Läs inte mellan raderna och tro att jag är olycklig, för så är det verkligen inte. London har gett mitt liv skönhet på ett annat sätt än vad jag är van vid. Jag känner bara en slags tristess eftersom ett av elementen som hade börjat förgylla min vardag om än bara för en sekund nu har börjat tynat bort. För här sitter jag i mitt rum och dämpar min rumskompis halvdana gitarrspelande med Pete Dohertys fantastiskt hesa stämma istället. Usch, vad jag hatar att berätta om mina idiotiska tankar. Egentligen vill jag bara lägga in en bild på en artist och citera en låttext under eftersom de har mycket mer att berätta än vad jag har. Det ska jag göra nästa gång jag vill uttrycka mig för det här blev ju bara en massa idioti. Idiot. Vilket konstigt ord det blir när man säger det flera gånger högt för sig själv.
Aja, det som inte gör mig ett dugg ledsen eller fundersam är tanken på att jag kommer få fortsätta spendera vackra men regniga dagar här i London omgiven av nya vänskaper och händelser. Och att jag sedan får komma hem och träffa familj, hundar och tidslösa vänskaper i min trygga småstad. Och att det som verkar jobbigt nu kommer visa sig vara en oerhörd småsak om bara ett tag. Bara jag själv tillåter det att vara så.
fck forever. Vilket kortfattat och rättframt budskap och vilken video.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar