"Jack Dawson står på balkongen!"

Vilka par dagar det har varit!

Min fruga Maria har kommit tillbaka från Spanien, brun och fräsch som fan. Jag har fått träffa Ellen igen och skrattat ihjäl mig som vanligt. Det hade gått fyra månader sedan vi sist sågs vilket är ett rekord. Inte okej... Hon, Anna och Saga är här över helgen och fan vad kul vi hade det i går. Jag mötte upp med dem på eftermiddagen för lunch på Café Rouge och sedan på kvällen för utgång i Camden. Jag fick äntligen gå på KOKO igen för första gången på typ två år. Igen; inte okej. Väl där inne stötte jag på gamla ansikten vilket alltid är trevligt och lite småsjukt eftersom man inser hur liten London kan vara.
Det blev en liten promenad och nattbuss hem utan iPod, vilket typ var det värsta jag har varit med om. Serbisk techno från killen bredvid och fulla fransmän fick förgylla mina öron istället. Men det var mysigt ändå eftersom jag älskar att åka igenom staden och särskilt på natten. Jag kom väl hem runt halv fem på morgonen och slocknade tryggt i sängen efter att ha väckt hela lägenheten och torkat av mig mitt ansikte. Ja, gårdagen var precis var jag behövde.

I dag vet jag inte vad som väntar. Just nu ligger jag och väller ut mig i sängen efter en timmes matshoppande och väntar på att inte känna mig så mör och likgiltig. Det är rätt fint väder ute och jag känner mig glad. Jag har även hittat både nya och gamla album att spela sönder vilket alltid är ett trevligt tidsfördriv.
Nästa vecka ska jag förresten göra något som förmodligen är det mest spännande och nervpirrande jag har gjort på ett bra tag. Jag känner mig komplett jävla skräckslagen och det är nog därför jag är på så gott humör. Man behöver komplett jävla skräck för att känna att man lever.