I feel just like a child.

På sistone har jag varit glad, umgåtts med många olika vänner och haft både roliga vardagar och helger. Ända sedan jag kom tillbaka hit från en fin påskhelg i Sverige så har en del ändrats. Jag är numera en gäst på hostlet, inte personal. Jag får inte längre bo gratis, ha min juice i personalkylen eller borsta tänderna i personalbadrummet. Men den sista regeln struntar jag tack gode Gud i och det gör alla andra också. Offentlig toalett? Aldrig. Mark och jag letar lägenhet som ett par vildar, lika vilt alltså, men det ger väl inte så jättemycket resultat. Vi hittade ett par tresovrumslägenheter till mycket bra pris men de hann bli tagna över helgen... Fan, tänk de som går i kyrkan på söndagar. Ska de behöva bli hemlösa bara för att en oreligiös jävel då hinner tränga sig före? Var det verkligen så du ville ha det, Fader?
Jag har börjat jobba heltid på Småland och trivs väldigt bra. Där skrattar vi förklädena av oss, dricker överflöd med kaffe och äter överflöd av mackor varje dag. Och går på After Works där vi stöter ihop med kunder då de dricker annat än kaffe, vilket är ytterst intressant att få uppleva. Jag har även blivit lite av en frekvent alkoholfantast den senaste tiden. Då nära och kära och bekanta och främmande tipsar om bra pubar, bjuder på rundor, insisterar, är det klart man tackar och tar emot. Det gör inte saken värre när jag har ett hemligt förhållande med en av Camden Barfly's bartenders heller. Med "hemligt" menar jag då "icke befintligt". Jag tänker dock fortsätta låtsas att vi är gifta och att hans vodka lemonades egentligen är kärleksgåvor till mig, trots hans kinateckenstatuering på halsen.

Jag tänker även fortsätta med ett osammanhängande spår i hela inlägget känner jag, för det är så jag är just nu. Osammanhängande.

Häromdagen, i söndags för att vara exakt, vaknade jag upp med ett ryck. Inte ett fysiskt ryck; ett mentalt. Jag insåg att jag inte ville se ut som en luffare längre. Det är inte så att jag har något emot luffare, tvärtom faktiskt. De är nog rätt mysiga och måste vara trevliga promenadpartners. Men jag vill inte se ut som en då de oftast inte har tillgång till varken en dusch eller en garderob under en längre tidsperiod. Så jag skrapade ihop mina sista  mynt (hela min veckolön) och lunkade ner till köpcentrumens köpcentrum och Queensway's stolthet: Whiteleys. Jag kan nog nästan svära på att drottningen shoppar där. Hursomhelst så tog jag mig in på H&M, stannade där ett bra tag och lämnade det med en tom plånbok, ett leende och en ångest som heter duga. Men en köpångest är egentligen en helt okej ångest eftersom man får klä på sig den efter att den har uppstått. Man går alltså runt iklädd sin ångest och får förmodligen en och annan komplimang för den. "Hey, snygg tröja. Jaha, den får dig att vilja kaskadspy om du tänker på hur onödig den är? Äsch, bomull klär dig!"

Okej, vad mer kan jag nämna? Vad har jag gjort idag? Jag åkte till jobbet, väldigt fridfull och iklädd mitt nya linne, vilket självklart gjorde mig lycklig. (Se förra paragrafen) Arbetsdagen gick, sakta men säkert. Det var förmodligen en halvtimme kvar när jag äntligen började känna ett ryck i ögat, en kliande arm och strålande bröstsmärtor. Nej, jag höll inte på att få hjärtbesvär; jag insåg att Jack White var i London och att jag också var det men inte på samma ställe. Jag har länge vetat att han skulle komma hit och ha ett par spelningar inför sin nya singelskiva. Jag visste det. I flera dagar hade jag försökt få en jävla biljett till en av dessa spelningar men självklart var de slutsålda. Det är Jack vi snackar här. Så som den naiva, halvdiskreta groupien jag är, bestämde jag mig för att åka till konserthuset och hoppas på det bästa. Fick jag en biljett? Nej. Fick jag en hasselnötsbiscotti och "Our House" av Madness spelad i bakgrunden på Starbucks till middag? Ja. Så det var ju i stort sett samma sak.

Nej, nu sitter jag här i loungen med ett gäng snart 30-åriga, halvsovande gäster som råkar arbeta som lärare och känner att det är dags att sova jag med. Helsova. De är förvisso väldigt goda vänner till mig alla tre; vi drack färgglada drinkar på en pub i Covent Garden hela natten igår, men jag har faktiskt behov. Jag är ju inte så jäkla gammal än. Dessutom kom min blivande housmate nyss in och berättade alldeles för konstig info för mig. Ibland tror jag att han glömmer att jag inte är en 16-årig kille.