Jag måste få förklara mig.

Jag vet inte riktigt när jag bestämde mig för att flytta till London. Jag vet att jag bestämde mig för att flytta när jag var runt 12 år, men att det var till Los Angeles, New York eller vilken amerikansk stad som helst som jag någon gång hade sett i en film.
I oktober förra året följde jag med min vän och hennes föräldrar till just London. Vi hade det så himla bra där; skrattade hela tiden, gav oss ut på äventyr och var med om störda saker som alltid kommer vara minnesvärda för mig. Trots att jag mest följde efter min vän och lät henne leda vägen genom de olika tunnelbanorna som mer såg ut som labyrinter för mig, kände jag att något klaffade.

När jag väl hade kommit hem till min kära lilla hemstad igen så försökte jag söka ännu ett par jobb genom smöriga email och fick precis lika lite respons som för de tidigare jobben jag hade sökt efter studenten. Dessutom hade jag börjat sväva ut rejält i mina jobbsökningar och jag tror bestämt att jag även hade börjat hitta på egna jobb för att jag var så desperat. "Assistent på ett bokförlag" var mitt senaste försök; en ytterst diffus position som "inte fanns tillgänglig för någon utan rätt utbildning" eller som förmodligen inte fanns till att börja med. Okej, jag hade kanske inte engagerat mig i alla jobbmöjligheter som jag borde ha kollat upp men när allt från krönikör till paketerare på ett klädlager inte blev, började mitt otålmodiga jag att se förbi mina tidigare idéer. Nu hade det gått snart fem månader sedan studenten och jag kände mig mer än värdelös.

Som sagt minns jag inte när jag bestämde mig för just London, England, men nu sitter jag i alla fall här; jämför priser på Ryan Air och klappar min hund för att jag redan saknar honom. Det finns så oerhört mycket tvivel kring mitt beslut, både från mig och mina nära och kära. Herrejisses, om jag skulle gå fram till en främling på ICA (inte för att det finns så många främlingar där egentligen) och berätta om mina planer så skulle även den tänka "Ja, oj vilken naiv liten flicka det här var då! Ha!" Men saken är den att jag förstår alla tvivel och jag tar till mig dem. Jag lyssnar på allas åsikter och rädslor till det yttersta. Jag bryr mig och blir rörd över att folk i sin tur bryr sig om mig. Däremot måste jag göra något med mitt liv nu, innan 2012 rinner iväg ifrån mig; domedag eller inte. Om det betyder att jag måste slänga mig ut för ett stup med huvudet före och en grymt taskig landningsplats så låt gå. Jag har inte ett jobb och jag har inte ett hem i det där livet än men det är ju det jag ska försöka ordna för mig själv nu.

Egentligen ogillar jag konceptet med att just jag ska ha en blogg då jag ogärna delar med mig av mitt liv alltför mycket, men vafan; jag måste ju låta mina personer veta antingen hur grovt jag kommer misslyckas eller hur triumferande mina beslut kommer visa sig ha varit om ett tag. Jag är nog rätt känd för att vara naiv och lite för positiv men jag antar att det tillhör min natur som gillar att underhålla andra. Det kommer vara jävligt pinsamt om jag kommer hem igen med svansen mellan benen och ett klent sparkonto men jag kommer skämmas så oerhört mycket mer om jag inte ens försöker.