Do not suffocate me.

The Rolling Stones – You Can't Always Get What You Want

Ja herrejesus vilken dramatisk dag jag har haft. Inte en lugn stund får man.

Emma och jag hade beslutat oss för att åka till Katrineholm och käka lite lunch och handla lite småsaker idag. "Vilken underbar idé!" var såklart min reaktion på vår briljanta plan. Om jag bara hade vetat vad som väntade mig, skulle jag förmodligen ha tänkt annorlunda... 

To be continued... 

Vi slog oss ned med tallrikarna framför oss... Emma hade beställt in en räksallad, duktig som hon är, och jag var oerhört nöjd med mitt val som var en vegetarisk nachotallrik. Ungefär åtta minuter senare fick jag dock sota för min entusiasm då ett av de oerhört farliga nachochipsen fastnade i min strupe och fick mig att börja inse vad som händer livet efter detta. Det rörde sig långsamt, långsamt ner för min hals; så långsamt att jag kunde följa dess resa där ett tag. Jag fick panik, slog mig rätt där ett adamsäpple skulle sitta om jag nu hade något och fick Emma att förtvivlat fråga "ska jag be någon om hjälp?"

Men sedan kom jag hem, fick veta att det även skulle bli nachotallrik till middag (älskar dig mamma) och ryggade först tillbaka instinktivt. Skulle jag klara det? Skulle jag våga ge mig på denna uppgift endast några timmar efter den hemska incidenten? Svaret var tydligt; självklart skulle jag det. 

För när något dåligt händer i våra liv, något som får oss att tappa vår kurs, är det bara att ge sig på't igen. När en utmaning står för dörren är det bara att omfamna den; om den nu är värd det. Stöter man på ett problem ska man se det som ett nachochips; det är bara att tugga upp. Ordentligt. För annars kvävs man.