Egoboost.

Jag har ett grovt synfel men du ser väldigt trevlig ut.
Varför anställde vi dig? Skojar bara. Not.
Du är en munk (förkl: söt och ihålig).
Ingenting du säger eller gör har logik.
Det känns som att jag redan känner dig eftersom du är så konstig (obs! en KUND sa detta...)
Är du full?
Är du hög?
Är du amerikansk? 
Din lunch (spaghettiringar i tomatsås) är till för antingen barn eller sådana som campar ofta. Campar du ofta?
Har du glömt hur man svarar i en telefon?
Festliga skor (hade jodhpurs på mig när vi var ute på en bar; vakten noterade det.)
Gud vilken konstig bok! Den är som du, fast en bok!

Och detta är bara några av de stärkande citaten jag har fått höra i olika sammanhang de senaste par veckorna. Ska försöka välja ut ett varje dag och upprepa framför spegeln tills det liksom fastnar. I am on fire!
Nej men allvarligt talat, i stort sett allt detta var sagt med glimten i folks ögon och mitt bästa i åtanke. Dessutom så har jag kommit fram till att jag hellre lämnar avtryck av den jag verkligen är än att stå tyst och önska att folk skulle försöka lista ut det själva.

Just nu håller jag på och tittar på filmen Buried och tycker att den är väldigt passande då min frihet står lite på spel för tillfället. Ja, det känns fan som att jag ligger begravd i en jävla trälåda någonstans. Eller som att jag har ett område att springa fritt i (och att vika tröjor och diskutera jeanskvalitet med kunder i) men om jag någon gång försöker gå utom det områdets gränser (utöver när jag ska köpa kaffe) så har jag plötsligt på mig en fotboja som avlöser ett alarm. Det alarmet avlöser därefter en dödlig elstöt som utstrålar inom mig och bränner upp alla mina inälvor och friterar min kropp till små osymmetriska kolklumpar som faller ner på golvet efter ett tag. Typ.

Godnatt.