Okej, det här är något som jag har velat delat med mig av i ett bra tag nu. Jag tänker berätta hur jag gick tillväga för att kunna flytta till London. Då var jag tjugo år gammal och hade verkligen inte en aning om vad jag ville göra med mitt liv. Jag vet inte om det är så intressant för andra att läsa men jag har fått ett par förfrågningar kring hur jag gjorde och hur man klarar sig, etc. Så jag ska försöka förklara hur jag tog mig an de två största utmaningarna: jobb och boende. Det har varit både en dröm och ett jävla helvete på samma gång och jag har aldrig varit med om så intensiva känslor som under de här åren. Alla som befinner sig i början av tjugoårsåldern känner sig förmodligen förvirrade och känslomässigt instabila men jag kan erkänna att den här staden har sopat golvet med mig. Det är därför jag älskar den så himla mycket.
Jag tänker dela in min tid i London i flera delar eftersom det blir för långdraget (astråkigt) annars. Alla delar är fyllda med kaos, svårigheter, saknad, vänner och glädje.
Del Ett - Min början. Jag bodde på ett hostel, hade två halvtidsjobb och försökte lära mig både om hur staden fungerade och hur mycket jag faktiskt orkade med. Det var mycket släpande hit och dit, lost in translation deluxe, pinsamma ögonblick och ett introducerande till britters pubkultur. Ja, jag minns mycket öl från denna tid.
Jag flög hit i februari och hade bokat ett rum på hostlet i endast fyra dagar. Jag trodde seriöst att jag skulle kunna hitta ett boende inom den tidsmarginalen men det gjorde jag verkligen inte. Så efter att ha gått på en misslyckad husvisning och ha struntat i en annan bestämde jag mig för att boka fler nätter i mitt rum. Killarna som jobbade i receptionen (som sedan blev mina goda vänner) berättade att man kunde jobba på hostlet och få bo där gratis under den tiden och eftersom jag var lite full och desperat den natten så svarade jag "I'll take it!" Dagen efter fick jag träffa min nya chef Pat som för tillfället hade en grön mohawk och som gjorde ett surftecken istället för att skaka hand med mig. Bästa chefen någonsin.
Att bo på ett hostel var enormt ofräscht, olikt de kraven jag hade haft hittills och oerhört intensivt. Man hade aldrig ett privatliv, ingen egentid - och det var precis vad jag alltid hade behövt under hela mitt liv. Men det jag fick lära mig var att släppa alla principer och inse vad jag var tvungen att prioritera för att faktiskt kunna börja mitt liv i London. Visst var det en konstig sits jag hade satt mig i men det var också en av de roligaste perioderna jag kommer att ha i mitt liv. Man umgicks både med personalen och med gästerna och varje torsdag samlades alla i köket och spelade beer pong. Jag fick min egna lilla rasblandade familj och blev känd som "hon med det vilda håret". Människorna jag lärde känna där fick mig att stanna i flera månader trots att jag inte hade planerat det alls. De var mina första vänner i staden och jag har fortfarande kontakt med några av dem trots att i stort sett alla har flyttat ifrån landet.
Jag jobbade som städerska, först endast obetalt på helgerna men sedan började jag som veckodagsstädare och fick en lön. Gratis boende, faktumet att mina matlagnings-intresserade kompisar ofta lagade mat till mig och min halvdana lön gjorde att jag överlevde de första par månaderna. Oftast behövde jag bara bädda sängar men fick ibland även städa toaletter vilket INTE var min cup of tea. Men som sagt; jag fick släppa alla mina principer och helt enkelt bita i det sura äpplet. Det var dags att växa upp och inte vara så jävla bortskämd längre. Jag blev imponerad av mig själv och det kändes bra trots att jag oftast ville spy och gick runt i ett litet hårband och svettades mellan alla sex våningar. Jag fick BÄRA väldigt mycket; dammsugare, tunga jävla lakan och faktumet att jag alltid bar klumpiga dr. Martens hjälpte inte situationen.
Efter ett tag började jag dock tröttna på min livssituation. Att bo på ett hostel och jobba som städerska var ju inte alls vad jag hade tänkt mig när jag hade bestämt mig för att flytta till coola London. Jag jämförde med vad jag hade läst i bloggar och filmer jag hade sett och allt fick mig att tänka "vad fan håller jag på med?"
Så jag började titta runt. Vid det här laget hade jag även börjat jobba på Småland Coffee som barista med två andra svenska tjejer. Jag fick det jobbet genom en kompis' kompis från min grannstad i Sverige som jag hade träffat när jag var ute med dem under min första vecka i London. (Shoutout till Sanna, Hanna och Agnes!)
Jag hade pratat ihop mig angående boende med min dåvarande närmsta Londonkompis Mark och två till. De var "säsongsgäster" på hostlet, vilket betydde att de bodde där i långa perioder för ett lägre pris än vanliga resenärer. Vi letade lägenhet men eftersom alla var nya i staden så var det mycket förvirrande. Allt verkade för dyrt eller för omöjligt för fyra personer och vi gav upp efter ett tag av halvhjärtat letande. Såhär i efterhand så undrar jag om någon av oss verkligen ville det? Jag är väldigt glad att det aldrig blev av eftersom jag fick ett helt nytt liv kort efter.
Så började jag tillslut lära känna mina två arbetskamrater på Småland. Det var väldigt skönt att kunna varva mitt "internationella" liv på hostlet med att umgås med svenskar på sidan om. Både tjejerna som jag kände lite sedan innan och mina nya svenska kontakter var nödvändiga eftersom de verkligen förstod min situation. Så det tror jag är viktigt när man flyttar utomlands - att man inte glömmer vart man kommer ifrån eller vad man är van vid då man verkligen måste ändra på hur man har levt hittills. Både kulturen och livskvaliteten i London är annorlunda från Sverige, utan tvekan! Därför är det bra om man har någon med liknande erfarenheter att prata med. Jag pratar flytande engelska men det finns jättemånga termer, koncept och vanesaker här som jag aldrig hade kunnat förstå utan att ha fått det förklarat för mig av någon annan svensk.
De här tjejerna visade sig också bli hur viktiga som helst för resten av min tid här. Det tar jag dock i nästa del för nu har jag skrivit en halv roman kring väldigt lite här...
Men ja, om man flyttar hit utan att ha några kontakter eller en jättestabil ekonomi så rekommenderar jag verkligen att man först tar in på ett hostel. Det kan kännas lite konstigt och ofräscht som sagt men det är en rolig livsstil att ha under ett kort tag. Ungdomshostel har faktiskt sköna människor som är öppna för att både umgås med en och hjälpa till med vad de kan. Och man kan träna upp både sin engelska och sin förmåga att faktiskt lära känna nya människor; något jag knappt hade gjort sedan tvåan i gymnasiet!
Man behöver ju verkligen inte börja jobba där och och bo där som jag gjorde, men det är ett väldigt lämpligt sätt att börja på egentligen. Dessutom så måste man inte jobba som städerska; receptionist finns också. Jag tog bara det första, bästa jag kunde få eftersom jag inte kunde hitta ett hem inom min tighta tidsmarginal. Annars antar jag att en så kallad "flatshare" är vad som gäller; alltså ett hus eller en lägenhet där det redan bor människor och där man får hyra ett rum. Då slipper man onödiga avgifter, delar räkningar med dem och skär ner på allt krångel som faktiskt uppstår när man är en utländsk person i ett nytt land. Konceptet med en flatshare är simpelt; man kan ofta flytta in
jättesnabbt om allt klaffar och även ibland samma dag som man har
varit på visningen. Ofta hittar man bra annonser på "Gumtree" (men akta
er för folk som försöker lura en; titta alltid lite extra detaljerat på
annonserna och kräv bilder) och folk behöver ofta en rumskompis väldigt
snabbt. Att flytta hit och förvänta sig att kunna bo helt själv är nog tyvärr out of the fucking question så länge man inte är mångmiljonär... Jag överdriver inte ens... Så man får nog vänja sig vid tanken av att leva i ett kollektiv à la "Vänner" när man bor i London. Men det har jag faktiskt inget emot. Nu när jag har bott här ett tag och hittat de människorna jag vill bo med så har jag fått en trygghet och möjlighet till att leta lägenhet på "riktigt". Det vill säga att gå igenom en mäklarfirma, ta sig till husvisningar, ställa lite krav, betala depositioner och skriva under kontrakt. Det är jobbigt och fullt av utmaningar men väldigt värt det i slutändan.
Vänta för del två! Ciao amigos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar