En slags förlamning.

Nostalgi är min värsta fiende. Det får mig att aldrig vara nöjd med min nutid och att känna att det som har varit alltid kommer att vara det enda rätta. Det får mig orolig och rastlös och ledsen i samband med en igenkännande lycka. Om något är bitterljuvt för mig så är det nostalgi och de minnen som väcker mina känslofulla cravings. Kastar jag bort allt så fort det har passerat? Vissa av mina bästa personer hör jag inte ens av mig till längre, vilket har fått dem att följa samma spår. Det gör så ont att titta på foton nuförtiden. 
Jag vill inte strö runt alla i mitt liv som strössel på en jävla glasskula eftersom relationer och att konstant få nya bekantskaper alltid har gett mig trivsel. Det är bara svårt att vara tillgänglig och att verkligen visa hur mycket jag bryr mig om alla som jag någonsin har brytt mig om. Men det gör jag och det mer än någonsin.  
"Nostalgia - it's delicate, but potent. Teddy told me that in Greek, "nostalgia" literally means "the pain from an old wound." It's a twinge in your heart far more powerful than memory alone. This device isn't a spaceship, it's a time machine. It goes backwards, and forwards... it takes us to a place where we ache to go again. It's not called the wheel, it's called the carousel. It let's us travel the way a child travels - around and around, and back home again, to a place where we know are loved."


De goda nyheterna för tillfället är väl att jag imorgon ska boka biljetter hem om ett par veckor. Och att jag har upptäckt att vi har en snygg granne och att mitt badrumsfönster möjliggör full vision mot hans duschfönster. Obs! Det är ett halvkroppsfönster; inte helkropps.