Messed up Kids.

Det känns verkligen som att jag inte har gjort någonting eller gått igenom någonting på sistone men det har jag ju faktiskt.

Så vi firade Halloween, precis som väldigt många andra. Jag var utklädd till Wonder Woman, Maria till Queen of Hearts och Malin till Snövit. Jag måste erkänna att jag kände mig lite som en kändis när jag gick runt i min dräkt. Det gick till och med så långt att folk ropade efter oss men tyvärr trodde många att jag var Supergirl. Ignoranta människor.
Och just det, kvällen innan fick jag min plånbok stulen. Ingen hade snott en plånbok av Wonder Woman... Två bankkort, körkort, resekort, cash. BORTA. Plus att de jävlarna lyckades bryta sig in på mitt konto och sno lite av min dagsfärska lön också. Aja, min tid var inne eftersom jag är typ den enda i London som inte har fått något stulet. Det är bara att vara tacksam för att de inte lyckades komma åt min iPod också. Där kan vi snacka livsnödvändighet.

Min tyska vän Mascha har även varit och hälsat på mig, vilket var lika galet som vanligt. Så fort vi umgås är det som att verkligheten får vänta ett tag och lämna rum åt nuet. Allt blir så himla spontant på något sätt. Jag har känt henne sedan min första månad i London. Vi träffades på hostlet när jag jobbade som städerska och hon var en gäst som hjälpte mig att bädda sin säng. Öhm, som upplagt för en Hollywoodfilm?

Jag har, tro det eller ej, jobbat några nattskift i affären de senaste veckorna. Man gör det när märket antingen har en ny kollektion ute, rea, eller bara måste ändra om lokalens layout. Jag har egentligen inget emot sådana skift utan tycker att de är roliga. Det enda problemet är väl att man blir helt död efteråt och behöver sova i vad som känns som två dygn för att återhämtas. Men vad gör lite extra slitjobb när jag har sagt upp mig...? Japp, ni hörde det här först. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och det känns relativt rätt.
För jag har en plan.

Annars har jag fasen inte gjort annat än att sträcktitta på Hart of Dixie (är helt besatt), spelat monopol och druckit vin, tittat på VM-kval och druckit öl, gymmat, gått på bio och umgåtts med mina tjejor. I veckan ska jag boka hemresa till jul och konsertbiljett till nästa vecka och så var det med det.

Mr Bugg...

...var fantastisk!

Han är så himla liten och söt och har världens coolaste stämma. Han log mot publiken när vi sjöng med och körde flera akustiska låtar vilket gjorde allt mer intimt. Jag är kär. Och på tal om publiken så var en del av den rätt jävla jobbig. Folk i mitten började hoppa runt och slåss och dansa i ring (vilket jag kanske kan tycka är lite opraktiskt i ett tätt folkhav?) och skrika och göra mig allmänt irriterad. Vid ett tillfälle var jag nära att be killen bredvid mig att hålla mina örhängen medan jag skulle hoppa in i kaoset och slå ner några jobbiga jävlar men jag lyckades till sist hålla mig lugn. Jag fick allt en smäll i ansiktet under min favoritdel av "Trouble Town" men det är ironiskt nog smällar man får ta när man ska gå på konsert. Allt som allt var det en fabulös upplevelse och ett mycket bra sätt att spendera sin fredagskväll på.

Och ja just det! Jag har i stort sett kommit på vad jag vill göra med mitt hopplösa liv nu ett tag framåt. Booyah!

Friday night, bringin' the freaks out

Nu ska jag kila iväg och få uppleva Jake Bugg live! Fan vad "fräsigt" som min mamma skulle ha sagt.
Lightning Bolt
Two Fingers
Trouble Town
Note to Self

Ickeironiskt glädjerus!

Gårdagen var så himla bra och lycklig och härlig på alla sätt och vis. Jag, Maria och Malin strosade runt i vad som kändes hela London på olika ärenden. Vi gjorde allt från att prova Halloween-dräkter, svänga förbi mitt jobb (hade glömt mitt bankkort i skåpet, snyggt jobbat) äta sushi och besöka Miss Monica; vilket jag förstår låter diffust men det gör inget. Sedan blev det filmkväll med svenskt godis och sedan däckade vi. Och allt var så jävla underbart. Älskar hösten! Och att vara ledig. Fyfan.

Jag är ju alltid så himla fotogenisk. De flesta bilderna är förresten courtesy of Maria (mariaklockare.blogg.se/) Heh.

Glädjerus

Nej den här dagen blev det inte mycket av. 

Ett sms väckte mig tio minuter innan jag egentligen skulle vakna vilket inte kunde räknas som en bra start på morgonen. Det var den första timmerbiten i min helveteslåga. 

Kommer till jobbet, äter yoghurt, fyller på kläder på affärsgolvet, gör min grej. Får en jobbig jävla uppgift ungefär fem minuter innan vi ska öppna. Begår ett mindre slarvfel och får göra om allt. Gråter blod. Äter en halvtaskig lunch. Vrickar tummen och har redan vad som känns som ett vrickat mellanfinger. Kanske är det för att jag har pekat finger i smyg åt för många kunder på sistone? Eller ja, "flipped the bird" som britterna så artigt skulle lägga fram det. Tappar min talförmåga både på engelska och svenska och börjar sluddra runt fyratiden. Blir yr och vill gråta åt vardagliga saker som att jag inte får sluta i tid och lämna jobbet samma sekund som jag borde sluta. Går hem och äter min kroppsvikt i mat och kakor istället för att gymma och gå ut för fabulösa drinkar efteråt. Kollar på Svenska Hollywoodfruar med tjejerna och låter Gunilla P:s fantastiska mimspel runda av denna halvdana dag. Avslutar sedan med att klaga över mitt liv i en internetblogg. 

Vad kan jag säga? Jag är ett original...

Så det här är vad som har hänt mig i dag och gud vad småaktigt det känns att saker som dessa ska få ta upp min tid och energi. Det gör de ju faktiskt inte ens egentligen.

Onsdag, bring it!

Oro, Oreos och Orionider.

Jag kan verkligen inte sova. Har tagit till alla möjliga medel; tittat på alltför många avsnitt av "Don't trust the bitch in apartment 23", ätit Oreos i sängen, läst gamla blogginlägg och lyssnat sönder Tom Odells skiva. INGET fungerar. Jag ska upp till jobbet om fyra jävla timmar och sedan gymma efter det och eventuellt ut och dricka drinkar efter det. Vad i hela fridens namn pågår här?

Kan det vara den pågående meteorskuren som håller mig vaken? (http://www.nbcnews.com/science/orionid-meteor-shower-sparks-fireballs-its-not-over-yet-8C11432389) Förmodligen inte eftersom mina gardiner är heltäckande och jätteeffektiva. Det är i och för sig synd eftersom jag älskar meteorskurar och stjärnor och hela köret. Hur kan man inte älska något som är så stort att det verkligen lyckas få ens egna problem att verka jättesmå? Nej, jag tror allt att det är min oro som håller mig vaken. Den konstanta Oron med ett stort jävla O som alltid lyckas smyga sig på om nätterna när man inte är så trött eller berusad att man däckar direkt.
Det börjar alltid lite lugnt: Kom jag ihåg att låsa dörren? Har jag ställt larmklockan? Undrar hur det blir på jobbet imorgon? Vart hängde jag min jacka med nycklarna i? Hur hygienisk är egentligen en mataffärs salladsbar?
Sedan byggs det upp med lite tyngre grejer: Har min familj det bra? När ska jag börja leta nya jobb på riktigt igen? Hur länge vill jag bo i London? Kommer jag NÅGONSIN få en pojkvän? Och kommer han att vara askonstig eller?
Och till sist, de helt omöjliga tankarna som endast finns till för att du inte ska få din skönhetssömn:
Vågar jag verkligen dö? Hur ska jag klara av mina egna eller andras missöden? Hur vet man att man har fattat rätt beslut varje gång man har fattat ett beslut? Kommer jag att missa en massa bra grejer och människor bara för att de finns i andra länder på jorden? Kommer vi kunna stoppa världshungern? Vad händer egentligen om vi stoppar världshungern? Kan planeten bli så tung att den liksom bara faller ner? Hur vet jag att det inte finns kött i en vegetarisk hamburgare och hur vet jag att en vegetarisk hamburgare blev slaktad på ett värdigt sätt? Finns Gud och SER GUD UT SOM I SUNE I SUNES SOMMAR FAST MED JÄTTEGULT HÅR OCH EN RÖD T-SHIRT? Okej nu vet ni att det fan är så jag tänker mig Gud. Skojar inte ens. Nu vet ni det.

Herregud.

Det får nog bli så att i natt avslutas med världens kortaste skräckhistoria.
"Den sista mannen på jorden satt ensam i ett rum. Det knackade på dörren."

Hoppas att ni kan sova efter den rysaren.

37. Fan, nu hände det igen.

Ja vad i helvete håller jag på med?

Efter snart åtta månader på AllSaints så har jag nu sagt upp min heltidsposition till deltid med avverkan på fredag. Istället för att jobba 40 timmar i veckan så ska jag jobba 16 istället. Vad jag ska göra med resten av min tid är fortfarande lite luddigt... På sistone har jag börjat bli bitter och hopplös men jag måste medge att i mig finns det fortfarande en ytterst omättlig och optimistisk optimist. Det är det faktumet som gör det möjligt för mig att halvera min redan värdelösa (ursäkta ordvitsen) inkomst och arbetskraft per månad utan att helt bryta ihop. Allt kommer att lösa sig.

Sedan jag sist var offentlig i cyperspace har inte så spännande saker hänt om ärligheten ska fram. Jag har jobbat himla mycket och intensivt. Svettats många pärlor och vrickat fötter i höga klackar för att springa efter tröjor åt folk. Om mina beräkningar stämmer så har jag hunnit vara hemma i Sverige fyra gånger sedan början av maj och spenderade lite sommarsemester i fina Flen vilket var skönt. Men min sommar sög faktiskt rätt hårt i år. Den började med att jag var så sjuk att min säng började kännas som en dödsbädd efter ett tag och att Maria åkte till New York i ett par månader. Sedan fortsatte den med att jag sov för lite, gick ut för mycket, var allmänt deppig och inte tog hand om mig själv. Skyllde dåligt humör på stress och ville väl inte riktigt må bra egentligen. Fick ett sådant där livsavgörande mejl som man kan få ibland som man aldrig tar i tu med helt och hållet. Har en stark hatkärlek till sådana mejl. 

Sommarvädret i London var fantastiskt och det är fortfarande upp till 20 plusgrader här ibland. Och jag har varit mörkare och kallare än på länge. Mycket svordomar och till och med ett skrik in i kudden.

Men nu är hösten här; min favoritårstid. Trots min existentiella kris och denna eviga jakt på lycka så ska jag skärpa till mig. På sistone har jag verkligen börjat märka hur folk runtomkring mig håller på att finna och driva på sig sig själva genom att följa sina drömmar. På ett sätt har det gjort mig svartsjuk och lat men jag ska försöka vända det till ren inspiration istället. Nu kommer jag ju också ha tid till förändring.

Vad mer är nytt? Hmm. Siffran 37 har börjat förfölja mig (fråga inte ens varför), jag kommer förhoppningsvis gå på ett par konserter i höst, det finns många bra människor i min närhet som stöttar mig dagligen, problemen med USA:s kongress håller på att lösas och jag beställde nyss lite kläder från Asos. Annars så vette fan vad som är relevant att berätta just nu.

Det kommer aldrig va över för mig

Vi äger ju.

this is a song about innocence lost

Allt är bra. Jag mår bättre än på länge och känner att livet är fint, trots att det ska regna i morgon...
Hemska saker har hänt på sistone och jag har inte riktigt förstått hur jag ska ta itu med dem trots att jag har tillåtit mig själv att försöka förstå det. Men om man inte vet hur man borde gå igenom särskilda saker så får man helt enkelt göra det på sitt egna sätt. Mycket har verkligen förändrats på ett par månader men jag känner mig ovanligt positiv. Min negativitet smälter i solen som oftast är framme nuförtiden.

Jobbet är fortfarande trivsamt, om än lite slitigt ibland. Jag har verkligen fått ta tag i min arbetsmoral nu och bita i det sura äpplet oftare än förr. Har fått många arbetskompisar som förgyller mina dagar. Det är bara att inse att Londons modeindustri är hänsynslös och särskilt när man är en av robotarna som säljer den varje dag. Jag tvivlar på att jag kommer stanna kvar på detta jobb längre än till i höst men jag vet inte riktigt. Vi ska förlänga vårt hyreskontrakt i morgon för ännu ett år så en fast inkomst är ju en trygghet jag behöver. Mina långa dagar har börjat göra det svårt att ha tid för vardagliga saker som att tvätta och laga mat och det känns som att mina prioriteringar these days ligger i att inte säga upp mig varje gång väckarklockan ringer, att jag ska hem nästa vecka till pappas 50-årsdag, att hitta ny musik och nya äventyr och Instagram... (isabellabange, följ mig! den suger verkligen men följ mig!)
Jag har egentligen väldigt mycket att berätta men jag vet inte ens vart jag ska börja, finna en mitt eller sluta. Det är samma princip som det har blivit med mina vänner, både i Sverige och här. Vi hörs inte så ofta längre och jag mår väldigt dåligt över det. Det är en blandning av att växa upp och flytta ifrån sin hemstad och att vara dålig på att hålla kontakt med viktiga personer i ens liv.
Däremot måste jag nog säga att det får vara nog med skuld och införas mer medkänsla i detta livsöde och då menar jag en stor del från mig själv. Det man känner angående min usla kontakt känner jag själv en miljon gånger starkare. Jag inser verkligen hur konstigt det måste kännas när en person flyttar till ett annat land och försvinner inte bara fysiskt men också psykiskt. Men min kärlek för er är starkare än någonsin och min saknad blandas med självhat eftersom jag vet hur lätt det är att även visa det istället för att bara känna det. Men jag har varit ur fokus ett tag, hoppas att ni förstår.
I lördags när jag flög hit från Sverige hade jag en jätteintensiv nära döden-situation på G. Det var så himla mycket turbulens och under en sådan lång tid att jag var SÄKER på att vi skulle krascha. Helt hundra. Så jag försökte hitta en passande låt till min iPod att dö till men misslyckades. Antar att det är en bra grej dock; att inte kunna tänka sig ett bakgrundsspår att avlida till.

Jag har, på tal om det, hittat två nya fantastiska band som jag vill dela med mig av; The Head and The Heart och Father John Misty.

Och nu vill jag sova.

Min syster fyllde förresten 24 i dag. TJUGOFYRA. Herregud vart har tiden tagit vägen? Du är ändå min lilla bebisstjärnsyster.
Och på den här bilden har jag på mig en vit, stickad poncho och ett dött uttryck. Den ultimata kombinationen.

Godnatt.

Egoboost.

Jag har ett grovt synfel men du ser väldigt trevlig ut.
Varför anställde vi dig? Skojar bara. Not.
Du är en munk (förkl: söt och ihålig).
Ingenting du säger eller gör har logik.
Det känns som att jag redan känner dig eftersom du är så konstig (obs! en KUND sa detta...)
Är du full?
Är du hög?
Är du amerikansk? 
Din lunch (spaghettiringar i tomatsås) är till för antingen barn eller sådana som campar ofta. Campar du ofta?
Har du glömt hur man svarar i en telefon?
Festliga skor (hade jodhpurs på mig när vi var ute på en bar; vakten noterade det.)
Gud vilken konstig bok! Den är som du, fast en bok!

Och detta är bara några av de stärkande citaten jag har fått höra i olika sammanhang de senaste par veckorna. Ska försöka välja ut ett varje dag och upprepa framför spegeln tills det liksom fastnar. I am on fire!
Nej men allvarligt talat, i stort sett allt detta var sagt med glimten i folks ögon och mitt bästa i åtanke. Dessutom så har jag kommit fram till att jag hellre lämnar avtryck av den jag verkligen är än att stå tyst och önska att folk skulle försöka lista ut det själva.

Just nu håller jag på och tittar på filmen Buried och tycker att den är väldigt passande då min frihet står lite på spel för tillfället. Ja, det känns fan som att jag ligger begravd i en jävla trälåda någonstans. Eller som att jag har ett område att springa fritt i (och att vika tröjor och diskutera jeanskvalitet med kunder i) men om jag någon gång försöker gå utom det områdets gränser (utöver när jag ska köpa kaffe) så har jag plötsligt på mig en fotboja som avlöser ett alarm. Det alarmet avlöser därefter en dödlig elstöt som utstrålar inom mig och bränner upp alla mina inälvor och friterar min kropp till små osymmetriska kolklumpar som faller ner på golvet efter ett tag. Typ.

Godnatt.

Pretty Much Dead Already

Kom nyss hem från jobbet. Är för trött för hela meningar.
Nej det är jag väl inte men är verkligen jättetrött efter att ha spenderat sju timmar av lagerräkning på jobbet. Min st. Patrick's Day var alltså inte så festlig men jag antar att det inte gör så mycket eftersom jag inte är irländsk. Fast hur festlig var den egentligen förra året då jag satt på ett hostel och spelade ölspel med mina hostelpolare hela dagen? Mycket har verkligen ändrats på ett år.
Dessutom så var jag ute med tjejorna i går för att ta igen alla kvällar då jag inte har orkat haka på dem på sistone. Vi började med att möta upp mina arbetskamrater på ett ställe för att sedan möta upp Rebeckas arbetskamrat på ett annat ställe och till sist så åt vi mat på ett tredje ställe klockan två på natten. Det var en libanesisk restaurang som är öppen 24/7 och som kan sina falaflar enligt mig.
Eftersom det snart är midnatt så ska jag avsluta min skål med flingor och krypa ner i sängen snarast möjligt. I morgon ska jag inte göra så mycket mer än att jobba och titta på the Walking Dead och Girls. Två av de absolut bästa serierna just nu. Fy tusan alltså.

Dessutom har jag bokat en biljett hem till påsk! Det var alltför längesedan nu och jag kan fan knappt vänta.

Godnatt!

Inte galet långt ifrån hur jag känner att jag känner mig just nu.

PELLE!

Min familj har skaffat en till valp; Pelle. Jag har skypeat med honom ett par gånger och mitt hjärta blöder för att jag inte har fått träffa honom än. Men snart ska jag fan ta mig hem och vara omringad av djur och familj och vila.
PELLE, SNART SES VI!

Den klaraste bilden jag kunde få med min briljanta dator. Herregud, jag dör av dessa små grodbarn.

Liv i Färg.

Vädret är konstigt i dag och varvar mellan blå och grå himmel. Jag gav mig upp på taket förut med hoppet om ett par foton men kom tillbaka lyckolös och irriterad. Min kamera minns inte hur man tar kort och solen minns inte hur man skiner i mer än två minuter.

Det är onsdag och jag är ledig. Därför ska jag inte göra så mycket mer än att gå på gymmet, äta, skriva och umgås med mina roomies.

Annars jobbar jag på som vanligt, dör lite smått varje gång men trivs, och försöker finna tid till annat på sidan om. Det är dock svårt att hinna med annat och det är svårt att finna inspiration nuförtiden; det finns liksom inte rum för framtidsplaner längre. Dessutom hamnade jag i en livskris för ett tag sedan och den ser inte ut att ge sig av på ett bra tag. Vad fan ska jag göra med mitt liv? Det är förresten en retorisk fråga för den som läser detta och enbart för mig själv att besvara. Men seriöst, vad fan ska man göra med sitt liv? 

Okej, jag är tjugoett och inte ettusenett men jag är inte heller elva. När jag faktiskt var elva så var jag övertygad om att jag skulle ha my shit together vid denna ålder. Om jag fick åka tillbaka i tiden och besöka mitt elvaåriga Jag så skulle den ungen bli förskräckt av att jag till och med är mer förvirrad nu än då. Den skulle säga något i stil med; men, du lovade ju!!!!  Jag skulle svara något i stil med: ja men nu är det så att livet händer och du har ingen jävla aning om hur svårt det är att förstå. Ungjävel. Och vad fan har du på dig?

Den värsta frågan jag kan få är: så vad vill du göra med ditt liv? Jag fick den frågan i går av en arbetskamrat och blev ärligt talat så chockad att jag slog i min hand i ett glasbord. Alltså jag slog verkligen in den i bordsskivan, jättehårt, direkt efter att hon hade ställt frågan. Har numera en bula på handleden. Hon tittade bara på mig och förväntade sig fortfarande ett svar. Jag svarade "öhh jag vet faktiskt inte, något kreativt kanske?" Ursäkta, va? Jaha Isabella, så du vill alltså inte jobba med något tråkigt och enformigt? Nu är det ju du som är kreativ! 

Nej, jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till och jag vet inte heller hur jag kunde få detta inlägg så omfattande bara genom att fortsätta att skriva det. Allt jag vet är att allt som har hänt mig tidigare har format mig. Med "forma" menar jag nog att förvirra och förstöra för men även att bebygga och stärka jättemycket. Jag bor med mina kompisar i en lägenhet i London, jobbar i en klädaffär och har mina rötter i en småstad i Sverige. Och jag har ingen aning om hur hälften av det här kommer att se ut om ett år. Mitt liv kommer verkligen inte se exakt likadant ut om ens en månad. Om en vecka kan tio detaljer ha ändrats, fem intryck ha utvecklats och ett livsavgörande beslut ha hänt. Det är det som är så himla läskigt men nödvändigt för alla att inse. Vi kan inte leta liv i rädslan av att inte hinna leva och vi kan inte låta sorg eller ilska förhindra glädje. Man ska inte behöva känna sig skyldig för att man känner sig inspirerad.

När jag skriver är det ofta något jag spottar ur mig och kan titta tillbaka på senare utan att minnas den känslan jag hade när jag skrev det. Men just nu känner jag såhär och är väldigt orolig att jag inte ska klara av min situation. Just denna onsdag känner jag så men om en vecka kommer jag förmodligen vara på en annan mental nivå. Blablablabla nu räcker det.

Här är förresten ett urval av briljanta låtar som förgyller min vardag på ett eller annat sätt. Vissa av dem får mig att inte ta del av en pinsam tystnad på tunnelbanan som resten av befolkningen, några motiverar mig på löpbandet när jag är redo att ge upp och falla ihop till en svettig klump och andra sjunger jag med till i badkaret. Utan musik hade jag varit känslolös och robotliknande och grå.

OneRepublic – Something I Need (helt underbar)

The Lumineers – Classy Girls

Coldplay – Life In Technicolor ii

Robin Stjernberg – You (ja, jag gillar en melodifestivallåt. stäm mig.)

Black Rebel Motorcycle Club – Hate The Taste

The Vaccines – Bad Mood (gymlåt som ständigt spelas på löpbandsradion när jag vill sparka ner alla hurtiga människor runtomkring mig)

Hejdå.

Självförsäkrad.

Ja, herrejävlar. 

Jag fick jobbet dagen efter intervjun och har jobbat nonstop sedan dess. Klädaffären AllSaints är min nya arbetsplats och jag trivs mer för varje dag. Alla där är jättesnälla och tålmodiga när jag gör fel och mina arbetsskor är sjukt obekväma men väldigt stylish. Det känns bra att gå upp varje morgon och att slita och förtjäna att få vila efteråt. Varje lunch går jag till ett café nedför gatan och äter apelsinsallad med granatäppelkärnor till dessert och läser. Och dricker både kaffe och cola för att inte ramla ihop innan dagen är slut. Sedan kommer jag hem till mina väninnor som också har saker att berätta om sina liv medan jag masserar mina stackars fötter.

Så det som fyller mina dagar är alltså jobb, jobb, jobb, att planera en eventuell spännande grej som kan hända i sommar, den genialiske Chuck Klostermans "Eating the Dinosaur", det fantastiska bandet The Lumineers alla jäkla låttexter, stöttande familjetelefonsamtal och att komma hem helt död varje kväll. På torsdag får jag äntligen vara ledig och då ska jag fan ligga i sängen mer än halva dagen. AMEN!

Här är min andra krönika för moviefarm förresten. http://moviefarm.co.uk/2013/03/05/the-perks-of-having-absolutely-no-clue/ 

Nu måste jag sova för jag kan seriöst inte hålla upp min överkropp längre.

Ciao!

Det borrar i mitt huvud.

Varför kan man inte bara vara som Jennifer Lawrence som är jättecharmig och som vinner en Oscar och som inte behöver jobba på ett vanligt jobb? Det verkar vara så himla mycket mindre magsårsframkallande än att vara en själv. I kväll har jag en andra intervju för samma företag som sist, denna gång med deras manager. Hoppas verkligen att det går bättre än den första intervjun för då kändes det mest som att jag babblade om massa konstiga grejer. Alltså verkligen babblade. När jag väl behövde svara något klokt som vad jag tyckte om deras vårkollektion så fick jag ur mig typ "öhh, kreativ och... inte som vad man har sett förut!" Nu när jag faktiskt har gått in och kollat på deras vårkollektion så kan jag konstatera att mitt svar kanske var lite diffust... Den är ju för fan i stort sett helsvart. 

Det har varit en hektiskt morgon. Okej, inte egentligen men jag var tvungen att gå upp vid halv tio eftersom en liten man skulle byta golv i vårt badrum. Vi ska be honom skruva åt badrumsskåpet, slå ner en spik i sovrumströskeln och titta på vårt dragiga fönster också. Här tar vi tjuren vid hornen! Annars ska jag inte göra så mycket mer innan intervjun utom att gå till gymmet och svettas ut all ångest. Ja kära planet; jag har börjat "gymma" som de kallar det. Helvetet fryses ned lite mer för varje dag som passerar.

Efter att mannen har slutat banka skiten ur vårt badrum så ska jag gå och köpa frukost och sedan ha ett maraton med någon bra serie i ett par timmar framåt.

Lite sjukt men väldigt fint.

Det känns mycket betryggande att veta att jag vill bli ett träd när jag dör. Med hjälpen av en så kallad bios-urna tänker jag bli en vis, gammal ek som folk gillar att sitta vid och läsa. De kommer gå till mig för tröst när de har bråkat med sin familj och rista in initialer för sig och sina kärlekar i min stam. Jag kommer vara lika uppskattat som tantträdet i Pocahontas. Okej, jag planerar inte att dö på länge men det här gav mig fan lite lugn. Jag är nämligen helt säker på att jag kommer råka vakna upp i kistan om jag blir begravd, vilket inte skulle fungera i och med min enorma cellskräck. 

Nu ska jag ut till tjejerna i köket och käka brunch bestående av knäckemackor.

http://bigthink.com/design-for-good/this-awesome-urn-will-turn-you-into-a-tree-after-you-die

rock stars have kidnapped my son.

Världens bästa film. 

Jag ligger och tittar på bootlegversionen med en halvtimmes extramaterial medan jag inhalerar min frukost. 

Snart måste jag dock börja transformera mig till någon slags respektabel person eftersom jag ska på arbetsintervju vid två. Så jävla vidrigt nervöst. I kväll kommer vår hyresvärd på inspektion av lägenheten och sedan ska vi på gratiskonsert. Det är allt jag har att berätta för tillfället!

GAAAH!

The Comeback!

Här har ni min första krönika (av förhoppningsvis många) för en ytterst fantastisk hemsida vid namn Moviefarm. Snälla ignorera deras logga där en ko med solglasögon florerar... De försöker ju bara vara originella.
Jag kommer skriva en krönika i veckan om allt går som planerat! Det är en liten grej men det är ju i alla fall en början.

Tack och adjö!

http://moviefarm.co.uk/2013/02/07/the-comeback/

Min och Londons Ettårsdag.

Vi har skrattat och gråtit, bråkat om oerhört mycket och kommit till sams med det snabbt efteråt. Du har bjudit ut mig så himla många gånger och gett mig en toppenkväll på stan. Jag har gett dig mycket av mina pengar och ännu mer av min kärlek. Du har presenterat mig för så många av dina vänner som nu har blivit mina också. Jag har fått se dina vackraste sidor och mörkaste platser och du har fått se mitt utseende förändras. Våra personligheter har också förändrats och vi har blivit både äldre och starkare. Du har världens bästa musiksmak och har delat med dig av så många låtar att jag inte kan räkna dem. Jag har inte alltid varit din trognaste partner men du har inte gett upp om mig. Du är så generös och jag vet att du älskar mig tillbaka. Om det inte vara något jag visste så skulle jag ha åkt hem till Flen för länge sedan.

London; jag vågar nog påstå att vi har det perfekta förhållandet. Låt oss hålla ihop i ännu ett år!

För exakt ett år sedan efter Nada Surf-spelningen på KOKO.
Jag var ensam och ny och oskriven men jag visste nog redan då vart jag hörde hemma.

Dessutom fyller min farfar år i dag! GRATTIS VÄRLDENS COOLASTE FARFAR! VATTUMANPOWER!

21! GAAAH!

Okej, min födelsedag var helt jäkla fantastisk. 

Jag och Mascha hade varit ute halva natten innan och druckit baileys och fått massa främlingar att sjunga för mig. Vi kom väl hem runt tretiden så det var en definitiv chock att bli väckt vid halv sju av mina wünderbara tjejor. Då fick jag presenter och frukost och tårta och mamma i Skype så jag kunde ju självklart inte hjälpa att gråta en skvätt. Resten av dagen hade jag en slags adrenalin i kroppen som vägrade att ge med sig så jag och en lite tröttare tysk sprang runt på stan och handlade födelsedagspresenter och käkade veggieburgare på eftermiddagen. I dag är jag inte lika adrenalinfylld kan jag säga. Men ja, kvällen inleddes med skypesamtal med mina fina farföräldrar följt av skypesamtal med mina fina hundar. Sedan hade tjejerna lagat mat till mig; quornfilé, potatisgratäng, sallad och vin och tårta med champagne till efterrätt. Vi fixade därefter till oss och florerade vidare till Soho där grabbarna väntade. En varsin tequilashot följt av timmar på en karaokebar där man hade ett eget rum och egen servitris under sin betalda tid. Världens bästa underhållning! Jag har fått se en video där jag sjunger "Sweet Caroline" såhär dagen efter... Min sångröst är seriöst helt jävla brutal men det är jag faktiskt okej med. Vi hann med en till bar efter det och avslutade sedan allt med varma mackor hemma i köket. 

Jag kände mig verkligen älskad och omhändertagen hela tiden och var så full av kärlek att jag hade kunnat kyssa en av alkisarna som säljer tidningar utanför tunnelbanan. Fick massa fina hälsningar online och telefonsvis också och jag ville ju bara dö av söthet varje gång. Dessutom hade jag på mig en blinkande brosch hela kvällen vilket liksom bara var jättecoolt. Åh vad jag aldrig kommer att tröttna på att fylla år, i alla fall inte tills jag fyller 27 (min nuvarande skräckålder).

TACK!

Dirty Water

Det är måndag och soligt och allt jag gör är att sitta vid min dator.
Insikt är det som konstant förvånar mig. Att jag har den, att den vill så väl och att jag faktiskt lyssnar till den. Jag har börjat inse att jag har börjat avsky mitt fulla jag. Hon som har så jäkla kul, är alltför generös och spelar på att vara levnadsglad. Delar med sig av för mycket historier och skämt och som inte vill lära känna människorna hon träffar. Jag har liksom min bas och min trygghet och jag orkar inte dela med mig av mig själv längre. Ibland känns det som att jag bestraffar andra genom att ge dem min uppmärksamhet. Ibland känns det som att jag har bipolära problem...
Men jag har börjat gilla mitt nyktra jag igen. Med nykter menar jag förståndig och inspirerad. Det är hon som ger sig ut i världen, är seriös och försöker bygga sin framtid. Hon som skriver, tänker och lyssnar extra mycket nuförtiden. Som saknar sin familj och längtar efter att få klappa på hundnosar. Hon vill hem ett tag, andas lantluft och köra bil.
Det får nog tyvärr vänta ett tag.

Min vecka ser relativt händelserik ut. I morgon anländer min vän Mascha i London och ska stanna över min födelsedag. Min födelsedag är på onsdag och jag vet verkligen inte vad jag ska göra av den, men så länge jag har bra människor runt mig så kommer allt att fungera. Jag kommer att bli publicerad (snart kommer en liten länk), handla födelsedagspresenter till mig själv och till min farfar som fyller 73 på fredag och förmodligen möta upp med ännu en själ jag inte har sett på ungefär ett år. Lite nervositet är alltid hälsosamt. Och på tal om hälsosamt så ska jag ta tag i mig själv nu. Om ens största problem för dagen har varit att ha tappat ner en morotsbit under sängen, är det dags att gå ut utanför dörren.
Det är alldeles för klyschigt att vara hopplös på en måndag.

Oh brother I have love for my mother
For good times, for music and my mates
Yeah I laugh, and live and I have love to give
But sometimes all you can do is hate 

Nosapor.

Saknar mina bästisar mer än någonsin!

Mina roomies är sjuka respektive bakis så jag har passat på att springa runt och söka jobb i innerstaden i dag. Hoppas fan att någon jäkel nappar snart för jag är så himla trött på mig själv. 

Annars har jag inte mycket att säga utom att vi har ätit tacos och att jag ska spendera resten av kvällen med att titta på serier så att jag slipper begrunda mitt liv.

De stora blev stora av det svåra.

Jag har så mycket att tänka på och så lite att kunna stå för. Det tryggaste jag brukade ha är numera det som gör mig förtvivlad men det är ingens fel; inte ens mitt. Nu har jag börjat famla mellan att känna mig betydelselös och att vilja bli starkare igen, för min egen skull. Det har ju blivit så nu, att jag kommer behöva åstadkomma mycket för att inte falla ihop och ge upp om allt. Jag måste utmana mig själv konstant för att undslippa det förflutna och fortsätta att aldrig ignorera mina idéer, hur konstiga de än är. Min livslust måste vara jäkligt hög för att jag inte ska sova bort de här ungdomsåren som folk gillar att prisa så mycket.

Nu låter det som att jag är deprimerad, vilket jag inte är. Jag är bara arg och oförstående och skeptisk och svår att vinna över. Men det är alltid samma metoder som får mig på fötter igen. Jag har mina vänner, betryggande samtal med min familj, min iPod och coca cola. Så trots att jag har lätt för att bryta ihop och vilja sluta kämpa så har jag lika lätt för att börja om på nytt igen.
Det är därför London passar mig så bra just vid den här tiden i mitt liv; för att varje dag här är återställande. Vi är OK!

We all have our faults, mine come in waves

¨

På sistone har jag sovit dåligt och vridit och vänt på hela mig. Det finns förmodligen två anledningar till detta problem: den första är att min sängkompis Maria har varit utomlands i helgen, vilket har betytt att jag har sovit själv i vårt rum. Det är sjukt hur beroende jag har blivit av att sova med andra och att verkligen vara nära andra hela tiden. Sjukt att inse för både mig själv och för de som känner mig bra. Jag har alltid varit en ensamvarg. Alltid. Dock har jag aldrig kunnat sova utan mina djur. Helst ville jag ha alla tre hos mig; Zacke, Tore och Napoleon, som fick mig att slingra ner mig hos dem varje gång. Att riktigt anpassa min sovställning efter hur de ville ligga utspridda i sängen. Vad trivialt allt blev nu. Med trivialt menar jag jätteointressant. 

Den andra anledningen till att jag inte sover bra är för att mitt hjärta har börjat rusa. Och till det problemet finns det två till anledningar. Den första är att jag dricker alldeles för mycket cola, alkohol och kaffe nuförtiden, rör på mig för lite och är för understimulerad. Den andra är att jag hoppas på så mycket nu, och främst en grej som jag verkligen, verkligen hoppas på. Men ett fel med mig är att jag oftast tar ut saker i förskott så det ska jag inte göra nu. Eller, det har jag väl redan gjort förmodligen. Aja, det är en liten grej i alla fall och jag har redan fått lite positiv respons. Och det har gjort mig driven på det sättet som jag var vid den här tiden förra året.

Annars har jag inte så mycket som inspirerar mig nuförtiden. Varje dag så bakar vi scones och dricker te här i lägenheten och det är mysigt. Har inget jobb än men är lika positiv som jag alltid har varit. Men har nervositet inför februari. Kan det vara för att jag blir asgammal då? Herrejävlar, 21 år gammal. En 21-årig, arbetslös, oinspirerad, halvsliten, slarvig, tillfälligt kärlekssjuk ensamvarg som kan varken gå i klackar eller förstå algebra. 

Nej, jag har fortfarande 13 dagar på mig att hinna bli fantastisk.

Helhet.

“I actually attack the concept of happiness. The idea that - I don’t mind people being happy - but the idea that everything we do is part of the pursuit of happiness seems to me a really dangerous idea and has led to a contemporary disease in Western society, which is fear of sadness. It’s a really odd thing that we’re now seeing people saying “write down 3 things that made you happy today before you go to sleep”, and “cheer up” and “happiness is our birthright” and so on. We’re kind of teaching our kids that happiness is the default position - it’s rubbish. Wholeness is what we ought to be striving for and part of that is sadness, disappointment, frustration, failure; all of those things which make us who we are. Happiness and victory and fulfillment are nice little things that also happen to us, but they don’t teach us much. Everyone says we grow through pain and then as soon as they experience pain they say “Quick! Move on! Cheer up!” I’d like just for a year to have a moratorium on the word “happiness” and to replace it with the word “wholeness”. Ask yourself “is this contributing to my wholeness?” and if you’re having a bad day, it is.” — Hugh Mackay

Ja, jag är fortfarande arbetslös och rastlös. Men ibland måste livet vara extremt statiskt (tråkigt) för att något spännande ska kunna hända om ett tag. 

"Herregud, nu känns det som att Flen är ett svart hål som bara vill sluka mig och att det finns alltför mycket att sakna där. Sover på soffan i natt (obs! inte för att jag är osams med min sängpartner utan för att hon har en väninna på besök som förtjänade att få sova i sängen) och vill nästan skaka av ångest.
Gillar varken att vara för tydlig eller otydlig på internet men fy i helvete, nu känns det som att jag håller på att kvävas. Vill undvika onödig nostalgi och oförberedd saknad. Ånger för allt som fanns där men som har slutat att finnas nu. 
Usch, det är så skadligt att vilja få tillbaka något som redan har varit och att försöka tvinga andra att bete sig likadant som tidigare. Att gå igenom ord eller möten eller historik. Faktumet att det faktiskt fanns något som kom undan. Eller faktumet att du själv kom undan. Helt stört hur mycket man oftast ångrar ånger."

Citattecknen finns där för att det känns som att jag citerade någon annan nyss. Det ser så himla töntigt ut och jag är inte en tönt. Men allt det där kommer från en rabiat töntjävel som sover på en soffa i natt. Som behöver ett jobb. Och att få se det här i mars.

Black Rebel Motorcycle Club – Salvation
Black Rebel Motorcycle Club – Beat The Devil's Tattoo
Black Rebel Motorcycle Club – Conscience Killer
Black Rebel Motorcycle Club – Shuffle Your Feet
Black Rebel Motorcycle Club – Weapon Of Choice
Black Rebel Motorcycle Club – Mercy

Jag tar det som ett tecken.

De senaste par dagarna har varit mysiga och lugna. I går gjorde jag inte så mycket mer än att gå på promenad, söka jobb, titta på roliga youtube-klipp på vår tv och äta middag på Revolution med både rumskompisar och tillfälliga inneboende. Mitt tappra försök att få äta feta pommes indränkta i ost med champinjoner totalsabbades när de berättade att svampen var slut. "Jag tar det som ett tecken från Jesus" sa jag och tog en sallad istället. Skräll. Och en jävla tur eftersom jag har svurit på att äta nyttigt ett tag, alltså verkligen lovat mig själv. Men ändå, vem har slut på svamp på en restaurang?

Jag har letat jobb hela dagen. Med att leta menar jag såklart att sitta vid datorn och komma på arbetsuppgifter som inte skulle få mig att somna på arbetsplatser (ex: marknadsundersökare för tandläkare). Till mitt försvar, om någon nu skulle anklaga mig för att vara en förlorare, så har jag faktiskt blivit en riktig hejare på att hitta jobbmöjligheter på olika företags hemsidor. Mina ögon har börjat fungera som en radar där "careers", "work with us" eller "job opportunities" ger ifrån sig ett aggressivt pip. Jag har även blivit inspirerad till att skriva en utförligare text där jag sammanfattar hur man överlever att flytta till London. Så fort jag har fått ett nytt jobb kommer jag att förklara hur man ska göra för att inte förbli arbetslös i denna underbara men energistjälande stad. Så fort jag har fått ett nytt jobb och har firat det ordentligt.

Man antingen älskar London eller tycker att här är stressigt och rörigt. Men om man väl har börjat älska staden så är den verkligen värd att kämpa för - även när man tror att man redan borde ha gett upp.

I kväll är vi oändliga.

Marias födelsedagsfirande var så himla lyckat och jag kan inte beskriva hur tacksam jag är för att de här människorna finns i London. 

Nu sitter vi och tar det extremt lugnt, tittar på Victoria's Secret-snyggingar på tv och försöker bestämma vilken slags fet mat vi ska hämta hem. Och funderar på en eventuell utgång i kväll igen.