Mitt Pinsamma Livsöde.

Det finns många ögonblick i mitt liv som jag skulle vilja ta tillbaka. Många pinsamma saker som jag har varit med om. Hundratals misstag som jag har begått. Alldeles för mycket arkiverat beteende som får mig att rysa så fort jag tänker på det. Alla gånger jag har blivit dissad av en kille. Flera fall både nerför och uppför trappor bland folk. Fyllefel. Konstiga konversationer. "Fulperioder" med trassligt hår och illasittande kläder som självklart har blivit förevigade på foton. Åsikter jag uttryckte innan jag hade lärt känna mig själv på riktigt. Tillfällen då jag trodde att jag hade koll. Överflödiga köp, överdrivna gester och överreagerande tårar. Felaktiga beslut och all ånger som tillkommer. Gångerna jag borde ha kämpat men inte tog i och gångerna jag borde ha gett upp men inte ville släppa taget. All vodka - det var verkligen inte värt det.
Ja, allt det vill jag självklart egentligen radera ur min historik. 

För att man ska kunna ta sig igenom livet, som är fyllt med nedslag och oglamourösa detaljer, så måste man kunna föreställa sig sin slutgiltiga revansch. För mig har min revansch alltid handlat om karriär och personlig framgång inom det området. Jag har alltid haft stora planer för mig själv. Så trots att jag har gjort bort mig oftare än jag har varit cool så är det lugnt. Jag vet ju att min tid snart är kommen. Jag vet det och det är därför jag, efter all denna tid, kan fnysa åt allt som teoretiskt sett "borde" trycka ner mig. I de flesta fallen kan jag inspirera mig själv tillräckligt mycket till att alltid kunna vara okej. 
Det fina i allt fult är att jag har blivit den jag är på grund av mina fiaskon. Man kan inte åstadkomma något om man inte har misslyckats tidigare i sitt liv. 
Inget solsken utan regn = Ingen framgång utan total förödmjukelse, destruktivitet, självhat och smärta. 

För när vi är gamla och silverfärgade och kloka så kommer vi att skratta åt hur mycket vi oroade oss som unga. Att en snyggings "nej" blev ens "åh herregud, jag är världens fulaste, sämsta människa - varför förtjänar jag att ens le?". Att en siffra på en våg (som kan ändras om man så lite som dricker ett glas vatten) kunde få oss att vilja kräkas eller att faktiskt kräkas på riktigt. Att man ständigt jämförde sig med andra trots att precis alla människor har olika förutsättningar och syften på denna jord. Eller att man jämförde sig med sig själv för ett par år sedan; sitt "bättre Jag" som kanske var smalare eller hade blankare hår. Att något så ytligt som bristningar sågs som brister och inte som livserfarenhet. Att livet självt inte var nog utan att man kände ett sug till att visa upp det på instagram. Tron om att man var en idiot om man inte visste vad man ville göra med sitt liv istället för att se alla valmöjligheter som en lyx. 
Ja, vi kommer förhoppningsvis kunna skratta åt allt detta en dag. Och det är de skratten som kommer att hålla oss unga för alltid. Vi kommer alla vara tillfredsställda med vetskapen om att vi faktiskt måste göra bort oss lite då och då för att kunna bli riktigt lyckliga. 
Det perfekta är det godas fiende och jag har verkligen inget emot att backa upp det goda med mitt pinsamma livsöde.