Jag kom, jag såg, jag drog hem och åt rostade mackor.

Dagens tappra insats för att försöka känna sig som en sann Engelsman var ett stort misslyckande. Det är Drottning Elizabeths 60-årsjubileum och alla vi simpla människor vill ju såklart fira henne och den brittiska kungafamiljen, men fan vad svårt det var att ens komma inom synhåll för den där jävla ån där hon skulle driva runt. Efter kanske en kvart av svenskt mutter för att jag varken kunde hitta mina vänner eller var tillåten att sparka ner alla jobbiga människor som var i vägen, åkte jag hem till Balham igen för storshopping i mataffären. Kate och William, jag älskar er. Men om ni är mer än tio meter bort så är inte värda min dyrbara tid.

Nu ligger jag i tryggt förvar i min säng, äter kex med hoummus och tittar på en mysig film. Ute regnar det och har sig och jag hoppas verkligen att Drottningen inte får en förkylning eller lunginflammation eller liknande. Då skulle alla pappersflaggor som pryder staden vara förgäves och alla vackra träd som har gått åt skulle ha dött för en ynka dag i strålkastarljuset!

Det är tänkt att kvällen ska bjuda på en utgång med mina fina granntjejer men jag vette tusan hur det blir med det nu. Jag har trots allt en milslång lista med filmer jag måste se och två paket nudlar som väntar tålmodigt i mitt lilla skafferi. Aja, detta är London. Allt kan ändras på en minut. Och klockan är ju trots allt bara tjugo i sex.