Stolthet och rödbetssallad.

Det är väldigt lätt att tappa bort sig själv. Att växa upp, flytta hemifrån och försöka lära sig saker om livet på egen hand är en rätt sjuk upplevelse. Man måste rationalisera kring många val och fatta beslut som inte nödvändigtvis blir vad man hade förväntat sig. Bara för att man börjar vid en punkt och stannar till vid tjugo hållplatser innan man kommer till nästa så betyder det inte att man har gjort något fel. Det betyder förmodligen att man gör allt helt rätt.
Jag kan titta tillbaka på olika perioder i mitt liv och inse hur olika de visade sig att bli från hur jag faktiskt hade tänkt mig att de skulle se ut. Men inget är slutgiltigt, relationer behöver inte vara för evigt förlorade och nostalgi måste inte verka som ett vapen. Vad som helst kan vända till något positivt så länge man tillåter sig själv att försöka inse vad man har fått ut av det i slutändan. Man måste se till att leva sitt liv utan att ångra sina handlingar. Jag vill kunna lägga mig om kvällen och känna att jag står för allt jag har gjort hittills. Självklart tillåter jag mig själv att begå misstag och att vara klumpig så inåt helvete, men jag vill alltid känna att det är rätt för mig ändå.
Om jag ska vara ärlig så har jag på sistone inte levt som jag har lärt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu och det jag en gång var är numera lagt åt sidan. Mitt Jag har blivit någon annan eller kanske till och med någon annans. Och det står jag inte för.
Så där har vi ett problem: nuförtiden lägger jag mig om kvällarna utan att må helt bra över hur jag har betett mig under dagen och hur jag har resonerat kring saker och ting. Det enda som håller mig positiv är min vetskap av att allt kommer att lösa sig - för alla.
Själen är god och livet är en gåva. Nej, jag är inte full. Jag gjorde dock en egen rödbetssallad tidigare i dag som smakade lite halvmysko så vem vet vad den kan ha innehållit?
Ciao!