Do you have anything dangerous in your luggage?

Nu är jag hemma i fina Flen igen. Hittills har jag inte hunnit med så mycket, utom att småsova i onaturliga ställningar i soffan med hundarna bredvid, titta på romantiska Hugh Grant-filmer, dricka litervis med multivitamindryck och äta thaimat med min vän Ellen.

Resan hem gick smidigt och snabbt. Det enda jobbiga var som vanligt flygplanets trånga jävla sits men vad mer kan man förvänta sig av Ryan Air? Farmor påminde mig om att de har pratat om att skaffa ståplatser i sina plan och jag skulle nog fasen hellre stå där än att sitta i deras pygmestolar, tror jag. Om jag fick något att hålla fast mig i, som en klätterväxt av något slag.
När man checkar in ett bagage på en flygplats så kan man ju få frågan om man har något olämpligt där i. Dumt tycker jag, vem i helvete skulle svara "ja, hoppas att det är lugnt" på det? Den här gången frågade en trevlig liten dam med en röst som var alltför pigg för den tidiga timmen; har du något farligt i ditt bagage? Jag skrattade till och sa att "nej det får vi väl inte hoppas, hehe" och inser såhär efteråt att det kanske inte var så klokt formulerat av mig. Förra gången minns jag att jag svarade "en tandborste, hehe"; jag måste sluta skämta på flygplatser. Men det gick bra i alla fall, hon skrattade till tillbaka och lät mig gå därifrån utan att bli förhörd i ett av de där små båsen av män med kulsprutor och skyddsvästar. Dock fick den frågan mig att koppla vidare, vilket jag älskar att göra. "Har du något farligt i ditt bagage?" Nej det har jag väl kanske inte men jag har allt en del tunga grejer som jag gärna skulle kunna vara utan. Flera års bagage som tynger ner trötta axlar.

Om jag började gå hos en terapeut så skulle jag förmodligen inte få mer klarhet än vad jag kan ge mig själv. Det är så himla svårt att känna samma känslor och att vara på samma humör under en längre tid och ärligt talat så gör det mig galen. Jag kan gå från att vara så glad och uppåt till att sitta och stirra in i en vägg. Från att känna att min värld håller på att rasa samman till att världen inte är så farlig ändå. Oftast så är det musik som hjälper mig ur sånt men det är mest en snabb fix. För mer permanent tröst har jag mina älskades ord men ibland så är de svåra att ta till sig.

Jag kan bara inte definiera mig själv nuförtiden, särskilt inte när det gäller att komma på vad jag ska göra med mitt liv. Jag vet att jag vill bo i London ett bra tag till men att det även är svårare än någonsin att inte få träffa sin familj varje dag. Visst kanske man inte ska göra det när man är tjugo år gammal men det är fan svårt att inse. På sistone, i sisådär två månader, har jag tappat greppet om mig själv. Helt.
Jag är inte lika självständig eller modig som jag brukade vara, vilket jag avskyr då det var vad jag gillade hos mig själv förut. Jag gör inget kreativt med mitt liv överhuvudtaget. Förut brukade jag åtminstone försöka att lära mig att spela gitarr och sjunga, fastän det lät off, att måla kolskisser, fastän de blev obegripliga som fan, att skriva korta texter om ingenting, att ge mig ut i naturen och se färger och liv och att tänka på vad jag vill försöka uppnå. Jag höll lågan uppe. Nuförtiden känns det ärligt talat som att jag kväver lågan med mina fingrar, bryter av veken och spottar på stearinet varje dag; allt för att jag inte ska trivas med mig själv.
Men det är inte lätt och trots att jag hatar att klaga så blev inte livet som man hade trott när man var liten och gick runt i spindelmandräkt.

Jag har druckit en och en halv liter multivitamindryck i kväll. Det står att den innehåller 30% fruktsaft, 9 olika vitaminer och +1 Provitamin. Det står inget om alkohol men jag börjar nästan undra i och med min brutala uppriktighet. Innehållsförteckningen är i och för sig på tyska så jag kanske bara har missat något.

Godnatt. Och Glad Lucia!