Synesthesia

"Synestesi är ett neurologiskt tillstånd som innebär att två eller flera sinnen är sammankopplade. Vissa synesteter kan höra färger, andra kan se ljud; symptomen varierar." 


Tack Wikipedia, för förklaringen av världens vackraste sjukdom. Jag är helt såld på idéen av att man får ett sinne aktiverat av ett annat. Att musik kan få en att vilja skapa eller att konst kan få en att höra. Är jag helt störd i huvudet? Det var en retorisk fråga förresten.

Thorpe Park

Hela gårdagen gick åt att flyga runt i diverse åkturer på en nöjespark lite utanför London. Det var kul och jag trodde att jag skulle dö ett par gånger. Bergochdalbanan på bilden ovan fick mig definitivt att se hela mitt liv passera revy, vilket var lite av ett uppvaknande... Jag behöver verkligen komma ut mer. 

Vi hann bara med fem olika åkturer eftersom köerna var så inåt helvete långa och eftersom Glenn skulle med kvällsflyget till Ibiza. Han ska på en partyresa med sina "lads". Gud vare med dem. Men det var i alla fall en bra dag och mysigt att faktiskt få åka bil ut från innerstaden.

För tillfället sitter jag bredvid en tyska och en britt och tittar på Tyskland/Danmark-matchen och får höra att jag suger som inte kan slita mig från datorn. Därför slänger jag in en passande, aggressiv fotbollskommentar som "oh, he should have passed", "the ref is indeed an idiot", "your trainer is much more stylish" och "the other team is ugly" lite då och då. Eller försöker och misslyckas totalt med att uttala tyskarnas efternamn efter att kommentatorn har sagt dem. I fredags spelade ju Sverige mot England och jag förbannar fortfarande mig själv som valde att se den på en pub som givetvis var fylld med britter. Glada britter. Glada britter som dessutom är kunder på Småland Coffee... Ack vad mycket skit jag kommer få höra imorgon. 

Fotboll, Golden Oldies och Long Island Ice Tea.

Gårkvällen var så himla rolig. Jag, Mascha och mina fina flatmategrabbar började kvällen med att spela ett antal rundor av beer pong hemma. Vi hade införskaffat en boll och muggar i den lokala 99p-affären där, hör och häpna, allt kostar 99 pence eller mindre! Behöver jag ens nämna att jag och Mascha vann varenda runda? Vi var hänsynslösa. Sedan begav vi oss till en pub för att heja på Tyskland och förtära lite mer dryck. Tyskland vann med 1-0 mot Portugal så Mascha var ju självklart överlycklig när vi sedan rörde oss vidare till ett par andra pubar i Balham. 

Den sista rundan drinkar; Long Island Ice Teas som Glenn så generöst bjöd på, blev på ett ställe som heter B@1. Där flödade gamla godingar ut ur högtalarna, tänk Summer of 69, My Girl och New York, New York. Vi dansade allt från The Twist till Can-Can och det var ljuvligt! Efter många om och men eftersom jag och min tyska peskitarianväninna vägrade stödja McDonalds (vilket vi uttryckte rätt högljutt och frekvent) så blev vår nästa destination ett skruttigt gatukök istället. Jag konsumerade och slukade en portion halvmjöliga chips med mayo och allt avslutades till sist i min stora säng bredvid min lilla vän.

Nu sitter jag, Mascha, Glenn och Rob och zappar mellan tennismatcher och dinosauriefilmer från 70-talet på teven, pratar om roliga minnen från utgången och äter äckliga flingor. Vi försöker även att behålla de äckliga flingorna nere då vi tittar på alla öl och ciderkladdiga muggar på bordet bredvid. 

Fiya Wata

Jag äger en indiankrans som jag varken vet hur eller när man ska bära upp. Men jag gillar den och den är flummig och får mig att må bra trots att den skapar taskig blodcirkulation i pannan.

Mor, här är mitt rum. Och mina skor tydligen.

Håll i er för nästa gång kommer kanske en bild på utsidan av huset. Eller, varför inte en titt på bakgården? Eller badrummet? Spänningen är olidlig!

Tillägg...

... Och hon gör mig jätteglad och det har hon gjort i nästan hela mitt liv.

Lycka på en pinne och olycka på en fet jävla stock.

Det som gör mig jätteglad just nu:
att jag får fira midsommar med min familj och mina vänner om 16 dagar, att Mascha kommer hit imorgon, att Ellen kommer hit om tre veckor, att den störda skotten kommer flytta tillbaka till London snart, Edward Sharpe and the Magnetic Zeros nya album, det soliga vädret, mitt nya hus med mina tafatta och snälla rumskompisar, mina bruna gubbskor, skatekillen med hatt som rullar förbi mitt jobb varje dag och vinkar lite halvnördigt men coolt, flingor med mjölk och blåbär, Sainsbury's salladsbar, New Girl, min systers foton på mina djur som väntar hemma, pubar, schampo med glitter i, ny drivkraft för att orka ha framtidsvisioner igen, snygga kunder, lunchpauser och konstanta skratt på Småland Freaking Coffee, Skype när det inte laggar, värme, gemenskap, ensamtid och längtan.

Och det som gör mig mindre glad;
den läskiga glassbilen som härjar runt här utanför alltför ofta med en läskig "komhitsmåbarnochsevadjagharförglassibaksätet"-trudelutt, att den äckliga mannen i grannaffären vid jobbet också bor i Balham (stalkerjävel), att jag har senapssmak i munnen fast jag inte har ätit det, personer som förmodligen, kanske är rika för att deras föräldrar är det och som ritar Tom Cruise i händer och som plötsligt dyker upp framför folk på ett helt slumpmässigt ställe utan att ens uppfatta folk och som bara slutar att finnas till, gigantiska malar, orättvisa och krig. Såklart. Nej men seriöst, jag avskyr gigantiska malar nuförtiden (tack vare Malin och Rebecka). Jag avskyr vanligtvis glada personer också men vafan, man måste ju få avsky sig själv ibland.

http://open.spotify.com/album/6JyPG8lkkHvE1f76H1fysw

and it sucks cause you liked it

Det som kan få mig att tänka kreativt och vilja få fram det genom ord är ju faktiskt musik. Jag behöver det ena för att få det andra. Jag skulle nog inte kunna ha en blogg med annat än bilder om jag inte hade musik i antingen öronen eller bakhuvudet. Jag skulle inte heller kunna hantera känslor på ett bra sätt eller låta mig själv vara riktigt lycklig eller ledsen.

Läs inte mellan raderna och tro att jag är olycklig, för så är det verkligen inte. London har gett mitt liv skönhet på ett annat sätt än vad jag är van vid. Jag känner bara en slags tristess eftersom ett av elementen som hade börjat förgylla min vardag om än bara för en sekund nu har börjat tynat bort. För här sitter jag i mitt rum och dämpar min rumskompis halvdana gitarrspelande med Pete Dohertys fantastiskt hesa stämma istället. Usch, vad jag hatar att berätta om mina idiotiska tankar. Egentligen vill jag bara lägga in en bild på en artist och citera en låttext under eftersom de har mycket mer att berätta än vad jag har. Det ska jag göra nästa gång jag vill uttrycka mig för det här blev ju bara en massa idioti. Idiot. Vilket konstigt ord det blir när man säger det flera gånger högt för sig själv.

Aja, det som inte gör mig ett dugg ledsen eller fundersam är tanken på att jag kommer få fortsätta spendera vackra men regniga dagar här i London omgiven av nya vänskaper och händelser. Och att jag sedan får komma hem och träffa familj, hundar och tidslösa vänskaper i min trygga småstad. Och att det som verkar jobbigt nu kommer visa sig vara en oerhörd småsak om bara ett tag. Bara jag själv tillåter det att vara så.

fck forever. Vilket kortfattat och rättframt budskap och vilken video.

Saknar min brorsa extra mycket idag. Hon är världens stördaste person. Eller ja, tillsammans är vi världens stördaste.

Mein Freund.

Om några dagar är hon här igen; en av mina bättre och min ända tyskare halva. I två veckor ska hon sova hos mig och hamna i trubbel med mig. Om vi är med om hälften så konstiga situationer som sist så kommer jag nog vara mer än nöjd och om inte så kommer jag bli förvånad.

Och Flen, jag kommer hem till midsommar! 

music when the lights go out

Den här låten får mig att smälta.

http://www.youtube.com/watch?v=sSiXAA8ewLg

Det konkreta.

Egentligen skulle jag kunna skriva ett flersidigt inlägg om allt som har hänt men det orkar jag fan inte. Därför kommer den grundliga faktan här. Det jag kan konstatera.

Okej, till att börja med så kan jag berätta att jag äntligen har ett hem. Ett trevåningshus i ett ställe som heter Balham och som ligger i södra London. Malin och Rebecka bor fem minuter bort och min gata är lugn och mysig. Själva huset är lite halvskabbigt men ack så trevligt att få vara en del av. Hittills har jag träffat fyra av fem rumskompisar, varav två av dem tog med mig på en husfest häromkvällen, och de verkar vara väldigt goa faktiskt! Nyss berättade de om ett så kallat "Sea Apple", vilket är ett slags växtdjur som man kan ha i ett akvarium. De vill att vi ska skaffa ett sådant och även en varsin fisk. Hmm, varför inte? Vet dock inte riktigt om vegetariansidan av mig är emot akvarium än... Måste få känna efter lite där... Vi har även en katt som dyker upp här då och då. Hon kommer hit om kvällarna, äter mat i köket och försvinner sedan igen. En väldigt självständig kvinna.

Min förra rumskompis to be, Mark, är i Skottland för tillfället. Han försvann ur mitt liv ett par veckor men efter många om och men och nästan läskigt intensivt ringande från mig så fick jag tillbaka våra störda samtal. Han ska försöka flytta hit inom kort men är bara jäkligt lat när det gäller att leta lägenhet.

Så himla mycket händer på så himla kort tid här. Ett tag var det helt bestämt att jag skulle bo med min tyska vän Mascha i en enrumslägenhet någonstans. Vi bestämde det en dag och gick på lägenhetsvisningar hela den dagen men lyckades inte hitta någon som passade så dagen efter var jag hemlös. Dagen efter det flyttade hon tillbaka till Tyskland och jag in i mitt nya hus. Ja, allt går verkligen i ultrarapid men det är rätt spännande. 

Jag jobbar fortfarande på Småland Coffee och trivs bra men har redan börjat blicka framåt. Jag kommer definitivt vilja förnya min karriär innan eller till hösten. Vad jag vill jobba med vet jag dock inte. Något kul helst. Dessutom har både två väninnor och min syster hunnit hälsa på mig här, vilket var mycketmycket uppskattat. En av dem kommer tillbaka nu i juni igen för mer glädje. 

London är fantastiskt och det känns så bra att jag har möjlighet att få vara här. Nu när jag har ett ställe att kalla mitt andra hem och har börjat få packa upp mina grejer så känns allt mycket lättare. Och jag har verkligen börjat inse att det inte är så stort som man tror, inte när man behöver det i alla fall. Mycket sjuka grejer och intensiva tecken dyker upp här var och varannan dag. Ah, livet.

Det jag inte kan konstatera är för komplicerat för att kunna sätta ord på inom omloppet av de få minuter jag har på mig. Men det finns där och det är som sagt komplicerat och svårt att konstatera.

Nu ska jag slänga i mig lite nudlar och byta från fulsnygga (fulfula) mönstrade byxor till något coolare. Det blir visst utgång ikväll med både min rumskompis och mina grannar. Vi ska självklart skåla för Queen E.

Jag kom, jag såg, jag drog hem och åt rostade mackor.

Dagens tappra insats för att försöka känna sig som en sann Engelsman var ett stort misslyckande. Det är Drottning Elizabeths 60-årsjubileum och alla vi simpla människor vill ju såklart fira henne och den brittiska kungafamiljen, men fan vad svårt det var att ens komma inom synhåll för den där jävla ån där hon skulle driva runt. Efter kanske en kvart av svenskt mutter för att jag varken kunde hitta mina vänner eller var tillåten att sparka ner alla jobbiga människor som var i vägen, åkte jag hem till Balham igen för storshopping i mataffären. Kate och William, jag älskar er. Men om ni är mer än tio meter bort så är inte värda min dyrbara tid.

Nu ligger jag i tryggt förvar i min säng, äter kex med hoummus och tittar på en mysig film. Ute regnar det och har sig och jag hoppas verkligen att Drottningen inte får en förkylning eller lunginflammation eller liknande. Då skulle alla pappersflaggor som pryder staden vara förgäves och alla vackra träd som har gått åt skulle ha dött för en ynka dag i strålkastarljuset!

Det är tänkt att kvällen ska bjuda på en utgång med mina fina granntjejer men jag vette tusan hur det blir med det nu. Jag har trots allt en milslång lista med filmer jag måste se och två paket nudlar som väntar tålmodigt i mitt lilla skafferi. Aja, detta är London. Allt kan ändras på en minut. Och klockan är ju trots allt bara tjugo i sex.  

Allt är grönt.

Som en god, (och förmodligen självmordsbenägen) vän sa till mig; Just close your eyes and run! 

Uppdatering kommer snarast nu när jag har tillgång till internet igen. Har en hel jävla del att berätta.