Peaceful Easy Feeling

Byter miljö i några dagar.

Den senaste tiden har bestått av några finfina dagar här. Jag har i stort sett bara umgåtts med vänner, njutit av solen, tittat på Orange is the new Black och tagit hand om mitt nya bonsaiträd: Billie. Men nu är det dags att åka hem till Sverige ett litet tag där jag ska fira midsommar och min kära mor som fyller halvvägs till 100.

Jag lämnar lägenheten om ungefär tre timmar men det gör mig verkligen inget eftersom jag älskar att resa på natten. Det finns inget bättre än att åka igenom ett upplyst och halvtomt London med musik i hörlurarna.
Och snart får jag träffa mina tre nosapor! Herregud, DÄR har vi förresten något som ingenting i denna värld kan slå.
Sayonara!

 

 

Mitt Pinsamma Livsöde.

Det finns många ögonblick i mitt liv som jag skulle vilja ta tillbaka. Många pinsamma saker som jag har varit med om. Hundratals misstag som jag har begått. Alldeles för mycket arkiverat beteende som får mig att rysa så fort jag tänker på det. Alla gånger jag har blivit dissad av en kille. Flera fall både nerför och uppför trappor bland folk. Fyllefel. Konstiga konversationer. "Fulperioder" med trassligt hår och illasittande kläder som självklart har blivit förevigade på foton. Åsikter jag uttryckte innan jag hade lärt känna mig själv på riktigt. Tillfällen då jag trodde att jag hade koll. Överflödiga köp, överdrivna gester och överreagerande tårar. Felaktiga beslut och all ånger som tillkommer. Gångerna jag borde ha kämpat men inte tog i och gångerna jag borde ha gett upp men inte ville släppa taget. All vodka - det var verkligen inte värt det.
Ja, allt det vill jag självklart egentligen radera ur min historik. 

För att man ska kunna ta sig igenom livet, som är fyllt med nedslag och oglamourösa detaljer, så måste man kunna föreställa sig sin slutgiltiga revansch. För mig har min revansch alltid handlat om karriär och personlig framgång inom det området. Jag har alltid haft stora planer för mig själv. Så trots att jag har gjort bort mig oftare än jag har varit cool så är det lugnt. Jag vet ju att min tid snart är kommen. Jag vet det och det är därför jag, efter all denna tid, kan fnysa åt allt som teoretiskt sett "borde" trycka ner mig. I de flesta fallen kan jag inspirera mig själv tillräckligt mycket till att alltid kunna vara okej. 
Det fina i allt fult är att jag har blivit den jag är på grund av mina fiaskon. Man kan inte åstadkomma något om man inte har misslyckats tidigare i sitt liv. 
Inget solsken utan regn = Ingen framgång utan total förödmjukelse, destruktivitet, självhat och smärta. 

För när vi är gamla och silverfärgade och kloka så kommer vi att skratta åt hur mycket vi oroade oss som unga. Att en snyggings "nej" blev ens "åh herregud, jag är världens fulaste, sämsta människa - varför förtjänar jag att ens le?". Att en siffra på en våg (som kan ändras om man så lite som dricker ett glas vatten) kunde få oss att vilja kräkas eller att faktiskt kräkas på riktigt. Att man ständigt jämförde sig med andra trots att precis alla människor har olika förutsättningar och syften på denna jord. Eller att man jämförde sig med sig själv för ett par år sedan; sitt "bättre Jag" som kanske var smalare eller hade blankare hår. Att något så ytligt som bristningar sågs som brister och inte som livserfarenhet. Att livet självt inte var nog utan att man kände ett sug till att visa upp det på instagram. Tron om att man var en idiot om man inte visste vad man ville göra med sitt liv istället för att se alla valmöjligheter som en lyx. 
Ja, vi kommer förhoppningsvis kunna skratta åt allt detta en dag. Och det är de skratten som kommer att hålla oss unga för alltid. Vi kommer alla vara tillfredsställda med vetskapen om att vi faktiskt måste göra bort oss lite då och då för att kunna bli riktigt lyckliga. 
Det perfekta är det godas fiende och jag har verkligen inget emot att backa upp det goda med mitt pinsamma livsöde.

I wanna cut out my tounge and let you hold on to it for me

Dagens ansträngning blev att ta sig till stan och käka kanelbulle med min vän Sam. Vi pratade om allt och inget och jag blev attackerad av en duva vid några tillfällen. Men det var det värt.
Under kvällen medan jag höll på att samla kraft till att orka laga mat (sleva upp potatissallad på en tallrik) så lyssnade jag igenom Jack Whites nya "Lazaretto". Vilken otrolig skiva! TACK JACK.
En annan trevlig händelse värd att nämna är att jag ska hem till midsommar. Jag missade den förra året eftersom jag var tvungen att jobba men då kom faktiskt min kära Ellen hit och hälsade på istället. Vi gick ut i Camden och partajade vilket var mycket roligt, men jag är verkligen inställd på en svensk midsommar i år! Ge mig blomkransar, massa god mat och nubbe som jag tycker är så himmelens äckligt. Men vafan, det är en tradition man måste hålla vid liv antar jag?

Annars så är jag på ett väldigt konstigt humör. Jag vet inte riktigt vad det är med mig samtidigt som jag vet exakt vad felet är. Det är jobbigt med sånt som man själv inte kan kontrollera. Därför skulle nog en Asos-beställning fylld med färgglada klänningar sitta rätt fint just nu... Fraserna "ingen disciplin", "för guds skull, gör det inte" och "personlig konkurs" finns verkligen inte i mitt vokabulär.

Hur man flyttar till London - Del Ett.

Okej, det här är något som jag har velat delat med mig av i ett bra tag nu. Jag tänker berätta hur jag gick tillväga för att kunna flytta till London. Då var jag tjugo år gammal och hade verkligen inte en aning om vad jag ville göra med mitt liv. Jag vet inte om det är så intressant för andra att läsa men jag har fått ett par förfrågningar kring hur jag gjorde och hur man klarar sig, etc. Så jag ska försöka förklara hur jag tog mig an de två största utmaningarna: jobb och boende. Det har varit både en dröm och ett jävla helvete på samma gång och jag har aldrig varit med om så intensiva känslor som under de här åren. Alla som befinner sig i början av tjugoårsåldern känner sig förmodligen förvirrade och känslomässigt instabila men jag kan erkänna att den här staden har sopat golvet med mig. Det är därför jag älskar den så himla mycket.

Jag tänker dela in min tid i London i flera delar eftersom det blir för långdraget (astråkigt) annars. Alla delar är fyllda med kaos, svårigheter, saknad, vänner och glädje.

Del Ett - Min början. Jag bodde på ett hostel, hade två halvtidsjobb och försökte lära mig både om hur staden fungerade och hur mycket jag faktiskt orkade med. Det var mycket släpande hit och dit, lost in translation deluxe, pinsamma ögonblick och ett introducerande till britters pubkultur. Ja, jag minns mycket öl från denna tid.

Jag flög hit i februari och hade bokat ett rum på hostlet i endast fyra dagar. Jag trodde seriöst att jag skulle kunna hitta ett boende inom den tidsmarginalen men det gjorde jag verkligen inte. Så efter att ha gått på en misslyckad husvisning och ha struntat i en annan bestämde jag mig för att boka fler nätter i mitt rum. Killarna som jobbade i receptionen (som sedan blev mina goda vänner) berättade att man kunde jobba på hostlet och få bo där gratis under den tiden och eftersom jag var lite full och desperat den natten så svarade jag "I'll take it!" Dagen efter fick jag träffa min nya chef Pat som för tillfället hade en grön mohawk och som gjorde ett surftecken istället för att skaka hand med mig. Bästa chefen någonsin.

Att bo på ett hostel var enormt ofräscht, olikt de kraven jag hade haft hittills och oerhört intensivt. Man hade aldrig ett privatliv, ingen egentid - och det var precis vad jag alltid hade behövt under hela mitt liv. Men det jag fick lära mig var att släppa alla principer och inse vad jag var tvungen att prioritera för att faktiskt kunna börja mitt liv i London. Visst var det en konstig sits jag hade satt mig i men det var också en av de roligaste perioderna jag kommer att ha i mitt liv. Man umgicks både med personalen och med gästerna och varje torsdag samlades alla i köket och spelade beer pong. Jag fick min egna lilla rasblandade familj och blev känd som "hon med det vilda håret". Människorna jag lärde känna där fick mig att stanna i flera månader trots att jag inte hade planerat det alls. De var mina första vänner i staden och jag har fortfarande kontakt med några av dem trots att i stort sett alla har flyttat ifrån landet.
Jag jobbade som städerska, först endast obetalt på helgerna men sedan började jag som veckodagsstädare och fick en lön. Gratis boende, faktumet att mina matlagnings-intresserade kompisar ofta lagade mat till mig och min halvdana lön gjorde att jag överlevde de första par månaderna. Oftast behövde jag bara bädda sängar men fick ibland även städa toaletter vilket INTE var min cup of tea. Men som sagt; jag fick släppa alla mina principer och helt enkelt bita i det sura äpplet. Det var dags att växa upp och inte vara så jävla bortskämd längre. Jag blev imponerad av mig själv och det kändes bra trots att jag oftast ville spy och gick runt i ett litet hårband och svettades mellan alla sex våningar. Jag fick BÄRA väldigt mycket; dammsugare, tunga jävla lakan och faktumet att jag alltid bar klumpiga dr. Martens hjälpte inte situationen.

Efter ett tag började jag dock tröttna på min livssituation. Att bo på ett hostel och jobba som städerska var ju inte alls vad jag hade tänkt mig när jag hade bestämt mig för att flytta till coola London. Jag jämförde med vad jag hade läst i bloggar och filmer jag hade sett och allt fick mig att tänka "vad fan håller jag på med?"
Så jag började titta runt. Vid det här laget hade jag även börjat jobba på Småland Coffee som barista med två andra svenska tjejer. Jag fick det jobbet genom en kompis' kompis från min grannstad i Sverige som jag hade träffat när jag var ute med dem under min första vecka i London. (Shoutout till Sanna, Hanna och Agnes!)
Jag hade pratat ihop mig angående boende med min dåvarande närmsta Londonkompis Mark och två till. De var "säsongsgäster" på hostlet, vilket betydde att de bodde där i långa perioder för ett lägre pris än vanliga resenärer. Vi letade lägenhet men eftersom alla var nya i staden så var det mycket förvirrande. Allt verkade för dyrt eller för omöjligt för fyra personer och vi gav upp efter ett tag av halvhjärtat letande. Såhär i efterhand så undrar jag om någon av oss verkligen ville det? Jag är väldigt glad att det aldrig blev av eftersom jag fick ett helt nytt liv kort efter.
Så började jag tillslut lära känna mina två arbetskamrater på Småland. Det var väldigt skönt att kunna varva mitt "internationella" liv på hostlet med att umgås med svenskar på sidan om. Både tjejerna som jag kände lite sedan innan och mina nya svenska kontakter var nödvändiga eftersom de verkligen förstod min situation. Så det tror jag är viktigt när man flyttar utomlands - att man inte glömmer vart man kommer ifrån eller vad man är van vid då man verkligen måste ändra på hur man har levt hittills. Både kulturen och livskvaliteten i London är annorlunda från Sverige, utan tvekan! Därför är det bra om man har någon med liknande erfarenheter att prata med. Jag pratar flytande engelska men det finns jättemånga termer, koncept och vanesaker här som jag aldrig hade kunnat förstå utan att ha fått det förklarat för mig av någon annan svensk.
De här tjejerna visade sig också bli hur viktiga som helst för resten av min tid här. Det tar jag dock i nästa del för nu har jag skrivit en halv roman kring väldigt lite här...

Men ja, om man flyttar hit utan att ha några kontakter eller en jättestabil ekonomi så rekommenderar jag verkligen att man först tar in på ett hostel. Det kan kännas lite konstigt och ofräscht som sagt men det är en rolig livsstil att ha under ett kort tag. Ungdomshostel har faktiskt sköna människor som är öppna för att både umgås med en och hjälpa till med vad de kan. Och man kan träna upp både sin engelska och sin förmåga att faktiskt lära känna nya människor; något jag knappt hade gjort sedan tvåan i gymnasiet!
Man behöver ju verkligen inte börja jobba där och och bo där som jag gjorde, men det är ett väldigt lämpligt sätt att börja på egentligen. Dessutom så måste man inte jobba som städerska; receptionist finns också. Jag tog bara det första, bästa jag kunde få eftersom jag inte kunde hitta ett hem inom min tighta tidsmarginal. Annars antar jag att en så kallad "flatshare" är vad som gäller; alltså ett hus eller en lägenhet där det redan bor människor och där man får hyra ett rum. Då slipper man onödiga avgifter, delar räkningar med dem och skär ner på allt krångel som faktiskt uppstår när man är en utländsk person i ett nytt land. Konceptet med en flatshare är simpelt; man kan ofta flytta in jättesnabbt om allt klaffar och även ibland samma dag som man har varit på visningen. Ofta hittar man bra annonser på "Gumtree" (men akta er för folk som försöker lura en; titta alltid lite extra detaljerat på annonserna och kräv bilder) och folk behöver ofta en rumskompis väldigt snabbt. Att flytta hit och förvänta sig att kunna bo helt själv är nog tyvärr out of the fucking question så länge man inte är mångmiljonär... Jag överdriver inte ens... Så man får nog vänja sig vid tanken av att leva i ett kollektiv à la "Vänner" när man bor i London. Men det har jag faktiskt inget emot. Nu när jag har bott här ett tag och hittat de människorna jag vill bo med så har jag fått en trygghet och möjlighet till att leta lägenhet på "riktigt". Det vill säga att gå igenom en mäklarfirma, ta sig till husvisningar, ställa lite krav, betala depositioner och skriva under kontrakt. Det är jobbigt och fullt av utmaningar men väldigt värt det i slutändan.

Vänta för del två! Ciao amigos.

en sådan kväll då man borde sova istället för att vara vaken.

Jag har haft en väldigt fin helg. I fredags gick jag och drack ett halvt dussin öl med Maria, hennes pojkvän och hans bror. De sjukaste konversationerna och jämförelserna pågick hela kvällen och jag lyckades skratta tills det kändes som att mitt revben skulle spricka. Britter är fan roliga, vad folk än säger! I går var vi på Rebeckas jobb och åt världens godaste trerätters för en fabulös rabatt. Vägen hem blev lite av ett äventyr i och med att vi, av någon udda anledning, inte kunde hitta tunnelbanan direkt. Därför strosade vi runt lite väl länge i mörkret med överfulla magar men det var okej ändå. Söndagen blev en heldag med mina roomies; mat och vin på en italiensk restaurang vid floden och en drink efter det. Som avslut unnade vi oss svensk dip och en av mina favoritrullar; Pineapple Express.

Nu ligger jag och blir nostalgisk eftersom jag lyssnar på alla "alternativa" band som var mina favoriter i sisådär sjuan, åttan, nian. The All American Rejects, Yellowcard, Simple Plan, Blink-182, Sum 41, Bowling For Soup, Fall Out Boy, Jimmy Eat World och inte att förglömma: Avril Lavigne. Ah, ungdomsåren! Ni behandlade mig väl.
Jag minns att jag köpte en All American Rejects-affisch online (när nätshopping fortfarande var nytt) och hade den på väggen ovanför min säng i flera år. Det bandet gjorde mig så himla lycklig. För ett par år sedan lyckades jag faktiskt få ett av deras plektrum som min vän Geordie hade skaffat åt mig på en konsert. Eureka! Fast jag har nog faktiskt tappat bort det nu... "Fan ta dig, din drummel" skulle den, då typ mörklilahåriga, fjortonåriga, halvcoola och halvskumma Isa Jr. ha sagt.
Eh.
Nu ska jag försöka sova, eller i alla fall försöka att inte vara vaken. Jag orkar inte vara vaken eftersom den här kvällen lyckades bli en sådan då man googlar och youtube:ar jätteslumpmässiga saker. Jag har till exempel fått lära mig att det finns en sorts fjäril som lever på att dricka sköldpaddors tårar. I går lärde jag mig att man kan använda blod istället för äggvitor när man ska göra maränger.
Vem vet vad jag kommer kunna lära mig av morgondagen?