Nu är jag tillbaka i London igen. Det känns bättre än vad jag trodde att det skulle göra men tomheten i mitt bröst kommer alltid att vara tom under den tiden då jag inte får vara nära min familj och mina svenska vänner. Så är det bara.
Veckan i Turkiet var jättelyckad. Varmt som tusan och massa roliga människor att vara omgiven av. Vi gick ut varje kväll utom en och lyckades alltid tagga till varje eftermiddag för att kunna klara av den pärsen. Det hände väl att jag gick och la mig i förväg medan de andra hade efterfest på vår balkong och att jag tog sovmorgon när de andra gick till poolen ett par gånger, men det var jag värd kände jag. Jag hade ju faktiskt semester. Och den där poolen ja: världens bästa vän i ett 40-gradigt land! Vi spenderade alla dagar där utom en gång då vi släpade iväg oss till stranden. Men väl där längtade vi faktiskt mest till poolen i och med att den delen vi var på hade fjäll och annat äckligt i vattnet och sand het som lava för fötterna. Jag älskar havet men att hitta fiskfjäll i sin bikini efter ett dopp hade jag nog kunnat vara utan.
Som alla andra skandinaver gick vi ut på klubbarna
The Doors och
Robin Hood. De var självklart fräna men jag undrar verkligen vad Jim Morrison skulle tycka om att ha ett sådant ställe förknippat med sig. Och vad Robin Hood skulle tycka. De skulle nog vara nöja i och för sig, lite publicitet och bardansande brudar har ju inte skadat någon...
På tal om bardansande brudar så träffade vi som sagt bra människor där borta. Några lärde vi känna rätt direkt och andra efter ett tag. Det var fint att säga hejdå till folk och verkligen mena att det hade varit förjävla kul att träffa dem. Vi fick till och med ta avsked av några på Arlanda innan vi sedan rullade hem i Tessans gröna pärla. Trötta så inåt helsike men ändå kapabla till att sjunga med i diverse partylåtar hela vägen hem.
Ja, för att avrunda denna värdelösa reseguide så kan jag bara säga att Alanya rockade fett och gav mig en efterlängtad solkysst men ickebränd kind.
