Om att klyscha var ett verb...

Jag vill kunna titta tillbaka på mitt liv, eller till och med min vecka, och känna att jag var exakt den personen jag ville vara. Att jag gjorde det jag ville göra och att jag aldrig glömde bort det och dem som var viktigt för mig. Är väl inte riktigt där än förmodligen.


Jag jobbar på ett café. Jag tjänar hälften av det jag skulle få tjäna som minst i Sverige, enligt lag.
Jag har inte en pojkvän. Jag har jättefrissigt hår naturligt. Jag kan inte gå upp i tid och ofta inte komma till viktiga saker i tid. Jag är jätteklantig. Jag gör misstag. Jag har lämnat min familj i ett annat land. Jag är rätt barnslig och älskar fortfarande superhjältar. Jag kan inte alltid stå upp för mig själv men kan tack och lov alltid borsta av smuts från mina axlar. Jag har jättestora stortår och jättesmå lilltår. Jag trillar eller spiller ut eller tappar saker varje vecka. Jag kan få mig själv att må sämre för att andra ska må bättre. Jag är mesig. Jag har använt ordet "jag" för ofta i detta inlägg. Jag kan inte gå i klackar. Jag skrattar som antingen en höna med en kudde i halsen eller Jabba the Hutt (beroende på situationen). Jag kan få panikångest och isolera mig likt en snigel i ett skal eller en banan i ett skal eller vadsomhelst i ett skal. Jag gråter precis när man ska gråta till filmer. Jag kan vara rätt jävla värdelös. Men jag är i alla fall på vägen till något som är större än vad jag själv är.

De tröttnar på dig när du finns i krokarna och förbannar dig när du inte finns till hands så du kan bara inte vinna. Om trygghet får dig att utvecklas ska du självklart omfamna den men om det inte räcker ända fram ska du fasen inte känna dig skyldig. Du älskar det du älskar och det kommer aldrig att ändras; särskilt inte i och med att du inte får vara nära dina kära lika ofta längre. Det blir ju för i helvete en motsatt effekt; du älskar allt och alla mer. Du följer kanske inte nödvändigtvis de drömmar du hade som 12-åring (än) men du sitter i alla fall inte hemma och skriker som en 3-åring för att du inte gör något med ditt liv. Gör vad du vill och låt inte andras blickar och tankar och ord påverka så himla mycket. För vem fan hjälper det? Dig? Dem? Lasse Berghagen? No, sir!

Om något ska blekna ska det fan inte vara en själv; det ska vara ens begränsningar. Det är skrattretande hur mycket jag retar mig på folk som är i ett oseriöst förhållande med sig själva. Jag menar inte att de är kära i sig själva; det ska man väl nästan vara för att kunna stå ut med sig själv? Jag menar att de är som en slags hemlig älskare till sig själva. De är så upptagna och tagna av det som attraherar dem till sitt egna sätt att gå igenom livet att de inte går att rubbas. De går bara inte att rubbas. Den bästa responsen de får kommer från egen mun och hjärna, medan den ifrågasättande oftast inte når fram. Ibland gör den dock det.
Om man vill ha en betydande relation med sig själv ska man inte vänsterprassla med sina egna begränsningar. Rykten säger att de inte är bra för en. Och att de i sin tur har en affär bakom ens rygg. Sla**or.


Okej, klockan är halv 8 och jag ska upp till jobbet om en timme. Jag ska servera kaffe och roliga anekdoter till folk hela jäkla dagen. Men det är vad jag gör och Gud eller Djävulen hjälpe den som säger att det inte kommer vara värt något i slutändan. Min halvsjaskiga vaniljlatte eller insjunkna cappuccino kommer verkligen inte vara det som har definierat mig.