Isabella: Ropa inte hej förrän hyresvärden accepterar dig.

Det är helt sjukt hur många känslor och händelser man kan gå igenom under ett dygn i den här staden!

I går var vi på jobbmöte hos ett marknadsföringsföretag i kontorsbyggnaden bredvid Småland Coffee - the Tower Building. Det bara skriker makt och klass över byggnadens titel och vart man än vänder så går det runt män i kostym och med viktiga dokument i händerna. Själv hade jag på mig en röd kavaj likt varje powerkvinna borde ha på sitt första viktiga möte, vilket självklart var ett vinnande koncept.Vi fick platser på ett projekt som ska hålla på i en månad och det börjar någon gång nästa vecka. Så länge jag har en inkomst innan jul så blir jag nöjd för stunden. Vad är projektet undrar ni förmodligen? Ja, det är i stort sett att ringa till svenska tandläkare och fråga dem vilken tandkräm de rekommenderar. I kort så är det inte direkt raketforskning jag kommer hålla på med. Men jag kommer få mitt egna skrivbord och headphones så det väger ju upp en hel del.

Efter mötet åkte vi runt till olika våningar i byggnaden och hälsade på de kunderna vi faktiskt saknar att få se varje dag. Det var jätteroligt och de flesta berättade att de har börjat köpa kaffe på Caffé Nero sedan vi slutade jobba där. Finns det något bättre än lojalitet?

Vi åt sedan en snabb lunch och begav oss mot ett par mäklarkontor i Clapham; området vi vill flytta till härnäst. Det fanns väldigt mycket fint att se måste jag säga... Vi hittade en drömlägenhet som nästan var som ett hus, med separat tvättrum (!) och uteplats med bord och solstolar. Ah, så kär jag blev. Vi hade i stort sett låst dealen och var hur lyckliga som helst men fick besked i morse om att hyresvärden inte vill ha fyra personer i en byggnad med två sovrum. Vilken jävla idiot alltså. Det är så himla vanligt att gå från en extrem känsla till en annan nuförtiden och det är nästan lite skrämmande. I onsdags var jag oerhört deprimerad och ringde mamma och grät i telefonen. I går var jag euforisk och ringde farmor och farfar och skrattade i telefonen. I dag är jag mest tom men känner mig i alla fall levande.

På kvällen mötte jag upp med en ny vän på en tapasbar i Waterloo. Vi åt och drack alldeles för mycket och jag är förundrad över att jag lyckades ta mig hem lugn och säker efter det.

Nu sitter jag här och har bokat in fler husvisningar för oss i morgon. Håller tummarna så hårt att de håller på att knöglas sönder och gå av. I kväll ska vi nog ut och försöka ha kul, men inte för kul eftersom allvaret börjar om igen i morgon.