I put some whiskey in my whiskey

Nu är jag äntligen relativt frisk (fysiskt) och redo att börja leva som en "vanlig" människa igen. Det vill säga: att äta, att skratta och inte hosta upp sina inälvor varje gång man försöker göra det, att umgås med folk istället för att bara titta på True Blood hela jävla tiden och att pressa ut det sista som den här sommaren har att erbjuda en glad prick som jag själv.
Rebecka är tillbaka från sin minisemester i Sverige och i går bestämde vi oss för att "ta en öl eller två" med vår vän Glenn. Det blev mer än två öl kan jag berätta. Fast om ett halvt dussin cocktails räknas som två öl, ja, då tog vi två öl. Det resulterade i att det verkade som en bra idé att ta en taxi till Hoxton där vår kompis var på en dejt - och invardera den totalt. I början så tyckte han kanske inte att det var en lika bra idé som vi gjorde men det blev ändå en väldigt trevlig kväll.

I dag har jag inte gjort så mycket mer än att beställa biljett till The Hives konsert i Brixton i Augusti! Har alltid velat se deras energi live så det här kommer att bli mycket, mycket bra.
På måndag börjar jag min praktikplats på ett musikföretag som heter A&G Sync Music. Det är relativt svårt för mig att sammanfatta vad de gör i endast ett par ord men de står i stort sett för produktionsmusik; alltså fixar de musik till film och reklam etc. Tror jag. Jag får återkomma. Men jag är väldigt, väldigt exalterad! Man måste börja någonstans för att komma någonstans. Am I right?

Nu ska jag försöka sluta att blicka in i Alcides Herveaux bruna varulvsögon genom min datorskärm i ett par timmar och ge mig ut i soliga London!
Hejhej.

Jag tror bestämt att vi tog 1000 så kallade selfies i går. Tur att resultatet blev så himla perfekt!

Free Fallin'

Ja, så ligger jag här och är sjuk trots att jag var jättepigg häromdagen. Precis som förra sommaren. Det är som att min kropp väljer att stänga ner så fort som jag verkligen njuter av sommaren. Äh.
Dessutom så trillade jag ur min säng natten till i går. Nej förresten, jag trillade inte; jag flög. Det var en väldigt surrealistisk situation och jag var tvungen att säga "oj, herregud" högt för mig själv i mörkret för att verkligen bekräfta att jag var vaken. Men så går det när man har långa ben och rör sig som en swingdansare i sömnen. Får hoppas att jag inte väckte den, faktiskt söta, grannbebisen som sover ovanför oss men mitt fall kan fan inte ha låtit värre än när jag och Maria sjöng karaoke den där kvällen...

Så nu i ett par dagar framåt kommer jag försöka att ligga här och återställa mig själv med gott samvete, trots att det är världens finaste sommar utanför dörren. Sträckläsa böcker, sträcktitta serier och filmer, knapra piller, dricka iste och trycka i mig isglass som min kära fru köpte åt mig i går.
Men på torsdag har jag faktiskt något inplanerat så I'll be DAMNED om denna process inte är över vid det laget.

Dessutom så saknar jag min familj och mina vänner och Flen. När jag inte kunde sova i morse så tittade jag igenom massa gamla bilder från Sverige. Man blir nog lite extra sentimental när man har feber. Men det är tur att jag har en liten familj i denna stad också som tar hand om mig när jag tycker synd om mig själv.

Sånger och Sideffekter

Jag har inte rört fläcken sedan Maria åkte till jobbet för några timmar sedan. Det nog förståeligt med tanke på hur mycket Pimm's vi drack i går och hur högt vi sjöng till min karaoke-app. Vår förfest började lugnt då vi gjorde oss i ordning med musik i bakgrunden men den spårade snabbt ur. Jag skulle vilja säga att det började gå åt pipsvängen i samband med att vi tog oss an Cher's gamla dänga "Do you believe" och bytte ut lemonaden i vår Pimm's-kanna mot sodavatten. Inte okej.
Det som resterade av den varma kvällen spenderades på Embargo - en klubb som är känd för att lyckas få mig att dansa varje jäkla gång jag är där, vilket är lite av ett förunderligt mirakel. Jag ramlade slumpmässigt in i ett par gamla jobbkompisar från AllSaints och Maria fann en ny vän i Porrstjärnan Pete. Vilken kväll!

Nu ska jag antingen gå ut på en promenad vid floden med min iPod som sällskap eller fortsätta mitt påbörjade True Blood-maraton och käka kakor. Jag vet inte vad som låter ensammast.

Med denna bild så skulle jag nog vilja påstå att jag var i mitt esse i går. Och även att vi borde organisera i vårt skafferi eller skaffa någon slags gardin till det...

Äntligen Frudag!

I dag är det fredag och jag och Maria har en så kallad "frudag". Vi har försökt göra allt för att inte smälta bort i den 30-gradiga hettan som har varit olidlig men härlig. Dagen spenderas vid en pool och nu drar vi ut i sommarnatten och dansar.
Vem behöver en pojkvän när man har en fruga?

Riptide

Trots att jag har spenderat halva förmiddagen med att få en ny frilla, och jag numera känner mig som en slags spion som har gått undercover för ett toppviktigt uppdrag, så känner jag mig tillfreds med min tillvaro.
Det är fint väder ute, jag har nyss svullat i mig min favoritmacka från Sainsbury's och min iPod är fylld med ny musik. LIVET.

Gårdagen skulle bli en produktiv en hade jag bestämt. Det gick snabbt fel. Jag lyckades sova ut i tusen timmar istället för att gå på en morgonpromenad, fastna i sängen med Maria och skratta till "Vänner" istället för att uträtta ärenden på stan, få en manikyr istället för att veckohandla mat och dricka rosévin med Maria och Viktor istället för att... Jag vet inte, försöka leva ut mina ambitioner? Men det gjorde mig inget.

Nu ska jag däremot ta tag i mitt liv lite grann och ge mig ut i denna värld. På återseende!

Den fina tavlan är in courtesy of Gallery Kolsmyr! @Gallerykolsmyr på Instagram.

Nyckelpiga

Jag tror att London är en sådan stad som folk flyttar till när de vet att de vill göra mycket men inte exakt vad de vill göra. Jag minns inte ens vad eller hur jag tänkte när jag bestämde mig för att flytta hit. Det har behövt gå ett par år innan jag har kommit på ens vilken industri jag vill jaga efter och nu har jag ställt in mig på det valet. Dock har jag ingen som helst aning om när jag väl kommer kunna få mitt genombrott men jag måste komma ihåg att det inte är så jävla bråttom egentligen. Inget är skrivet i sten, jag har liksom haft femhundra drömmar och mål under hela mitt liv, men nu känns det bra att faktiskt ha riktlinjer. Även om jag måste jobba med något som jag ser som mindre åtråvärt innan dess eller hitta annat att passera tid med så ska jag inte klaga. Man ska inte se ner på den tiden då man inte vet något. Tänk om ett tag när man vet precis vad man kommer att göra varje dag? Det skrämmer mig nästan mer.

I går var jag och Rebecka ute på en promenad i parken. Jag såg en röd nyckelpiga på gruset och tänkte såklart inte mer på det, utom att det var den första jag någonsin hade sett i England. Sedan kom vi hem och jag satte mig på sängen för att vila mina bultande ben. Vad ser jag då på mina oceanblå IKEA-lakan? En liten jävla nyckelpiga. Jag plockade upp den lilla rackaren och lät den krypa runt på min hand ett tag tills Rebecka blev rädd för den då jag påpekade att den hade mycket mindre ögon än vad jag trodde att nyckelpigor hade. Så jag släppte ut den på min fönsterkarm och googlade såklart vad detta kunde betyda. "Såklart?" undrar ni säkert då. Well, Rebeckas mamma Catarina var här på besök förra veckan. En dag så skulle hon tappert ge sig ut genom dörren och möta världen, och vad händer? Hon snubblar nästan på en PÅFÅGEL. Låt mig tillägga att vi bor i London och inte i New Delhi så hur ofta ser man en påfågel lunka runt utanför sin lägenhet här? Jag bestämde mig för att kolla upp vad en påfågel kunde betyda som ett så kallat totemdjur eller "spirit animal" eftersom jag antog att det är vad man gör när ett lite ovanligare djur korsar ens väg. Eller? Vi båda blev i alla fall chockerade när vi såg hur passande det var att just en påfågel skulle korsa hennes väg.

Så ja, för att runda av min långa historia... Jag kollade "såklart" upp vad en nyckelpiga kunde betyda och det gjorde mig faktiskt lättad. Dess huvudsakliga mening är lycka och att lämna bakom sig det som har varit.
Jag har varit omringad av mycket negativt den senaste tiden men jag kan nog mest skylla allt det på mig själv. För det behöver inte vara negativt så länge jag inte tillåter det.

Jag må vara "flummig" som min syster säger och "redo att läggas in så snabbt som möjligt" som min psykolog påstår men jag har i alla fall kvar min positiva syn på detta fenomen som vi kallar livet. Jag har även humor och gillar att skratta och det tror jag fasen att man kommer långt med. Mina föräldrar har lärt mig att det inte finns något hos sig själv som man inte kan skämta om så länge som man tar sig själv på allvar innerst inne.

Stryk det jag skrev i mitt förra inlägg. Det är dags att släppa taget om det negativa och det gör jag. Det kan inte nå mig längre.

Jaha.

Efter en dag av många steg, svensk fika, chocktillstånd, suktande blickar och ett nytt par skor så är jag helt jävla utmattad. Vad hände med min outtröttlighet? Så går det när man försöker skära ner på koffein i sin vardag.

Varför är det så att det inte spelar någon som helst roll hur bestämd man är på en sak; om en person har makt över en annan så förblir den andra stackars personen fast i ett evighetsmönster. Man kan sluta bry sig, intala sig själv att det är dags att släppa taget och hitta tillbaka till sin gamla stolthet. Man låter tiden gå, man tänker mindre på saker som har varit och man ser framåt med en ny energi. Sedan får man en fras eller en blick kastad mot sig och allt är tillbaka till sitt patetiska förflutna.
"Det kommer att hända grejer med dig nu" sa hon ju och jag tror henne fan. Men jag är trött på att vänta. Jag vill inte vara den personen för det är inte min grej. Det har aldrig varit min förbannade mening och jag tror inte att någon vill att det ska vara det heller.

I morgon är en ny dag och jag tänker göra allt annat än att vänta. Jag kommer förmodligen att köpa ett nytt duschdraperi också.

Sov gott era jävlar.

Reiki me up before you gogo

Nu har jag varit tillbaka i London i fem dagar och det känns bra. Anledningen till att det känns så bra är dels för att jag hade det så himla fint under min lilla semester i Sverige. Jag behövde komma bort från mitt vardagsliv ett tag och nu känns det bättre än på länge.

I dag var den första dagen jag inte gick ut och roade mig sedan jag kom tillbaka i onsdags, vilket är lite stört. Det har varit några väldigt trevliga och ombytliga dagar måste jag säga. Jag har bland annat upptäckt en jättefin bokhandel nära mitt hus, umgåtts med mina kompisar, tittat på tango, gått på födelsedagsfest, varit i mitt gamla kvarter Balham hela två gånger, träffat på gamla ansikten och gått på Reiki. Vad i helvete är "Reiki" undrar ni då? Det ska jag berätta för er.
"Reiki" är en slags energibehandling som man kan se som terapi, vägledd meditation och så kallad "healing". Många ser det nog som flummeri eftersom det inte går att vetenskapligt fastställa vad behandlingen tillför. Jag väljer att se den som något väldigt coolt eftersom jag faktiskt kände av en energi när jag var där och hamnade i en slags ny balans efter bara en timme. En jättetrevlig, bohemisk kvinna vid namn Evelyn lät mig lägga mig på ett massagebord och började skanna igenom min kropp för att i stort sett kunna förstå vart jag behövde behandlas. För att se om mitt psykiska tillstånd liksom var kopplat till min fysik. I Reiki så för behandlaren händerna över en som en slags massage men ibland så rör de inte sin klient utan låter händerna sväva över en istället. Energi kan ju kännas av utan att man blir berörd. Men som min vise vän sa: "du betalar alltså en person för att inte röra dig? Det är nog rätt ovanligt."

Jag tänker inte gå så mycket in på mina känslor eller vad jag fick ut av sessionen då det faktiskt är som en slags terapi men jag måste berätta vad som hände med mig fysiskt. Vissa påstår att Reiki är lurendrejeri i samma anda som tarotkort och att det handlar om placebo-effekt. Visst hade jag svårt att hålla mig för skratt när hon drog fram en gigantisk, jädra träskallra och skallrade vid min rygg (hon sa att min rygg var så full av knutar att det var hjärtskärande) men jag har alltid varit intresserad av att lära mig mer av mig själv på olika sätt. Jag vill tro att jag kan se förbi vissa saker som andra kan utesluta. Min fysiska reaktion började med att min ena hand kändes som att den somnade, att det stack till liksom. Sedan började även den andra att bränna och efter ett tag så trodde jag fan att de skulle fatta eld båda två. Det är svårt att beskriva men jag kände definitivt något och det är väl faktiskt rätt coolt? Jag kände mig elektrisk!
Sedan när hon höll sin hand vid mittpunkten mellan mina ögon så låstes hela min käke igen likt en björnfälla. "Jag kan knappt öppna munnen" sa jag och hon skrattade bara och nämnde hur det har att göra med att jag måste börja säga vad jag tycker istället för att låta andra slippa undan mina känslor."Säg fuck you till alla som förtjänar det". "Okej, det ska jag verkligen försöka börja med" sa jag då. Akta er.

Ni får tycka vad ni vill och tyvärr så orkar jag inte förklara mer om detta eftersom det finns så mycket till tekniken som jag inte kan förklara. Jag fick nys om den i en indiefilm förra veckan och det var då jag bokade in en behandling lite halvspontant sådär. Jag är ju så jävla uttråkad av mig själv för tillfället!
Reiki är inte något regelbundet som till exempel terapi men jag kommer nog att gå dit en gång till i alla fall. Men Evelyn sa att jag borde vänta några veckor i alla fall eftersom "saker kommer att hända mig nu ett tag framåt". Jaha... I'll take it! Hon sa även att jag var väldigt mottaglig till energibehandling och att jag har en stark intuition, vilket jag alltid har velat hoppas på att jag har. Dessutom så gick jag ju till henne av en anledning, främst för att jag ville känna något nytt på det psykiska planet. Jag tycker att det är intressant med sådant här; det man inte kan förklara öppnar ens sinne. Min familj tror att jag har blivit helt jävla galen.

Nu ska jag avsluta det här på samma sätt som jag avslutar min mejl-kommunikation med Evelyn:
Big Love and Namaste.

Peaceful Easy Feeling

Byter miljö i några dagar.

Den senaste tiden har bestått av några finfina dagar här. Jag har i stort sett bara umgåtts med vänner, njutit av solen, tittat på Orange is the new Black och tagit hand om mitt nya bonsaiträd: Billie. Men nu är det dags att åka hem till Sverige ett litet tag där jag ska fira midsommar och min kära mor som fyller halvvägs till 100.

Jag lämnar lägenheten om ungefär tre timmar men det gör mig verkligen inget eftersom jag älskar att resa på natten. Det finns inget bättre än att åka igenom ett upplyst och halvtomt London med musik i hörlurarna.
Och snart får jag träffa mina tre nosapor! Herregud, DÄR har vi förresten något som ingenting i denna värld kan slå.
Sayonara!

 

 

Mitt Pinsamma Livsöde.

Det finns många ögonblick i mitt liv som jag skulle vilja ta tillbaka. Många pinsamma saker som jag har varit med om. Hundratals misstag som jag har begått. Alldeles för mycket arkiverat beteende som får mig att rysa så fort jag tänker på det. Alla gånger jag har blivit dissad av en kille. Flera fall både nerför och uppför trappor bland folk. Fyllefel. Konstiga konversationer. "Fulperioder" med trassligt hår och illasittande kläder som självklart har blivit förevigade på foton. Åsikter jag uttryckte innan jag hade lärt känna mig själv på riktigt. Tillfällen då jag trodde att jag hade koll. Överflödiga köp, överdrivna gester och överreagerande tårar. Felaktiga beslut och all ånger som tillkommer. Gångerna jag borde ha kämpat men inte tog i och gångerna jag borde ha gett upp men inte ville släppa taget. All vodka - det var verkligen inte värt det.
Ja, allt det vill jag självklart egentligen radera ur min historik. 

För att man ska kunna ta sig igenom livet, som är fyllt med nedslag och oglamourösa detaljer, så måste man kunna föreställa sig sin slutgiltiga revansch. För mig har min revansch alltid handlat om karriär och personlig framgång inom det området. Jag har alltid haft stora planer för mig själv. Så trots att jag har gjort bort mig oftare än jag har varit cool så är det lugnt. Jag vet ju att min tid snart är kommen. Jag vet det och det är därför jag, efter all denna tid, kan fnysa åt allt som teoretiskt sett "borde" trycka ner mig. I de flesta fallen kan jag inspirera mig själv tillräckligt mycket till att alltid kunna vara okej. 
Det fina i allt fult är att jag har blivit den jag är på grund av mina fiaskon. Man kan inte åstadkomma något om man inte har misslyckats tidigare i sitt liv. 
Inget solsken utan regn = Ingen framgång utan total förödmjukelse, destruktivitet, självhat och smärta. 

För när vi är gamla och silverfärgade och kloka så kommer vi att skratta åt hur mycket vi oroade oss som unga. Att en snyggings "nej" blev ens "åh herregud, jag är världens fulaste, sämsta människa - varför förtjänar jag att ens le?". Att en siffra på en våg (som kan ändras om man så lite som dricker ett glas vatten) kunde få oss att vilja kräkas eller att faktiskt kräkas på riktigt. Att man ständigt jämförde sig med andra trots att precis alla människor har olika förutsättningar och syften på denna jord. Eller att man jämförde sig med sig själv för ett par år sedan; sitt "bättre Jag" som kanske var smalare eller hade blankare hår. Att något så ytligt som bristningar sågs som brister och inte som livserfarenhet. Att livet självt inte var nog utan att man kände ett sug till att visa upp det på instagram. Tron om att man var en idiot om man inte visste vad man ville göra med sitt liv istället för att se alla valmöjligheter som en lyx. 
Ja, vi kommer förhoppningsvis kunna skratta åt allt detta en dag. Och det är de skratten som kommer att hålla oss unga för alltid. Vi kommer alla vara tillfredsställda med vetskapen om att vi faktiskt måste göra bort oss lite då och då för att kunna bli riktigt lyckliga. 
Det perfekta är det godas fiende och jag har verkligen inget emot att backa upp det goda med mitt pinsamma livsöde.

I wanna cut out my tounge and let you hold on to it for me

Dagens ansträngning blev att ta sig till stan och käka kanelbulle med min vän Sam. Vi pratade om allt och inget och jag blev attackerad av en duva vid några tillfällen. Men det var det värt.
Under kvällen medan jag höll på att samla kraft till att orka laga mat (sleva upp potatissallad på en tallrik) så lyssnade jag igenom Jack Whites nya "Lazaretto". Vilken otrolig skiva! TACK JACK.
En annan trevlig händelse värd att nämna är att jag ska hem till midsommar. Jag missade den förra året eftersom jag var tvungen att jobba men då kom faktiskt min kära Ellen hit och hälsade på istället. Vi gick ut i Camden och partajade vilket var mycket roligt, men jag är verkligen inställd på en svensk midsommar i år! Ge mig blomkransar, massa god mat och nubbe som jag tycker är så himmelens äckligt. Men vafan, det är en tradition man måste hålla vid liv antar jag?

Annars så är jag på ett väldigt konstigt humör. Jag vet inte riktigt vad det är med mig samtidigt som jag vet exakt vad felet är. Det är jobbigt med sånt som man själv inte kan kontrollera. Därför skulle nog en Asos-beställning fylld med färgglada klänningar sitta rätt fint just nu... Fraserna "ingen disciplin", "för guds skull, gör det inte" och "personlig konkurs" finns verkligen inte i mitt vokabulär.

Hur man flyttar till London - Del Ett.

Okej, det här är något som jag har velat delat med mig av i ett bra tag nu. Jag tänker berätta hur jag gick tillväga för att kunna flytta till London. Då var jag tjugo år gammal och hade verkligen inte en aning om vad jag ville göra med mitt liv. Jag vet inte om det är så intressant för andra att läsa men jag har fått ett par förfrågningar kring hur jag gjorde och hur man klarar sig, etc. Så jag ska försöka förklara hur jag tog mig an de två största utmaningarna: jobb och boende. Det har varit både en dröm och ett jävla helvete på samma gång och jag har aldrig varit med om så intensiva känslor som under de här åren. Alla som befinner sig i början av tjugoårsåldern känner sig förmodligen förvirrade och känslomässigt instabila men jag kan erkänna att den här staden har sopat golvet med mig. Det är därför jag älskar den så himla mycket.

Jag tänker dela in min tid i London i flera delar eftersom det blir för långdraget (astråkigt) annars. Alla delar är fyllda med kaos, svårigheter, saknad, vänner och glädje.

Del Ett - Min början. Jag bodde på ett hostel, hade två halvtidsjobb och försökte lära mig både om hur staden fungerade och hur mycket jag faktiskt orkade med. Det var mycket släpande hit och dit, lost in translation deluxe, pinsamma ögonblick och ett introducerande till britters pubkultur. Ja, jag minns mycket öl från denna tid.

Jag flög hit i februari och hade bokat ett rum på hostlet i endast fyra dagar. Jag trodde seriöst att jag skulle kunna hitta ett boende inom den tidsmarginalen men det gjorde jag verkligen inte. Så efter att ha gått på en misslyckad husvisning och ha struntat i en annan bestämde jag mig för att boka fler nätter i mitt rum. Killarna som jobbade i receptionen (som sedan blev mina goda vänner) berättade att man kunde jobba på hostlet och få bo där gratis under den tiden och eftersom jag var lite full och desperat den natten så svarade jag "I'll take it!" Dagen efter fick jag träffa min nya chef Pat som för tillfället hade en grön mohawk och som gjorde ett surftecken istället för att skaka hand med mig. Bästa chefen någonsin.

Att bo på ett hostel var enormt ofräscht, olikt de kraven jag hade haft hittills och oerhört intensivt. Man hade aldrig ett privatliv, ingen egentid - och det var precis vad jag alltid hade behövt under hela mitt liv. Men det jag fick lära mig var att släppa alla principer och inse vad jag var tvungen att prioritera för att faktiskt kunna börja mitt liv i London. Visst var det en konstig sits jag hade satt mig i men det var också en av de roligaste perioderna jag kommer att ha i mitt liv. Man umgicks både med personalen och med gästerna och varje torsdag samlades alla i köket och spelade beer pong. Jag fick min egna lilla rasblandade familj och blev känd som "hon med det vilda håret". Människorna jag lärde känna där fick mig att stanna i flera månader trots att jag inte hade planerat det alls. De var mina första vänner i staden och jag har fortfarande kontakt med några av dem trots att i stort sett alla har flyttat ifrån landet.
Jag jobbade som städerska, först endast obetalt på helgerna men sedan började jag som veckodagsstädare och fick en lön. Gratis boende, faktumet att mina matlagnings-intresserade kompisar ofta lagade mat till mig och min halvdana lön gjorde att jag överlevde de första par månaderna. Oftast behövde jag bara bädda sängar men fick ibland även städa toaletter vilket INTE var min cup of tea. Men som sagt; jag fick släppa alla mina principer och helt enkelt bita i det sura äpplet. Det var dags att växa upp och inte vara så jävla bortskämd längre. Jag blev imponerad av mig själv och det kändes bra trots att jag oftast ville spy och gick runt i ett litet hårband och svettades mellan alla sex våningar. Jag fick BÄRA väldigt mycket; dammsugare, tunga jävla lakan och faktumet att jag alltid bar klumpiga dr. Martens hjälpte inte situationen.

Efter ett tag började jag dock tröttna på min livssituation. Att bo på ett hostel och jobba som städerska var ju inte alls vad jag hade tänkt mig när jag hade bestämt mig för att flytta till coola London. Jag jämförde med vad jag hade läst i bloggar och filmer jag hade sett och allt fick mig att tänka "vad fan håller jag på med?"
Så jag började titta runt. Vid det här laget hade jag även börjat jobba på Småland Coffee som barista med två andra svenska tjejer. Jag fick det jobbet genom en kompis' kompis från min grannstad i Sverige som jag hade träffat när jag var ute med dem under min första vecka i London. (Shoutout till Sanna, Hanna och Agnes!)
Jag hade pratat ihop mig angående boende med min dåvarande närmsta Londonkompis Mark och två till. De var "säsongsgäster" på hostlet, vilket betydde att de bodde där i långa perioder för ett lägre pris än vanliga resenärer. Vi letade lägenhet men eftersom alla var nya i staden så var det mycket förvirrande. Allt verkade för dyrt eller för omöjligt för fyra personer och vi gav upp efter ett tag av halvhjärtat letande. Såhär i efterhand så undrar jag om någon av oss verkligen ville det? Jag är väldigt glad att det aldrig blev av eftersom jag fick ett helt nytt liv kort efter.
Så började jag tillslut lära känna mina två arbetskamrater på Småland. Det var väldigt skönt att kunna varva mitt "internationella" liv på hostlet med att umgås med svenskar på sidan om. Både tjejerna som jag kände lite sedan innan och mina nya svenska kontakter var nödvändiga eftersom de verkligen förstod min situation. Så det tror jag är viktigt när man flyttar utomlands - att man inte glömmer vart man kommer ifrån eller vad man är van vid då man verkligen måste ändra på hur man har levt hittills. Både kulturen och livskvaliteten i London är annorlunda från Sverige, utan tvekan! Därför är det bra om man har någon med liknande erfarenheter att prata med. Jag pratar flytande engelska men det finns jättemånga termer, koncept och vanesaker här som jag aldrig hade kunnat förstå utan att ha fått det förklarat för mig av någon annan svensk.
De här tjejerna visade sig också bli hur viktiga som helst för resten av min tid här. Det tar jag dock i nästa del för nu har jag skrivit en halv roman kring väldigt lite här...

Men ja, om man flyttar hit utan att ha några kontakter eller en jättestabil ekonomi så rekommenderar jag verkligen att man först tar in på ett hostel. Det kan kännas lite konstigt och ofräscht som sagt men det är en rolig livsstil att ha under ett kort tag. Ungdomshostel har faktiskt sköna människor som är öppna för att både umgås med en och hjälpa till med vad de kan. Och man kan träna upp både sin engelska och sin förmåga att faktiskt lära känna nya människor; något jag knappt hade gjort sedan tvåan i gymnasiet!
Man behöver ju verkligen inte börja jobba där och och bo där som jag gjorde, men det är ett väldigt lämpligt sätt att börja på egentligen. Dessutom så måste man inte jobba som städerska; receptionist finns också. Jag tog bara det första, bästa jag kunde få eftersom jag inte kunde hitta ett hem inom min tighta tidsmarginal. Annars antar jag att en så kallad "flatshare" är vad som gäller; alltså ett hus eller en lägenhet där det redan bor människor och där man får hyra ett rum. Då slipper man onödiga avgifter, delar räkningar med dem och skär ner på allt krångel som faktiskt uppstår när man är en utländsk person i ett nytt land. Konceptet med en flatshare är simpelt; man kan ofta flytta in jättesnabbt om allt klaffar och även ibland samma dag som man har varit på visningen. Ofta hittar man bra annonser på "Gumtree" (men akta er för folk som försöker lura en; titta alltid lite extra detaljerat på annonserna och kräv bilder) och folk behöver ofta en rumskompis väldigt snabbt. Att flytta hit och förvänta sig att kunna bo helt själv är nog tyvärr out of the fucking question så länge man inte är mångmiljonär... Jag överdriver inte ens... Så man får nog vänja sig vid tanken av att leva i ett kollektiv à la "Vänner" när man bor i London. Men det har jag faktiskt inget emot. Nu när jag har bott här ett tag och hittat de människorna jag vill bo med så har jag fått en trygghet och möjlighet till att leta lägenhet på "riktigt". Det vill säga att gå igenom en mäklarfirma, ta sig till husvisningar, ställa lite krav, betala depositioner och skriva under kontrakt. Det är jobbigt och fullt av utmaningar men väldigt värt det i slutändan.

Vänta för del två! Ciao amigos.

en sådan kväll då man borde sova istället för att vara vaken.

Jag har haft en väldigt fin helg. I fredags gick jag och drack ett halvt dussin öl med Maria, hennes pojkvän och hans bror. De sjukaste konversationerna och jämförelserna pågick hela kvällen och jag lyckades skratta tills det kändes som att mitt revben skulle spricka. Britter är fan roliga, vad folk än säger! I går var vi på Rebeckas jobb och åt världens godaste trerätters för en fabulös rabatt. Vägen hem blev lite av ett äventyr i och med att vi, av någon udda anledning, inte kunde hitta tunnelbanan direkt. Därför strosade vi runt lite väl länge i mörkret med överfulla magar men det var okej ändå. Söndagen blev en heldag med mina roomies; mat och vin på en italiensk restaurang vid floden och en drink efter det. Som avslut unnade vi oss svensk dip och en av mina favoritrullar; Pineapple Express.

Nu ligger jag och blir nostalgisk eftersom jag lyssnar på alla "alternativa" band som var mina favoriter i sisådär sjuan, åttan, nian. The All American Rejects, Yellowcard, Simple Plan, Blink-182, Sum 41, Bowling For Soup, Fall Out Boy, Jimmy Eat World och inte att förglömma: Avril Lavigne. Ah, ungdomsåren! Ni behandlade mig väl.
Jag minns att jag köpte en All American Rejects-affisch online (när nätshopping fortfarande var nytt) och hade den på väggen ovanför min säng i flera år. Det bandet gjorde mig så himla lycklig. För ett par år sedan lyckades jag faktiskt få ett av deras plektrum som min vän Geordie hade skaffat åt mig på en konsert. Eureka! Fast jag har nog faktiskt tappat bort det nu... "Fan ta dig, din drummel" skulle den, då typ mörklilahåriga, fjortonåriga, halvcoola och halvskumma Isa Jr. ha sagt.
Eh.
Nu ska jag försöka sova, eller i alla fall försöka att inte vara vaken. Jag orkar inte vara vaken eftersom den här kvällen lyckades bli en sådan då man googlar och youtube:ar jätteslumpmässiga saker. Jag har till exempel fått lära mig att det finns en sorts fjäril som lever på att dricka sköldpaddors tårar. I går lärde jag mig att man kan använda blod istället för äggvitor när man ska göra maränger.
Vem vet vad jag kommer kunna lära mig av morgondagen?

Ännu ett Kapitel.

Nu har vi flyttat och det känns bra. Jag har äntligen packat upp alla mina jävla grejer och älskar verkligen området vi numera bor i. Jag är oerhört stressad när det kommer till vissa grejer i mitt liv men annars så mår jag väldigt bra. Det är spännande att tänka att vi ska spendera åtminstone ett år i den här lägenheten. Jag kan inte ens tänka mig hur många uteställen och parker vi inte har upptäckt än eller hur många människor vi fortfarande ska få träffa här. Alla sjuka ögonblick och jobbiga situationer vi har att vänta. Lyckan och sorgen vi kommer att gå igenom. Den här delen av London, som heter Fulham, är fortfarande relativt ny för mig. Den är lite mer sydväst än Clapham där vi bodde tidigare. Ja alltså, lägenheten ligger i Fulham men även precis vid ett område som heter Putney. Precis vid floden... Eh... Skitsamma; man borde väl ändå inte berätta exakt vart man bor på en offentlig webbsida?

Försommaren kom och gick lite här i London och trots att det verkligen lyser en slags neon-grå nyans utanför mitt fönster så tänker jag inte vara cynisk. Nej, jag tänker inte vara cynisk angående någonting här framöver. Det var nog därför gudarna satte The Beach Boys på denna planet; för att man, så fort man blev deppig, skulle kunna sätta igång "Do it Again" och känna att livet är härligt. Ett stort tack till min pappa som brukade spela deras Greatest Hits och sjunga med i alla låtar när han hämtade upp mig från skolan. För framtida referenser så är hans favoriter "Then I Kissed Her" och "Don't Worry Baby".

Min fredagskväll ser inte så cool ut än men det ska jag försöka ändra på... Med betoning på "försöka". Det måste väl finnas någon vänlig själ där ute som vill ta en öl med mig? Fast annars så låter ett Entourage-maraton och pistagenötter inte så illa det heller. Synd bara att det är ungefär så jag har spenderat varje kväll denna vecka. Aja, hursomhelst så är det helg och jag är nöjd.

 

Solsting

Okej, det är verkligen sommar i London nu! Det firade vi in med att ha en liten BBQ på taket i går kväll, vilket var mycket trevligt.
Vi flyttar till en ny lägenhet på torsdag och allt känns sjukt. Spännande men konstigt. Roligt men sorgligt. Behövligt men jobbigt. Avgörande. Jag vet inte, jag tror att lite förändring kommer att göra alla gott. Att utmana sin trygghet är väldigt klokt i de flesta fallen.

Det enda jag har gjort resten av veckan är att lyssna sönder Black Lips nya album, sola min bleka kropp, skrubba badrummet och bäva inför att börja packa. I fredags gick jag även ut med Maria och hennes f.d jobbkompisar. Vi dansade oss svettiga, fick se en manlig strippa på distans (väldigt traumatiskt faktiskt) och drack en Porn Star Martini. Japp.

Och det var allt jag hade att berätta på en söndagskväll!

Stolthet och rödbetssallad.

Det är väldigt lätt att tappa bort sig själv. Att växa upp, flytta hemifrån och försöka lära sig saker om livet på egen hand är en rätt sjuk upplevelse. Man måste rationalisera kring många val och fatta beslut som inte nödvändigtvis blir vad man hade förväntat sig. Bara för att man börjar vid en punkt och stannar till vid tjugo hållplatser innan man kommer till nästa så betyder det inte att man har gjort något fel. Det betyder förmodligen att man gör allt helt rätt.
Jag kan titta tillbaka på olika perioder i mitt liv och inse hur olika de visade sig att bli från hur jag faktiskt hade tänkt mig att de skulle se ut. Men inget är slutgiltigt, relationer behöver inte vara för evigt förlorade och nostalgi måste inte verka som ett vapen. Vad som helst kan vända till något positivt så länge man tillåter sig själv att försöka inse vad man har fått ut av det i slutändan. Man måste se till att leva sitt liv utan att ångra sina handlingar. Jag vill kunna lägga mig om kvällen och känna att jag står för allt jag har gjort hittills. Självklart tillåter jag mig själv att begå misstag och att vara klumpig så inåt helvete, men jag vill alltid känna att det är rätt för mig ändå.
Om jag ska vara ärlig så har jag på sistone inte levt som jag har lärt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu och det jag en gång var är numera lagt åt sidan. Mitt Jag har blivit någon annan eller kanske till och med någon annans. Och det står jag inte för.
Så där har vi ett problem: nuförtiden lägger jag mig om kvällarna utan att må helt bra över hur jag har betett mig under dagen och hur jag har resonerat kring saker och ting. Det enda som håller mig positiv är min vetskap av att allt kommer att lösa sig - för alla.
Själen är god och livet är en gåva. Nej, jag är inte full. Jag gjorde dock en egen rödbetssallad tidigare i dag som smakade lite halvmysko så vem vet vad den kan ha innehållit?
Ciao!

the cops let him off cause they think he's cool

Jag skulle vilja påstå att allt jag vet har ändrats. Alla runtomkring mig lever i kaos och varenda liten detalj i mitt liv har muterats. Det enda jag kan göra är att skratta åt hur sjukt livet är och finnas där för personer som behöver mig. Som några visa vänner sa: det är nog lika bra att precis allt händer samtidigt så att man kan gå vidare från allt på samma gång.
Det är jobbigt eftersom jag vet att den här perioden av mitt liv kommer vara en som jag tappar bort i stress och förvirring. Men jag antar att det är sådana stunder som man blir starkare av i slutändan. Dessutom så har jag kul på sidan om stressen och förvirringen; det är inte bara hopplöshet hela tiden. Nej det kommer bli bra, det vet jag.
Och tills jag verkligen kan gå vidare från all panik så ska jag lyssna på den här härliga dängan från Black Keys nya album:
Gotta Get Away

Dreamteam.

Min lördag var så jävla rolig och spenderades med två av de bästa vännerna i hela världen. Jag och Viktor gick runt i vad som kändes som hela London och satte oss sedan i en park vid floden. Det var soligt, massa musik i luften och fullt av sommarklädda människor överallt. Sedan drog vi till Waterloo och gick på All Bar One där Maria senare joinade för ett par tusen drinkar. Kvällen avslutades på vårt favorithak hemma i Clapham och jag kom väl i säng runt fyratiden.
Det är dagar som dessa som får en att veta att allt kommer att bli okej.
 

❤

Hjärtrusning och ett ryckigt öga.

Jag är helt slut, helt utmattad, helt likgiltig. Kanske även lite självförverkligad.
Allt i går var överväldigande på alla sätt och vis. Mitt hjärta slog alldeles för hårt och snabbt under hela dagen och mitt vänstra öga har börjat rycka igen. Med "igen" menar jag som i sista året av gymnasiet när mitt öga lät stressen sätta det i rörelse lite då och då. Som att man liksom har en puls i ögonlocket. Tics? Ja, varför inte. Om det nu är stressrelaterat är jag inte alls förvånad att det har kommit tillbaka just nu eftersom mitt liv är en absolut röra för tillfället. Inte ens en träff med mitt gamla jobbgäng fick mig på bättre tankar. Istället lunkade jag hem med fler frågor intryckta i skallen än innan.
Allt i dag känns bara onödigt. Så jag tänker ligga här i sängen och bara vänta. Vänta på något som jag förmodligen inte borde vänta på eftersom det verkar vara för bra för att någonsin kunna bli sant. Eller i alla fall sant för mig. Nej, nu ska jag bara äta thaimat och titta på film. Och vänta. Och dö lite inombords eftersom jag hatar att vänta.

tomorrow keeps ya guessing

Det är Valborg och de enda planerna jag har är att äta makaroner. Men det har varit en lat dag överhuvudtaget då den började med frukost i sängen och fortsatte med att ligga på rygg i parken. Min största bedrift kommer att bli den planerade promenaden till affären för att införskaffa hörlurar och mjöl.

Livet är konstigt. Man vet aldrig vad nästa dag kommer att innebära. Kommer den att förändra något eller förtydliga något? Kan den göra en lycklig eller kanske till och med förtvivlad? Blir det sol eller regn?
Allt jag vet är att det är soligt i dag men att jag inte alls känner mig som vädret.

C-Side

Lorcan ringde mig i går med perfekt timing då jag höll på att dö av tristess hemma i lägenheten med världens finaste väder utanför. Så min gårkväll spenderades på en mysig pub-båt med två fina män. Vi skrattade, drack vin, lyssnade till fiskmåsars gälla skrik och delade med oss av konstiga historier. Ah, livet.

Smidigt.

Okej, tack vare min statistiksida så har jag märkt att några av mina vänner använder Google Translate på mina texter. Till min förskräckelse är detta ett exempel på hur det kan se ut för dem: "Right now I lie and pours out of me in bed after an hour of jumping mats". Vad i hela helvetet skulle det kunna betyda? Sorry about that!
  
Annars har jag väl inte så mycket att rapportera. I går åkte jag in till tågstationen en snabbis för att äta frukost med Ellen och sedan vinka av henne med en bister klump i hjärtat. Det är alltid jobbigt att göra.

På kvällen gick jag och Maria på bio och jag blev attackerad av tusen små händelser som eskalerade under filmens gång. Det började med att jag gjorde bort mig inför "den snygga biokillen" som alltid blir den som får serva oss med popcorn precis när jag inte känner för att prata med snygga biokillar. Det är som att ödet lever på att få se mig rodna och stamma och vägra att titta in i folks ögon när jag talar. Väl inne på bion tappade jag ner min mobil i vad som verkade vara ett svart hål. Jag fick panik och kunde verkligen inte hitta den då det kändes lite för intimt att krypa ner under folk och gräva runt kring deras privata delar i komplett mörker. Sedan välte jag ut min Twixpåse i hela stolen och lyckades på något sätt såklart att sätta mig på all choklad som efter ett tag blev väldigt varm och kletig under mig. Men jag kunde helt enkelt inte röra på mig, för mycket hade hänt och jag hade rört på mig i säkert fem minuter redan. Jag ville inte vara den där jobbiga personen på bion, ni vet? Den som går på toa fast den sitter längst in på raden, hostar för mycket, prasslar med sitt godis, eller i mitt fall; RÖR på sig hela tiden. Ungefär samtidigt gick en kvinna förbi och råkade sparka ut alla mina popcorn på golvet och allt jag hade kvar vid det laget var nog faktumet att filmen vi tittade på faktiskt var rolig. Och att jag och Maria fick en enorm crush på Cameron Diaz. Min stolthet hade jag lämnat kvar någonstans mellan biokillens frågande blick och den enorma chokladfläcken på bakdelen av mina byxor. Men ja, det var bara att knyta läderjackan runt midjan (på Marias uppmaning) och gå därifrån med huvudet högt.

I dag ska jag inte göra så mycket mer än att gå på banken, postkontoret och affären. Vuxensysslor liksom. Jag har även lite grejer att se fram emot denna vecka så det är alltid trevligt. Med "grejer att se fram emot" så menar jag att jag faktiskt har något planerat för en gångs skull.

"Jack Dawson står på balkongen!"

Vilka par dagar det har varit!

Min fruga Maria har kommit tillbaka från Spanien, brun och fräsch som fan. Jag har fått träffa Ellen igen och skrattat ihjäl mig som vanligt. Det hade gått fyra månader sedan vi sist sågs vilket är ett rekord. Inte okej... Hon, Anna och Saga är här över helgen och fan vad kul vi hade det i går. Jag mötte upp med dem på eftermiddagen för lunch på Café Rouge och sedan på kvällen för utgång i Camden. Jag fick äntligen gå på KOKO igen för första gången på typ två år. Igen; inte okej. Väl där inne stötte jag på gamla ansikten vilket alltid är trevligt och lite småsjukt eftersom man inser hur liten London kan vara.
Det blev en liten promenad och nattbuss hem utan iPod, vilket typ var det värsta jag har varit med om. Serbisk techno från killen bredvid och fulla fransmän fick förgylla mina öron istället. Men det var mysigt ändå eftersom jag älskar att åka igenom staden och särskilt på natten. Jag kom väl hem runt halv fem på morgonen och slocknade tryggt i sängen efter att ha väckt hela lägenheten och torkat av mig mitt ansikte. Ja, gårdagen var precis var jag behövde.

I dag vet jag inte vad som väntar. Just nu ligger jag och väller ut mig i sängen efter en timmes matshoppande och väntar på att inte känna mig så mör och likgiltig. Det är rätt fint väder ute och jag känner mig glad. Jag har även hittat både nya och gamla album att spela sönder vilket alltid är ett trevligt tidsfördriv.
Nästa vecka ska jag förresten göra något som förmodligen är det mest spännande och nervpirrande jag har gjort på ett bra tag. Jag känner mig komplett jävla skräckslagen och det är nog därför jag är på så gott humör. Man behöver komplett jävla skräck för att känna att man lever.

All my marbles gone down the drain. You could say I'm a lunatic.

Jag tänker inte ursäkta min frånvaro på bloggen. Eller jo, ursäkta min frånvaro förresten! Jag har varit alldeles för upptagen med att sakta men säkert förlora mitt förstånd. Och nu när förståndet är totalt förlorat så är det bara att börja skriva igen. Hur ska man kunna finna inspiration till något om man inte är lite galen?

London är fortfarande mitt hem och jag trivs jättebra. Efter nästan två månader hemma i Sverige i början av året, velande fram och tillbaka om vad fan jag ska göra med mitt liv, har jag bestämt mig för att stanna i England ett tag till. Jag har dock fått en helt ny kärlek till Sverige och tror att jag kommer bo där någon gång i framtiden. Jag har så mycket och så många där att sakna. Men London är fortfarande rätt för mig.

Det är inte bara min karriär som svajar och min framtid som hänger på en skör tråd; det känns även som att många personer har kommit och gått i mitt liv på sistone. Men jag antar att alla som verkligen vill vara kvar hos mig faktiskt är det på ett eller annat sätt. Vare sig det är på distans eller i samma hem.
Ja, jag är fortfarande singel. Nej, jag tänker inte skaffa Tinder. Än.
Jag ska dessutom flytta till en ny lägenhet om en månad. Detaljerna kring det är extremt luddiga men jag är positivt inställd till det hela. Clapham kommer alltid att vara ett av mina favoritområden i London men jag gissar att det är dags att byta Söder mot Norr nu. Det är nyttigt med nya miljöer.

Vad mer? Hmm. Jo, så har mitt nyårslöfte från 2010 i stort sett äntligen börjat gälla: jag tillåter inte mig själv att ta för mycket skit längre. Om ni visste hur svårt det är för mig att tänka efter vad jag mår dåligt av att höra eller vara med om så skulle ni bli stolta över mig. Min smärtgräns är fortfarande väldigt hög men sedan nås den och om någon jävel där ute försöker överträda den så säger jag ifrån. Står upp för mig själv och för mina nära och kära. Det är något jag har börjat värdera hos mig själv. Herregud vad det var på tiden att jag kunde hitta en kvalitet att vara stolt över. Livet är för kort och för hänsynslöst för att låta andra eller annat trycka ner dig i dina kängor.
Ja, det är ett säkert kort att påstå att jag lever i ovisshet. Dock skiljer det från när jag kände mig hopplös och vissen i Februari. Nu finns en drivkraft och glädje i mig igen och jag tänker inte ge upp bara för att allt inte går min väg. Jag måste lära mig att släppa taget om hur jag trodde att livet skulle se ut vid ett visst tillfälle. Annars kommer jag aldrig kunna ge plats åt det som egentligen ska hända. Visst så är jag 22 år gammal nu men jag har ändå löjligt höga mål och drömmar för mig själv. Tack gode gud.

Nu ska jag ge mig ut där det finns lite mer syre. Det är faktiskt vår i London nu!