Isabella: En massa strunt.

Rachael Yamagata – Worn Me Do

Min första jobbhelg är avklarad och i och med den gjordes även mitt första gråtande samtal hem till mamma; det var bara allmänt nödvändigt enligt mig. Jag har bäddat 77 sängar på ett par dagar. Herregud vad jobbigt det var. Men trots mina många nästan-nervsammanbrott, jättefult bäddade första försök och "nej, jag klarar inte det här" så lyckades jag avsluta jobbet med lite lycka i kroppen. Det var mest tack vare mina kamrater dock, som kramade min svettiga, äckliga kropp och beställde hem pizza till middag när jag höll på att avlida av utmattning.

Just nu ligger jag i sovrummet och har lite halvtråkigt medan några män spelar nördiga datorspel i sängarna bredvid.
Det enda produktiva jag har gjort idag var väl att förgylla ett introduktionsmöte för hostlet med min närvaro. Jag handlade även mat som i mitt huvud skulle skapa ett par superba måltider men som inte riktigt höll måttet. Imorgon ska mer bli gjort; jag ska fasen höra av mig om det där caféjobbet och eventuellt kolla runt om det finns några andra tänkbara jobbtillfällen i mitt område. Usch vad lite jag har att berätta idag, bara en kolossal massa strunt. Jag känner mig mentalt utmattad och har inget kreativt flöde i mitt huvud. Men dagen har som sagt varit lugn och stillsam och händelsefattig och likgiltig. Jag har jätteont i vänster öra och vänster halsmandel, har fått reda på att det blir för dyrt att åka hem och hälsa på denna vecka och har börjat känna lite oro över saker. Min hjärnas funktioner är förvirrande och skrämmer mig en del men förhoppningsvis är det trötthet eller brist av näring som gör mig så tankspridd och inte något djupare än så. Jag har redan börjat undra hur mitt liv här kommer bli och hur länge jag kommer vilja stanna på både hostlet och i London. En av mina kompisar här har bestämt sig för att åka till Grekland och jobba i april och det känns väldigt oroväckande, konstigt nog. Det är som att en panik kommer över mig när jag får höra om de andras planer utanför hostlet. Att de har varit här ett tag och vill börja tänka på nästa steg. Som att min nyfunna trygghet kanske inte kommer bli så långvarig på något sätt. Eftersom jag knappt kan tänka mig hur ett liv i London är utanför Astor Quest för tillfället, börjar det pirra i magen. Okej, jag har varit här två veckor, men ändå. Jag har lärt mig min nya postkod, börjat känna mig väldigt bekväm med människorna här och till skillnad från mina första Londondagar behöver jag aldrig gå ensam om jag inte väljer att göra det. Dessutom känns det bra att vara del av ett team. Man får bevara mat i personalkylskåpet, ha ett badrum och sovrum för "Staff Only" och får ta hand om fastigheten som att det är ens egna hem. Jag blev automatiskt en del av denna lilla familj och kommer få lära känna både deras bra sidor och konstigheter. Det finns redan mycket jag uppskattar hos dem.

Rörigt inlägg. Men jag är lika rörig själv. Det är överväldigande att flytta hemifrån och bo med massa människor och starta ett nytt liv på bara några veckor. Överväldigande men spännande.