att inte hinna leva innan man slutar leva, hat, oförstånd, skada, kärleksförlust, kärleksbrist, arrogans, blindhet, naivitet, att fatta fel beslut, att inte våga fatta rätt beslut, att nöja sig, att sluta gå sin egna väg, bortskämdhet, förnekelse, tillit, olyckor, människan, döden.
Det finns mycket att frukta i sitt liv. Rädslor som sitter kvar sedan barnsben och rädslor vars skeende man bara väntar på eftersom man vet att de måste infalla. Aggressiva rädslor som ger en adrenalin när det sticker till i bröstet; en sådan känsla som går att motverka rätt direkt. Och långvariga rädslor som växer sig starkare i och med att man matar dem med sina egna tankar, erfarenhet och paranoia.
Jag brukade vara rädd för mörker när jag var liten, såsom många andra barn och vuxna är. Man vet inte vad som lurar i mörker och därför känner man sig inte trygg. Nu är jag inte ett dugg rädd för mörker; tvärtom så trivs jag bra i det. På sommaren brukar jag ta långa, nattliga skogspromenader med endast min iPod som ljuskälla. När jag var liten och mörkrädd så hade jag, ironiskt nog, en clownlampa i mitt fönster tänd om nätterna. Nu är jag livrädd för clowner istället. Vet inte om det är sammankopplat på något sätt.
Såhär på äldre dagar har jag alltså mina ytliga rädslor; de som jag kan sova igenom. Men jag har även de riktiga rädslorna som sätter skräck i mig på djupet; de som har med verkligheten att göra. Jag har alltid tänkt att när det gäller oron och ångesten så är det viktiga vad man gör med den, inte vad den gör med en själv. Dock lyssnar jag inte alls på den filosofin när jag ligger sömnlös och känner att allt ont som har hänt har varit så himla förkrossande och att det som kommer att hända kommer att vara omöjligt att klara av. Det är så himla giftigt att försöka förbereda sin mentalitet för sorg. När den sorgen väl anländer så läggs alla korten på bordet och det som du övade på att känna gills plötsligt inte. Du kan inte gissa dig fram till hur du kommer att må och handla för att inte skrika rätt ut. Orättvisa är att uttrycka sig milt för det går inte att förklara varför vissa saker händer vissa människor. Man har inte ens orken att förklara hur fel det är, inte passionen att uttrycka det. Att ligga i fosterställning och gråta räcker inte till, tröst från andra dämpar men tar inte bort det onda. Det som har hänt har hänt men det slutar liksom inte att finnas. Det definierade ditt liv, formade din framtid och förminskade dina lyckligaste stunder. Vad gör det om allt var annorlunda en gång i tiden? Nu är det ju ändå förstört. Nu har det hänt men ändå tillåts andra smärtor att komma fram vid sidan om. Ett jävla machetehack i revbenet är vad det är.
Man går från att vara en inspirerad rebell till att gråta i en famn och det bästa man kan göra är att vänta på gottgörandet som man vet att man förtjänar.
 |
| Isa, ung. Isa, gammal är inte alltid lika orädd och positivt iskall. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar