Punktpunktpunkt

Turin Brakes – Will Power

Nu har jag varit i London i en vecka och det känns helt sjukt. Jag känner redan extrema kontraster mellan att vara väldigt trygg här och att vara redo att åka hem och hämta mer kläder och träffa min familj inom en snar framtid. För några timmar sedan flyttade jag in i personalsovrummet. Eller ja, flyttade in; jag slängde in mina väskor och gav mig sedan ut på stan. Där åts frukost på Pret a Manger och jag slog två flugor i en smäll och sökte även halvtidsjobb där. Hon sa att jag skulle ringa om någon vecka så det känns helt okej. Det jobbet jag har nu kommer förmodligen bara vara på helgerna och jag vägrar att ströva omkring resten av dagarna och spendera mer pengar utan att vara värd det. Jag behöver lite mer stress i mitt liv igen, en sådan stress som skolan gav mig. Stress ger mig en slags värdighet.

Ikväll ska jag ut med mina nya arbetskamrater på en pub och ta farväl till de två fransmännen som har jobbat här. En av dem blev min första hostelkompis och jag kommer fan sakna hans jättekonstiga humor och franska engelska. Alla har förvarnat mig för en eventuell fylla men när jag hör det så tänker jag bara på det som Daniel i Skilda Världar sa på sin 20-årsdag; Ibland får man väl ta sig en fylla? Annars gör jag inte så hemskt mycket om dagarna. Går runt som ett litet energiknippe i vad som känns som hela London men som egentligen är en hundradel, hänger med lite roliga typer här på hostlet, utnyttjar min stulna internetuppkoppling till fullo och försöker helt enkelt att bara vara i nuet. Jag tänker inte tvinga mig själv till att få panik inför framtiden när jag faktiskt nog kommer trivas här så länge jag liksom inte fastnar i något som håller mig tillbaka. Förmodligen mår jag bra här, för trots all ensamtid med musik i öronen så har jag inte fått tankar som har lyckats rubba den drivkraft som tog mig till detta land. Coolt. Dessutom har våren börjat titta fram här vilket, om jag uppfattar det rätt, inte är fallet i Sverige.  

ZACKE OCH TORE, KOM HIT!