Tillbaka på Elmfield Road.

Allt känns bättre nu, precis som jag förmodligen anade att det skulle göra hela tiden. Hela min söndag gick åt till att deppa och ha ångest över att åka tillbaka till London. Grät sönder kinderna när jag sa hejdå till hundarna och vinkade hejdå till Norrtorp, ville springa efter mamma och pappas bil på Skavsta; kunde inte minnas lyckan jag känner här i England.

Men ja, nu sitter jag här på Starbucks (av alla ställen) med Maria och en halvdrucken kaffekopp som jag ska spara hela eftermiddagen så att de inte kan fösa bort mig. Lyssna här; jag glömde min mobil i Sverige och vi har inget internet här i huset. Så nu får jag suga livet ur denna kaffejättes trådlösa internet tills saker har blivit fixade. Typiskt mig. Min snälla mor ska dock posta mobilen i dag så jag hoppas allt att den når mig snarast och att brevbäraren inte använder upp mina internationella gratisminuter innan dess...

Jag och tjejerna har mejlat några av kunderna som hade gett oss visitkort nu. Håller tummarna att någon ska vara intresserad av våra skarpa sinnen och kanske ber om vidare kontakt eller erbjuder eventuella jobbmöten. Annars får jag börja leta på annat håll, värre än så är det nog inte.

Familj och vänner, jag saknar och älskar er! Men jag har det bra här, är aldrig ensam och som Peter Jöback sjunger så vackert; jag kommer hem igen till jul.