Jag har så mycket att tänka på och så lite att kunna stå för. Det tryggaste jag brukade ha är numera det som gör mig förtvivlad men det är ingens fel; inte ens mitt. Nu har jag börjat famla mellan att känna mig betydelselös och att vilja bli starkare igen, för min egen skull. Det har ju blivit så nu, att jag kommer behöva åstadkomma mycket för att inte falla ihop och ge upp om allt. Jag måste utmana mig själv konstant för att undslippa det förflutna och fortsätta att aldrig ignorera mina idéer, hur konstiga de än är. Min livslust måste vara jäkligt hög för att jag inte ska sova bort de här ungdomsåren som folk gillar att prisa så mycket.
Nu låter det som att jag är deprimerad, vilket jag inte är. Jag är bara arg och oförstående och skeptisk och svår att vinna över. Men det är alltid samma metoder som får mig på fötter igen. Jag har mina vänner, betryggande samtal med min familj, min iPod och coca cola. Så trots att jag har lätt för att bryta ihop och vilja sluta kämpa så har jag lika lätt för att börja om på nytt igen.
Det är därför London passar mig så bra just vid den här tiden i mitt liv; för att varje dag här är återställande. Vi är OK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar