Tankar i en Tunnelbana.

Jag åker till jobbet varje vardag vid tio-snåret. Att gå till tunnelbanestationen från mitt hus tar ca fyra minuter, eller ja, en låt. Jag gillar att ta tiden genom låtar. Att åka tunnelbana tar ca 20 minuter. Kan inte ens räkna ut hur många låtar det är.
Oftast är jag munter när jag åker tunnelbana; om jag får antingen en sittplats eller en bra ståplats det vill säga. Och om ventilationen inte suger. Och om det inte är barn i vagnen. Barn eller snuskgubbar. Okej, jag är oftast inte alls glad när jag åker tunnelbana. Jag ogillar det rätt rejält faktiskt. Fy i fan.
Ni som känner mig och ni som dagdrömmer om att känna mig vet förmodligen att jag är en relativt glad person. Glad som i, ja, glad. Jag gillar att le, skratta och att få andra människor att känna likadant. Så det försöker jag uppnå i stort sett varje dag. Men saken är den att ibland slår det fel. Med "det" menar jag mina inre tankar och åsikter; att de liksom inte går att hejda. Ja, låt oss säga att jag ibland vill strypa alla runtomkring mig utan en egentlig anledning... Imorse på tunnelbanan slog det fel och jag skrev ner mina ocensurerade tankar i min Blackberry... Enjoy!


Hur kommer det sig att tåget alltid åker förbi alla snygga män men stannar vid snubben som ser ut som pedofilen i "Little Children"? Man bygger upp sina förhoppningar; "nämen vad söt", "oj, vilken pudding", "herregud, är det såhär det känns att ha nått Nirvana?" för att sedan få en vuxen karl som knappt har verkat nå puberteten och med gamnacke och armar rufsiga av hår framför sig. 


Och alla dessa jävla artighetsmoment. #1. Du blir förbisläppt och får gå in först i vagnen. Vad i helvete. Jag kan väl för i fasen gå in efter dig? Det är inte så att jag kommer få en sittplats i vagnen ändå eftersom alla är fullproppade av äldre och yngre och gravidare och mesigare. Kan du inte gå in först och knuffa undan en gångväg till mig istället? Det skulle uppskattas tusen gånger mer. #2 Du delar "hållplats" med någon annan. Hållplats som i metallstången du håller i för att inte trilla och bryta nacken när tunnelbaneföraren vägrar köra försiktigt för att han eller hon (oftast han; this is England) inte tycker om människor. Man snuddar vardagligt vid varandras händer och helt plötsligt så har man börjat beblanda kroppsdelar hej vilt med varandra. Det blir som en mix av stötar och ursäktande blickar om och om igen, på ett mycket uttröttande sätt. För några veckor sedan hände följande; tåget saktade in och jag tryckte in mitt ansikte i en killes bröstkorg. I kanske tre sekunder som inte låter som så mycket men som är alldeles för länge för en sådan situation. Jag kunde inte stoppa det som skedde. Och hans tröja var stickig mot min näsa.
#3 Du började åkturen med en ledig plats bredvid dig (om du har turen att få sitta ner) men ser en typ närma sig den efter den aktuella hållplatsen. Typen sätter sig på din jacka och ska inte av före dig. Typen får ett brutalt, ofrivilligt men framtvingat kalsong- eller trosryck när du ska av och sliter åt dig din jacka. #4 Du vill vara en god samarit, medborgare och person och vet att man ska låta funktionshindrade och äldre sitta ner i en jävla tunnelbanevagn. Det är som en bergochdalbana för dem och man bör sitta ner i en bergochdalbana! Så man ställer sig upp för att lätta på både sitt eget samvete och de äldres bördor men vad får man tillbaka? Som bäst får man en nedlåtande blick följt av en halvskakig nickning av det negativa slaget tillbaka; som man inte alls vet hur man ska tolka. Men förlåt för i helvete, jag hade läst att man skulle göra såhär! Okej, detta har faktiskt inte hänt mig på en personlig nivå (kanske främst för att jag inte längre låter andra ta min plats i vagnen om jag väl får sitta ner) men jag har sett det hända andra stackars satar. Nyss till exempel; en trevlig, ung man med moppemusche fick sin artiga bakdel sparkad av en sur gammal gubbe som tydligen hade sin stolthet kvar. Den unge mannen satte sig ner, helt förkrossad, efter detta skeende. Jag suckade och tänkte "ja men det var väl själva fan".


Och sen stöter man ibland ihop med människor som är alldeles för rika för tunnelbanan (och sina egna bästa). Vad gör de där? Vad är deras motiv? Vill de förbättra sina karmapoäng genom att dela begagnad luft med oss tattare i en kommunal sardinburk? När det var Drottningens jubileumsvecka här så såg jag en liten förnäm dam i samma vagn som mig. Hon var uppklädd från välpermanentad topp till välmanikerad tå och jag trodde seriöst att det var Drottningen själv som ville beblanda sig med den simpla människan. Men det var inte hon. Tror jag.
Och snälla, låt mig inte börja om barn i vagnen. Från åldern 0 till 18 borde man inte få vistas i underjorden. Take that, Fritzl. Nej, skrev jag det där? Oj, kan inte sudda.
Nej men det jag menar är att barn skrämmer mig och lika lite som jag vill ha en jävla mördarclown i vagnen eller att vagnen ska fyllas med jord (mina största farhågor är clowner och att bli levande begravd) vill jag att det ska vara barn i den. De skriker och hoppar runt och dreglar och slåss. De har jätteroligt eftersom de inte har insett alla irriterande detaljer som tunnelbanan har att erbjuda än, så de skriker ännu mer. Ofta är det hela skolklasser som är på G in mot centrum och jag vill bara  sätta mig ovanpå tåget när jag ser detta skräckfenomen närma sig min vagn. 
Och pervona då. De är inte så mycket bättre heller. Om ni vill upptäcka en sådan individ mellan tusentals andra, vanligare individer i en vagn (det finns oftast en till två pervon i varje vagn) så har de följande utmärkande kvalitéer; 

• råstirrning 
• lömska leenden
• fysiska ryckningar
• hudproblem
• för korta byxor
• strumpor i sandaler 

  Och ja, sen var jag framme i Waterloo. Mina Blackberryfingrar värker så inåt helvete.

Tunnelbanan, du är en värdig motståndare.

Godnatt.