Jag har börjat driva iväg.

Det är söndag och jag har nyss avslutat en sovsession i tv-rummet. Att gå från att vara så full av energi som jag var för en månad sedan till detta är ju rätt sorgligt och förjävligt faktiskt. Jag har bara haft två jobb i två veckor nu men det är ändå ett jobb för mycket. Jag klarar inte av städjobbet längre. Vi har fått nya managers på hostlet och många av mina vänner, både personal och gäster, har lämnat Astor Quest. Det känns inte likadant längre och utan att låta alltför flummig så måste jag erkänna att vibbarna verkligen inte är desamma. Vi spelade inte ens beerpong förra torsdagen! Jag har börjat lämna detta ställe mentalt och letar nu lägenhet med min polare så att jag även kan lämna det fysiskt. Vi vill inte bo kvar här längre. Han vill inte bo på ett hostel längre och jag vill inte jobba på ett. Så det är dags att avsluta detta kapitel, som har pågått i snart två månader, och påbörja ett nytt. Det gäller bara att hitta en lägenhet först, vilket inte är en del av en kaka så att säga... När vi väl har flyttat ut kommer jag jobba heltid på Småland Coffee, och det kommer förmodligen bli jättebra eftersom jag verkligen trivs med det jobbet nu. Jag kommer förhoppningsvis ha ett eget rum i en lägenhet och på så sätt återfå den känsla av integritet som jag alltid har begärt i hela mitt liv. Att ha bott på hostlet har varit en fantastiskt bra upplevelse och jag har lärt känna många människor under en kort tid. Jag har också lärt känna mig själv och har slutat vara rädd för att vara orädd. Det som tidigare har utmanat mig har nu blivit min drivkraft och det som väntar verkar såklart läskigt men samtidigt inte omöjligt att ta sig förbi. Jag har blivit en vandrande klyscha. Lika klyschig som faktumet att min skottske framtida rumskompis faktiskt spelar säckpipa ibland. 


Jag vet inte riktigt vad mer som är värt att nämna för tillfället. Det finns ju såklart annat jag tänker på här borta men inget som är relevant på riktigt. På fredag åker jag hem till Sverige i några dagar och ska fira påsk med familj och vänner. Det kommer bli helt jävla ljuvligt! Sedan när jag kommer tillbaka hit får jag väl se om det blir till ett hostel med trygghet men även lite tristess, eller till ett nytt hem och en ny början.