Ännu ett Kapitel.

Nu har vi flyttat och det känns bra. Jag har äntligen packat upp alla mina jävla grejer och älskar verkligen området vi numera bor i. Jag är oerhört stressad när det kommer till vissa grejer i mitt liv men annars så mår jag väldigt bra. Det är spännande att tänka att vi ska spendera åtminstone ett år i den här lägenheten. Jag kan inte ens tänka mig hur många uteställen och parker vi inte har upptäckt än eller hur många människor vi fortfarande ska få träffa här. Alla sjuka ögonblick och jobbiga situationer vi har att vänta. Lyckan och sorgen vi kommer att gå igenom. Den här delen av London, som heter Fulham, är fortfarande relativt ny för mig. Den är lite mer sydväst än Clapham där vi bodde tidigare. Ja alltså, lägenheten ligger i Fulham men även precis vid ett område som heter Putney. Precis vid floden... Eh... Skitsamma; man borde väl ändå inte berätta exakt vart man bor på en offentlig webbsida?

Försommaren kom och gick lite här i London och trots att det verkligen lyser en slags neon-grå nyans utanför mitt fönster så tänker jag inte vara cynisk. Nej, jag tänker inte vara cynisk angående någonting här framöver. Det var nog därför gudarna satte The Beach Boys på denna planet; för att man, så fort man blev deppig, skulle kunna sätta igång "Do it Again" och känna att livet är härligt. Ett stort tack till min pappa som brukade spela deras Greatest Hits och sjunga med i alla låtar när han hämtade upp mig från skolan. För framtida referenser så är hans favoriter "Then I Kissed Her" och "Don't Worry Baby".

Min fredagskväll ser inte så cool ut än men det ska jag försöka ändra på... Med betoning på "försöka". Det måste väl finnas någon vänlig själ där ute som vill ta en öl med mig? Fast annars så låter ett Entourage-maraton och pistagenötter inte så illa det heller. Synd bara att det är ungefär så jag har spenderat varje kväll denna vecka. Aja, hursomhelst så är det helg och jag är nöjd.

 

Solsting

Okej, det är verkligen sommar i London nu! Det firade vi in med att ha en liten BBQ på taket i går kväll, vilket var mycket trevligt.
Vi flyttar till en ny lägenhet på torsdag och allt känns sjukt. Spännande men konstigt. Roligt men sorgligt. Behövligt men jobbigt. Avgörande. Jag vet inte, jag tror att lite förändring kommer att göra alla gott. Att utmana sin trygghet är väldigt klokt i de flesta fallen.

Det enda jag har gjort resten av veckan är att lyssna sönder Black Lips nya album, sola min bleka kropp, skrubba badrummet och bäva inför att börja packa. I fredags gick jag även ut med Maria och hennes f.d jobbkompisar. Vi dansade oss svettiga, fick se en manlig strippa på distans (väldigt traumatiskt faktiskt) och drack en Porn Star Martini. Japp.

Och det var allt jag hade att berätta på en söndagskväll!

Stolthet och rödbetssallad.

Det är väldigt lätt att tappa bort sig själv. Att växa upp, flytta hemifrån och försöka lära sig saker om livet på egen hand är en rätt sjuk upplevelse. Man måste rationalisera kring många val och fatta beslut som inte nödvändigtvis blir vad man hade förväntat sig. Bara för att man börjar vid en punkt och stannar till vid tjugo hållplatser innan man kommer till nästa så betyder det inte att man har gjort något fel. Det betyder förmodligen att man gör allt helt rätt.
Jag kan titta tillbaka på olika perioder i mitt liv och inse hur olika de visade sig att bli från hur jag faktiskt hade tänkt mig att de skulle se ut. Men inget är slutgiltigt, relationer behöver inte vara för evigt förlorade och nostalgi måste inte verka som ett vapen. Vad som helst kan vända till något positivt så länge man tillåter sig själv att försöka inse vad man har fått ut av det i slutändan. Man måste se till att leva sitt liv utan att ångra sina handlingar. Jag vill kunna lägga mig om kvällen och känna att jag står för allt jag har gjort hittills. Självklart tillåter jag mig själv att begå misstag och att vara klumpig så inåt helvete, men jag vill alltid känna att det är rätt för mig ändå.
Om jag ska vara ärlig så har jag på sistone inte levt som jag har lärt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu och det jag en gång var är numera lagt åt sidan. Mitt Jag har blivit någon annan eller kanske till och med någon annans. Och det står jag inte för.
Så där har vi ett problem: nuförtiden lägger jag mig om kvällarna utan att må helt bra över hur jag har betett mig under dagen och hur jag har resonerat kring saker och ting. Det enda som håller mig positiv är min vetskap av att allt kommer att lösa sig - för alla.
Själen är god och livet är en gåva. Nej, jag är inte full. Jag gjorde dock en egen rödbetssallad tidigare i dag som smakade lite halvmysko så vem vet vad den kan ha innehållit?
Ciao!

the cops let him off cause they think he's cool

Jag skulle vilja påstå att allt jag vet har ändrats. Alla runtomkring mig lever i kaos och varenda liten detalj i mitt liv har muterats. Det enda jag kan göra är att skratta åt hur sjukt livet är och finnas där för personer som behöver mig. Som några visa vänner sa: det är nog lika bra att precis allt händer samtidigt så att man kan gå vidare från allt på samma gång.
Det är jobbigt eftersom jag vet att den här perioden av mitt liv kommer vara en som jag tappar bort i stress och förvirring. Men jag antar att det är sådana stunder som man blir starkare av i slutändan. Dessutom så har jag kul på sidan om stressen och förvirringen; det är inte bara hopplöshet hela tiden. Nej det kommer bli bra, det vet jag.
Och tills jag verkligen kan gå vidare från all panik så ska jag lyssna på den här härliga dängan från Black Keys nya album:
Gotta Get Away

Dreamteam.

Min lördag var så jävla rolig och spenderades med två av de bästa vännerna i hela världen. Jag och Viktor gick runt i vad som kändes som hela London och satte oss sedan i en park vid floden. Det var soligt, massa musik i luften och fullt av sommarklädda människor överallt. Sedan drog vi till Waterloo och gick på All Bar One där Maria senare joinade för ett par tusen drinkar. Kvällen avslutades på vårt favorithak hemma i Clapham och jag kom väl i säng runt fyratiden.
Det är dagar som dessa som får en att veta att allt kommer att bli okej.
 

❤

Hjärtrusning och ett ryckigt öga.

Jag är helt slut, helt utmattad, helt likgiltig. Kanske även lite självförverkligad.
Allt i går var överväldigande på alla sätt och vis. Mitt hjärta slog alldeles för hårt och snabbt under hela dagen och mitt vänstra öga har börjat rycka igen. Med "igen" menar jag som i sista året av gymnasiet när mitt öga lät stressen sätta det i rörelse lite då och då. Som att man liksom har en puls i ögonlocket. Tics? Ja, varför inte. Om det nu är stressrelaterat är jag inte alls förvånad att det har kommit tillbaka just nu eftersom mitt liv är en absolut röra för tillfället. Inte ens en träff med mitt gamla jobbgäng fick mig på bättre tankar. Istället lunkade jag hem med fler frågor intryckta i skallen än innan.
Allt i dag känns bara onödigt. Så jag tänker ligga här i sängen och bara vänta. Vänta på något som jag förmodligen inte borde vänta på eftersom det verkar vara för bra för att någonsin kunna bli sant. Eller i alla fall sant för mig. Nej, nu ska jag bara äta thaimat och titta på film. Och vänta. Och dö lite inombords eftersom jag hatar att vänta.