Just nu sitter jag här i köket, omringad män som spelar datorspel* och känner mig manad till att skriva något. Det har hänt en del sedan sist. Numera har jag två betalande jobb, varit på hembesök i finaste Sverige, börjat få förfärliga ryggsmärtor efter slitjobb som bäddare, en envis jäkla förkylning som vägrar dö ut, skapat många nya vänner, hemlängtan, snabbt skiftande behov av både ensamhet och sällskap, velat fram och tillbaka och funderat mycket.
Det är jobbigt för här borta känns allt självklart en dag och oklart en annan dag. Veckan efter att jag hade varit hemma och hämtat mer grejer blev jag lite deppig ett tag. Jag ville knappt gå upp ur sängen eller vara omringad av folk hela tiden. När jag skulle jobba helgen som kom, fick jag nästan nästan ett nervöst sammanbrott. Så kunde jag kanske känna i Sverige med ibland; panikkänslor, men det kändes mycket mer okej att känna så hemma hos sina föräldrar. Här finns det såklart också folk som kan trösta och stötta en men i slutändan måste man reda ut allt själv. Efter ett långt telefonsamtal med min visa syster, söta mamma och fina vän hamnade jag dock i ett bättre tankesystem och tog mig helt enkelt i kragen. Detta var alltså bara för ungefär en vecka sedan men eftersom tiden går både snabbt och långsamt här, gör det mig berättigad till att gå igenom mycket och känna mycket under en kort period. Det är som en fem minuter lång oddysé ungefär.
Jag har även gått ut och roat mig en del med både Agnes och Hanna i Brick Lane och mina hostelvänner i Queensway och Camden. Min handled pryds av stämplar från olika pubar och klubbar så ofta att de inte alltid hinner tyna bort innan nästa kommer. Min handled är inte monogam längre... Den bör låsas in i ett jättehögt torn så att den inte ger sig ut på alltför många hyss. Så kanske den har ett jäkligt långt hår som den ska släppa ned så att drömprinsen kan klättra upp i tornet och rädda den. Men då skulle den bara gå ut och dricka Vodka Lemon igen. Nej, både jag och min handled sköter oss faktiskt här borta i England. Förmodligen mer än vad vi någonsin gjorde i Flen. Och i Flen var vi förmodligen jättetråkiga så gissa hur lugna vi är här.
Min jobbfront har som sagt fått en ny front. Jag jobbar numera som veckodagsstädare och får alltså både lön och gratis hyra här på Astor Quest. Bra villkor men ändå nödvändiga med tanke på hur många madrasser jag måste lyfta varje gång jag städar. Min rygg är som en torr skorpa nuförtiden. Jag fick även ett jobb på Småland Coffee nyss; ett jättemysigt ställe som är en slags svensk-take-away-coffee-shop-grej. Jättemysigt ju! Ska dit imorgon på en slags introduktion, aka lära mig hur den där skrämmande kaffemaskinen fungerar, och sedan är det bara att köra på.
För att avsluta min text med något som inte är konkret fakta utan emotionell substans så bör jag berätta att jag verkligen inte kan tänka mig hur mitt liv kommer se ut här. Min provisoriska framtidsplan är att stanna här på hostlet till i slutet av maj då mitt jobbkontrakt kommer gå ut, åka hem till Sverige i ett par sommarmånader och återvända hit i höst igen, utan varken jobb eller lägenhet. Tillbaka på ruta ett. Men en del av mig biter tag i min logik, ifrågasätter min förmåga och ger min säkerhet en käftsmäll. Det finns så himla mycket att ha i åtanke när man håller på att växa upp. Åh, varför är jag inte elva längre? Nu ska jag lägga mig och titta på Sex and the City, dricka äppeljuice och stänga av min ytterst hårt arbetande hjärna. Men först måste jag nog sitta här i köket och socialisera mig ett tag till. Jag kommer bli så himla överdrivet trevlig av att bo i ett kollektiv att min onda geni-gen kommer tyna bort. Godnatt kära läsare. Även ni från Ryssland. Vilka tusan är ni och hur bra kan mina inlägg bli i Google Translate egentligen?
*Männen har kommit på min bloggaddress och sitter och läser den precis bredvid mig vilket är väldigt pinsamt. Så jag kan inte skriva något om dem, tyvärr. Utom att de inte är bra på att spela datorspel. Ni måste försvara era baser bättre istället för att bara fokusera på attack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar