutar sedan med att klaga över mitt liv i en internetblogg. 

Vad kan jag säga? Jag är ett original...

Så det här är vad som har hänt mig i dag och gud vad småaktigt det känns att saker som dessa ska få ta upp min tid och energi. Det gör de ju faktiskt inte ens egentligen.

Onsdag, bring it!

Oro, Oreos och Orionider.

Jag kan verkligen inte sova. Har tagit till alla möjliga medel; tittat på alltför många avsnitt av "Don't trust the bitch in apartment 23", ätit Oreos i sängen, läst gamla blogginlägg och lyssnat sönder Tom Odells skiva. INGET fungerar. Jag ska upp till jobbet om fyra jävla timmar och sedan gymma efter det och eventuellt ut och dricka drinkar efter det. Vad i hela fridens namn pågår här?

Kan det vara den pågående meteorskuren som håller mig vaken? (http://www.nbcnews.com/science/orionid-meteor-shower-sparks-fireballs-its-not-over-yet-8C11432389) Förmodligen inte eftersom mina gardiner är heltäckande och jätteeffektiva. Det är i och för sig synd eftersom jag älskar meteorskurar och stjärnor och hela köret. Hur kan man inte älska något som är så stort att det verkligen lyckas få ens egna problem att verka jättesmå? Nej, jag tror allt att det är min oro som håller mig vaken. Den konstanta Oron med ett stort jävla O som alltid lyckas smyga sig på om nätterna när man inte är så trött eller berusad att man däckar direkt.
Det börjar alltid lite lugnt: Kom jag ihåg att låsa dörren? Har jag ställt larmklockan? Undrar hur det blir på jobbet imorgon? Vart hängde jag min jacka med nycklarna i? Hur hygienisk är egentligen en mataffärs salladsbar?
Sedan byggs det upp med lite tyngre grejer: Har min familj det bra? När ska jag börja leta nya jobb på riktigt igen? Hur länge vill jag bo i London? Kommer jag NÅGONSIN få en pojkvän? Och kommer han att vara askonstig eller?
Och till sist, de helt omöjliga tankarna som endast finns till för att du inte ska få din skönhetssömn:
Vågar jag verkligen dö? Hur ska jag klara av mina egna eller andras missöden? Hur vet man att man har fattat rätt beslut varje gång man har fattat ett beslut? Kommer jag att missa en massa bra grejer och människor bara för att de finns i andra länder på jorden? Kommer vi kunna stoppa världshungern? Vad händer egentligen om vi stoppar världshungern? Kan planeten bli så tung att den liksom bara faller ner? Hur vet jag att det inte finns kött i en vegetarisk hamburgare och hur vet jag att en vegetarisk hamburgare blev slaktad på ett värdigt sätt? Finns Gud och SER GUD UT SOM I SUNE I SUNES SOMMAR FAST MED JÄTTEGULT HÅR OCH EN RÖD T-SHIRT? Okej nu vet ni att det fan är så jag tänker mig Gud. Skojar inte ens. Nu vet ni det.

Herregud.

Det får nog bli så att i natt avslutas med världens kortaste skräckhistoria.
"Den sista mannen på jorden satt ensam i ett rum. Det knackade på dörren."

Hoppas att ni kan sova efter den rysaren.

37. Fan, nu hände det igen.

Ja vad i helvete håller jag på med?

Efter snart åtta månader på AllSaints så har jag nu sagt upp min heltidsposition till deltid med avverkan på fredag. Istället för att jobba 40 timmar i veckan så ska jag jobba 16 istället. Vad jag ska göra med resten av min tid är fortfarande lite luddigt... På sistone har jag börjat bli bitter och hopplös men jag måste medge att i mig finns det fortfarande en ytterst omättlig och optimistisk optimist. Det är det faktumet som gör det möjligt för mig att halvera min redan värdelösa (ursäkta ordvitsen) inkomst och arbetskraft per månad utan att helt bryta ihop. Allt kommer att lösa sig.

Sedan jag sist var offentlig i cyperspace har inte så spännande saker hänt om ärligheten ska fram. Jag har jobbat himla mycket och intensivt. Svettats många pärlor och vrickat fötter i höga klackar för att springa efter tröjor åt folk. Om mina beräkningar stämmer så har jag hunnit vara hemma i Sverige fyra gånger sedan början av maj och spenderade lite sommarsemester i fina Flen vilket var skönt. Men min sommar sög faktiskt rätt hårt i år. Den började med att jag var så sjuk att min säng började kännas som en dödsbädd efter ett tag och att Maria åkte till New York i ett par månader. Sedan fortsatte den med att jag sov för lite, gick ut för mycket, var allmänt deppig och inte tog hand om mig själv. Skyllde dåligt humör på stress och ville väl inte riktigt må bra egentligen. Fick ett sådant där livsavgörande mejl som man kan få ibland som man aldrig tar i tu med helt och hållet. Har en stark hatkärlek till sådana mejl. 

Sommarvädret i London var fantastiskt och det är fortfarande upp till 20 plusgrader här ibland. Och jag har varit mörkare och kallare än på länge. Mycket svordomar och till och med ett skrik in i kudden.

Men nu är hösten här; min favoritårstid. Trots min existentiella kris och denna eviga jakt på lycka så ska jag skärpa till mig. På sistone har jag verkligen börjat märka hur folk runtomkring mig håller på att finna och driva på sig sig själva genom att följa sina drömmar. På ett sätt har det gjort mig svartsjuk och lat men jag ska försöka vända det till ren inspiration istället. Nu kommer jag ju också ha tid till förändring.

Vad mer är nytt? Hmm. Siffran 37 har börjat förfölja mig (fråga inte ens varför), jag kommer förhoppningsvis gå på ett par konserter i höst, det finns många bra människor i min närhet som stöttar mig dagligen, problemen med USA:s kongress håller på att lösas och jag beställde nyss lite kläder från Asos. Annars så vette fan vad som är relevant att berätta just nu.